Den snirkliga vägen vidare

Han har flytt hit från ett land som fallit över ruinens brant och jag anar att hans historia är komplex.
− Var vill du att jag ska börja? undrar han.

− Var som helst. Eller i ett avgörande ögonblick. I stormens öga.

Tavengwa nickar.
− Den 15 februari år 2003.

Det var dagen då han korsade gränsen från Zimbabwe till Sydafrika. Han hade beviljats ett tre veckors turistvisum och på fickan hade han motsvarande 2 000 kronor, inväxlade på den svarta marknaden. Bakom sig lämnade han en anställning på Världshälsoorganisationen WHO där han hade arbetat sedan han gått ut högstadiet med att reparera datorer och kopieringsmaskiner. Det hade varit ett bra jobb, men inflationen galopperade och tangerade nu 600 procent.

Planen var rättfram. Han skulle skaffa sig ett nytt jobb i Johannesburg och varje månad skicka hem pengar till familjen i Harare: åtta bröder, två systrar och pensionerade föräldrar.
− Vi hörde talas om zimbabwier som tjänade stora pengar här. Förmögenheter faktiskt.
På plats i Sydafrika trädde emellertid en annan verklighet fram. Arbetslösheten är hög och livet är på det hela taget hårt. Tavengwa avvisades ofta redan i receptionen; en zimbabwisk självlärd tekniker utan arbetstillstånd? Nej tack.

Johannesburg alltså. Föreställ dig en betongdjungel som skjuter upp ur den afrikanska savannen. En vital metropol som byggts på drömmar om guld och snabba cash. Jag har bott här i tjugo år och har kommit att älska staden med sin oförutsägbara och ofta oförklarliga natur. Men en sak vet jag; ingen klarar sig länge på 2 000 kronor. När Tavengwa inte längre hade råd att åka buss sökte han jobb till fots med meritförteckningen fastklämd under armen. Han betade av en stadsdel i taget och var tredje vecka var han dessutom tvingad att ta sig tillbaka till gränsen för att ansöka om ett nytt turistvisum.

Han berättar sakligt, i ett svep. Jag lägger ner pennan. Jag hör vad han säger. Jag uppfattar kronologin. Men jag tror mig också höra det han inte säger. Jag tänker förtvivlan och desperation. Känslorna måste ju ha funnits där som ständiga följeslagare. Hur fortsätter man liksom att leva?
− Saken är att man inte har något val. Man kliver upp, hoppas och försöker för att man måste.

Till en viss gräns, det ska tilläggas. Efter ett halvår var det uppenbart att drömmen om en karriär som datatekniker inte skulle slå in. Han började hjälpa till hos de hantverkare som jobbar i gathörn och på trottoarer. Först med simpla uppgifter som att trä pärlor på ståltråd. Mest handlade det om att inte förlora förståndet, att ha något att sysselsätta händer och huvud med – att hålla tankarna på allt annat borta. Men så småningom insåg han att han själv kunde dra in lite pengar på slöjdandet.

Tavengwa är född i januari 1980, två månader innan Zimbabwe blev självständigt. Det var en hoppfull tid. Han utmärkte sig i skolan, fick höga betyg i matematik och förutspåddes en lovande karriär som cricketspelare.

Pappan jobbade i en textilfabrik och drev en cykelverkstad i hemmet på ledig tid. Mamman virkade och sålde dukar. Inkomsterna räckte till det viktigaste. Leksaker fick barnen göra själva. Tavengwa tillverkade ståltrådsbilar, intrikata konstruktioner som inkluderade chaufför och en styrpinne som kopplats till både ratt och hjul. Att hantera verktyg lärde han sig i pappans cykelverkstad där han ofta hjälpte till.

Var det ödet? Att cykelreparatörens son, som redan som tioåring kunde plocka isär och sätta ihop ekrar och kedjor, återvände till sitt ursprung − eller i alla fall till samma uppsättning verktyg? Tavengwa skakar på huvudet. Det handlade bara om att överleva.

Han lånade motsvarande 150 kronor och investerade i en tång, en sax och en rulle andra sorteringens ståltråd. Tomburkar och kapsyler plockade han i parker och ur soptunnor. Redan från start ville han undvika gatan där man säljer till vilket pris som helst för att kunna köpa något att äta innan solen går ner. Och konkurrensen är hård. Bara i det kvarter på Tyrone Avenue, utanför det kafé vi sitter, bjuds fyra olika sorters hantverk ut på trottoaren. Bland dessa även pärlarbeten och ståltrådsdjur, besläktade med dem som Tavengwa gör.
− Har ni sett mina nya hundar? ropar försäljaren.

Fotgängarna skyndar förbi, de flesta utan att bevärdiga honom med en blick. Någon lämnar ett vagt löfte om »nästa gång«.

