Den omsjungna skjortan

När festligheterna klingat av och vardagen inträtt för de nygifta kommer de att gömma undan skjortan och bevara den väl, ända till den dag då döden skiljer de båda älskande åt. Om det då är mannen som lämnat jordelivet kommer han en sista gång att bära sin brudgumsskjorta när han läggs i kista på väg mot den sista vilan.

Björkarna susa, solen lyser milt och avlägset hörs forsens dån… nä stopp! Dräkthistorikern och etnologen Håkan Liby skrattar och skakar på huvudet åt den romantiska beskrivningen av brudgumsskjortan. En utsmyckad finskjorta som enligt vissa källor skulle ha sytts och broderats av bruden till brudgummen för att bäras av honom på bröllopet och sedan som svepning vid hans begravning.

– Det är en förenklad och mycket idealiserad bild. Den stämmer delvis men ytterst få exempel går att leda i bevis. Men att brudgumsskjortor har använts som svepning, är inget konstigt och omtalas i uppteckningar. Det gör ju att många skjortor är borta och att det inte går att studera dem. Därför måste man ta allt detta med en nypa salt. Men bevisligen finns det ju brudgumsskjortor, det gör det.

Håkan Liby har skrivit flera böcker om folkligt dräktskick och säger att begreppet brudgumsskjorta är vedertaget. Det förekommer både i vanligt språkbruk och hos etnologer. I många museers och vissa hemslöjdsföreningars samlingar finns skjortor som har beteckningen brudgumsskjorta men Håkan Liby påpekar att vi ändå inte kan veta om det verkligen är en skjorta som sytts och broderats av en brud och burits av hennes man på deras bröllop.

Istället lyfter han fram vissa kriterier som pekar på att det kanske handlar om ett sådant plagg.

– För det första behöver skjortan vara av hög kvalitet när det gäller material. Den ska vara av den allra finaste bomullen eller det finaste linnet och ha utsmyckningar. I de flesta fall där man faktiskt vet att det är en brudgumsskjorta, är de rikt utsmyckade, förklarar han.

Men om det sedan är bruden själv som broderat den, det är en annan fråga. Det finns en romantik kring det här, det ska man vara medveten om.

Det handlar om spetsar och broderier på krage, ok, bröstparti och manschetter. Det kan vara både vitbroderier och färgade stygn.

– Om skjortan har broderat årtal och monogram och symboler som hjärtan och kronor kan det tyda på att det handlar om en brudgumsskjorta, men det är ingen garanti. Det var vanligt att märka sina kläder förr, säger Håkan Liby och fortsätter:

– En riktigt intressant företeelse finns på några skjortor från Gästrikland. De har ibland hela verser som handlar om tro, hopp och kärlek, insydda i exempelvis ett hjärta, ofta med korssömsbroderi. I de fallen är det ingen tvekan om att det rör sig om en äkta brudgumsskjorta. Men om det sedan är bruden själv som broderat den, det är en annan fråga. Det finns en romantik kring det här, det ska man vara medveten om, säger han varnande.

Jag köpte en skjorta på loppis och satte mitt namn stort över bröstet och funderade i alla fall på min blivande man medan jag broderade.

En som testat brudgumsskjortans romantik i dag är konstbrodösen Katarina Evans som broderade en till sin blivande man inför deras giftermål 2004.

– Men han ville inte ha den, säger hon med ett skratt och berättar att hon vid den tidpunkten jobbade med projektet Do Redo som handlade om återbruk och tankarna på att återanvända och återuppliva material och – i det här fallet – en tradition, låg nära till hands.

– Så jag köpte en skjorta på loppis och satte mitt namn stort över bröstet och funderade i alla fall på min blivande man medan jag broderade, säger Katarina Evans och ler lite.

Mannen sade ja till Katarina Evans men nej till skjortan.

– Han förstod inte traditionen eftersom han inte är från Sverige. Men han tyckte inte heller om idén bakom, säger hon sorglöst.

Skjortan använde hon istället själv ett par gånger.

– Men jag kände mig inte helt bekväm i den. Det är ett ganska kraftigt broderi mitt på bröstet med mitt namn i stora bokstäver. Jag förstår att han inte ville ha den!

Nu har skjortan vandrat vidare. Katarina Evans skickade den till återbruksprojektet The Shirtproject som sökte plagg att testa olika färgtekniker på för några år sedan.

– Efter femton år kände jag att den kan få leva vidare i något annat sammanhang. Men vi är fortfarande gifta, säger hon med ett skratt och tillägger:

– Det är inte en tradition som går att föra in i vår tid hur som helst. Den tiden är nog förbi.

