Den siste luftskräddaren

Yngves nålar har trekantig spets för att kunna ta sig igenom den täta segelduken. Några mindre, några stora som sextumsspik, några krokiga för säcksömnad. Det finns fortfarande tillverkning i Asien, men han är inte nöjd med de nålarna.
– De har ögon som äter garn, säger han.

Men det är inte bara segel Yngve sytt, utan också kläder till hela familjen, från överrockar till underkläder. Hans handsydda kavajer med engelsk skrädderikonst som ideal kommer fortfarande till användning. Men dagen till ära är han klädd i sina lika egenhändigt tillverkade »sjömaningskläder«. Ett förkläde med kraftiga inprovningar som ger rejäl vidd att samla upp verktyg och material i. En jacka, också den i segelduk av linne, med en klassisk modell som utgångspunkt. Fickorna sitter invändigt för att inte fyllas med skräp, och sömmarna har placerats på sidorna för att inte vara i vägen. Man skulle ju kunna klättra obehindrat i riggen. Blåste det hårt gav slejfen skydd vid halsen. Knapparna har han slagit av lingarn. Samma typ fanns på sjukhuskläder förr, berättar han, eftersom de gick att mangla.

Yngve Edell har rest mycket, men inte med segelfartyg. Sin yrkesverksamma tid sysslade han med export av träprodukter, ett arbete som tog honom ut i världen. Då passade han på att besöka museer med samlingar av sjömansarbeten. Det intresset hade han sedan barnsben, alltsedan han arbetade som lilldräng hos farföräldrarna i Hundsjö norr om Boden och längtade förtvivlat efter att gå till sjöss. Men det var alldeles för farligt, ansåg farmodern. Så han fick nöja sig med en sjösjukeresa på färjan över Pitesund – och mycket mer blev det inte. Men redan som femtonåring kunde han varenda tamp på en fullriggare, och med tiden kom han att bli representerad med sina arbeten på världens främsta museum på området, The National Maritime Museum i Greenwich i England, där han också lett flera kurser i sjömaning.

Som femtonåring kunde Yngve Edell varenda tamp på en fullriggare och med tiden kom han att bli representerad på The National Maritime Museum i Greenwich i England.

Yngve Edell är självlärd. Kunskapen har han fått genom att studera föremål och litteratur, att göra, prova och försöka igen.
– Jag har krånglat mig fram på egen hand. Tack och lov har ingen talat om för mig hur jag ska göra, säger han, det finns alldeles för många föreställningar om rätt och fel i den här världen!

Men hur står det till med återväxten? Är det här verkligen ett utdöende hantverk, som det påstås?
– Utdöende? Nej inte alls – det är utdött! Så säger Yngve med eftertryck och inte utan sorg i rösten.

Han har undervisat ungdomar i samband med att briggen Gerda byggdes i Gävle för ett tiotal år sedan, men efterfrågan har närmast upphört och planerade kurser har fått ställas in. Det är svårt att sälja också, det är bara ägare av omhuldade gamla träbåtar som köper Yngves arbeten. Som om inte det vore nog är det dessutom knepigt att få tag på material, både segelduk och tågvirke.

Den verkligheten är svårt att ta till sig när man står inför allt detta kunnande och gedigna produkter. Dofterna i Yngves hemmaverkstad – av tågvirke av hampa, av tjärsnöre och segelduk av linne – är smått hypnotiska. Det är lätt att liksom höra böljeslag och vindbrus, känna bryggplankor och vågrörelser under fötterna. Att vilja packa sjösäcken med det allra nödvändigaste och ge sig ut. Mot framtiden.