Själv säljer Tavengwa sina fåglar hos Art Africa, en av stadens mest prestigefulla konst- och hantverksbutiker. Han har privata kunder, både samlare och företag, och han hyr en liten lägenhet i en anständig del av staden. Sedan ett par år tillbaka bor och jobbar också hans bror Bonface med honom. Och nu är Tavengwa inne på sitt tionde år som hantverkare. Blåsorna på händerna har hårdnat och blivit permanenta.

Men att påstå att hans resa varit som en av de solskenshistorier som cirkulerar i hemlandet vore att överdriva. Han ligger ofta efter med hyran och lägenheten är spartanskt möblerad med en begagnad soffa, en PC och några madrasser.
− Om någon skulle erbjuda mig anställning som tekniker skulle de också behöva ge mig en enormt hög lön. Eller jag vet inte. Jag skulle förmodligen inte ta det ändå. Jag är inte längre den jag var.

− Vem är du just nu?

− En person som känner sig tom om han inte får jobba med sina händer och som blir irriterad om en idé kommer då han befinner sig långt borta från sina verktyg.

Han arbetar på balkongen, på några kvadratmeter betonggolv med två upp-och-nervända ölbackar till stolar. Längs ena väggen står säckar och kartonger med aluminiumburkar, pärlor och ståltråd. Det är inte mycket till en studio, men på vintern värmer eftermiddagssolen och, påpekar Tavengwa, det viktigaste av allt är att det är en plats där man kan stänga dörren om sig.

Han jobbar både med glaspärlor och återvunna burkar. Stommen på de saker han gör är alltid av stål- eller koppartråd, antingen andra sortering eller gamla telefonledningar som kasserats allteftersom landets kommunikationsnät digitaliserats. Han böjer till en groda snabbt, utan att titta. Ibland, ofta, är uppdragen monotona. Kunden specificerar i detalj och lämnar inget utrymme för skapandet. En gång fick han en order på 4 000 ödlor, alla i fickformat, alla i en och samma design.

Just nu jobbar han på en egen kollektion fåglar. På balkonggolvet står tre stora, så gott som färdiga tuppar och en påfågel, som han har en bild av på mobilen. Det kommer att bli svårt att skiljas från den, säger han.
− Så är det med allt som jag har designat själv.

Det är det som han lever för, att få – och att kunna − förvandla en tanke till ett tredimensionellt objekt.
− Det första jag gör när jag kliver upp är att gå ut på balkongen och titta på det som jag jobbade med föregående kväll.

Numera arbetar han mest med pärlor, men när han började använde han uteslutande återvunnet material. Han visar mig flygplanet igen, det som har ett hölje av Coca-colaburkar. Och två motorcyklar av Fantaburkar. Hjulen består av ölkapsyler och lysena av spraykorkar från insektsmedel. Ifall han fick välja skulle han alltid hålla på med återbruk. Det är det ursprungliga.
− Plus, skjuter han in, det känns bra att ge något tillbaka till jorden. Även om det på det stora taget inte är mer än en liten droppe i havet.

Återigen är det verkligheten, den andra, som dikterar villkoren. Pärlor är populärare. De förknippas med det traditionella afrikanska hantverket och de säljer till ett högre pris. Fast egentligen kommer de från Kina. Förr importerades de från det dåvarande Tjeckoslovakien och då var det dyrt, för dyrt, att tillverka större skulpturer i pärlor.
− De kinesiska pärlorna är billiga, men kvaliteten är usel. Det skulle kännas bättre om de åtminstone var producerade i Afrika.

Våra kaffekoppar är tomma. Klockan är fem och det har redan börjat mörkna ute.
− Vad gör du om tio år?

Svaret kommer snabbt.
− Jag jobbar med afrikansk inredning och arkitektur.

Han studerar det nu. En treårig utbildning. Ståltrådsskulpturerna gör han på kvällar och nätter. På helgerna säljer han på marknader och träffar kunder. Hur det hela går ihop är varken han eller jag säker på. Ofta sover han inte mer än tre eller fyra timmar.
− Det stör mig att jag inte har tillräckligt med tid och kraft att tänka ut nya produkter. När stressen är som störst jobbar jag bara på rutin och gör samma gamla djur om och om igen.

Men när idéerna väl kommer, gör de ofta det om natten, ibland i sömnen. Jag kan se det framför mig; hur han smyger ut på balkongen, vrider till en ny form, omgiven av den afrikanska nattens tunga mörker.

Annika Langa, barnboksförfattare och skribent. Senaste slöjdalster är en väska med en panda på till dottern.
Louise Gubb är sydafrikansk frilansfotograf. Hon jobbar oftast för frivilligorganisationer och gör jobb som handlar om hälsa och demokrati i Afrika.