Brudgumsskjortornas storhetstid var istället den period som Håkan Liby kallar »bondekulturens högkonjunktur, 1750 till 1850«. En tidsepok som folklivsforskare intresserade sig för vid förra sekelskiftet. Exempelvis Hemslöjdsrörelsen uppstod som en reaktion på att traditioner och sedvänjor som förekommit på landsbygden var på väg att försvinna i och med industrialismens intåg. Museer skickade ut folklivsupptecknare som åkte runt i landet och samlade in vittnesmål om seder och bruk. Hemslöjden inventerade och dokumenterade slöjdföremål och de tekniker och material som de var framställda med. Nationalistiska och nationalromantiska föreställningar genomsyrade tidsandan och de självhushållande böndernas livsstil under 1700-talet och 1800-talets tidigare hälft romantiserades. Att brudgumsskjortan skulle vara sydd och broderad av den blivande bruden blev en del i berättelsen om plagget. Den bilden bekräftas också av vissa uppteckningar.

Ella Odstedt skriver exempelvis i boken Folkdräkter i Övre Dalarna som kom ut på 1950-talet:

»Den fina brudgumsskjortan var det också obligatoriskt att brudgummen skulle ha som gåva av bruden. Den var ofta broderad på krage och ärmlinningar, ibland på ärmlinningar och axelparti, med ett broderi i vit rätlinig plattsöm; men även helt enkla skjortor utan särskild utsmyckning ha förekommit. De ha endast utmärkts av att de varit av fint linnelärft och mycket väl och omsorgsfullt sydda.«

Konstvetaren och folkkonstforskaren, Johan Knutsson citerar en uppteckning i boken Friargåvor:

»En gosse som fått en skjorta av sin flicka, var mycket aktsam om detta plagg, som endast kom till användning någon enstaka gång.« Och från Bohuslän citerar han:

»Brudgumskjortan skulle inte slitas ut. Den skulle gömmas, så att den döde sveptes i den.«

Det kan nog ofta varit så, som med all textilslöjd, att det fanns specialister som kunde hjälpa till.

Ett högtidsplagg som man skulle vara rädd om alltså. Beskrivningarna av traditionen med brudgumsskjortor är från olika delar av Sverige. Men många av de skjortor som finns bevarade i dag, kommer från sydöstra Skåne.

– I Skåne är brudgumsskjortan en skjorta i linne, rikt utsmyckad, med mycket spetsar och broderier. Den hade man när man gifte sig och den är lite romantiskt färgad av att bruden skulle sömma den själv som en kärlekshandling. Men det kan nog ofta varit så, som med all textilslöjd, att det fanns specialister som kunde hjälpa till, säger Annhelen Olsson, verksamhetsledare för Hemslöjden i Skåne.

De bevarade skjortorna (som bland annat finns att se på Digitalt museum) är överdådigt smyckade med vitbroderi, hålsömmar, tränsad hålsöm, stopphålssöm och knypplad spets.

– Skåne är Sveriges rikaste textillandskap. Det finns enorma mängder textilier bevarade. Det beror på att bönderna var rika och kunde leja andra att plocka betor ute på åkrarna. Kvinnorna kunde frigöra tid för att fylla på sin textila rikedom. De hade råd att anlita väverskor och brodöser som var verkliga konstnärer, förklarar Annhelen Olsson och menar att det var vanligt att låta någon annan färdigställa hela eller delar av en brudgumsskjorta.

–  Det förekom nog både ock. Generellt var handaskickligheten större än vi kan föreställa oss. Jag pratar om Skåne 1750 till 1850 då folkkonsten står som högst i kvalitet och verkshöjd, säger hon och förklarar att kunskapen om att framställa textilier i allmänhet var stor.

– Du skulle kunna tillverka allting själv. Hemgiften gick ut på att tillverka linne och ylle i olika kvaliteter. Flickorna fick lära sig linhantering, att spinna, varpa, väva och sticka för att hålla hushållet i gång. Under hela livet var det en ständig produktion av kläder.

– Men när det kommer till knepiga grejer som knypplade spetsar och broderier på kragar, så fanns det specialister, kvinnor och män som åtog sig detta åt andra i utbyte mot mat, husrum och ved att elda med, säger Annhelen Olsson och fortsätter:

– Det finns skriftliga källor som visar att de som broderade brudtäcken och dynor ofta var skrivna på flera olika gårdar. Det handlar om yrkesbrodöser under tidigt 1800-tal och det verkar logiskt att man anlitade dem för ett högklassigt föremål som en brudgumsskjorta. Bruden kanske sydde själva skjortan själv.

Man ska komma ihåg att inte alla var superslöjdare.

Även Håkan Liby framhåller att det är högst troligt att skjortorna eller delar av dem broderades av någon annan än bruden.

– Det är egentligen inget konstigt. Samma sak gällde snidade friargåvor av trä, som männen gav till sin blivande brud. Där kunde man anlita någon. Man ska komma ihåg att inte alla var superslöjdare. Hemslöjdsrörelsen och museerna har visserligen odlat synen på allmogen som extremt skicklig på allt. Men riktigt så var det inte, säger han.

Många skjortor broderades alltså inte alls av en förälskad och längtande brud utan av proffsbrodöser. Folklivsforskaren Stig Svensson skriver också »att en omtänksam bondgumma kunde ha ›brogemannsskjortan‹ i ordning till sin dotter redan då denna var liten eller rentav ännu ej född. Skjortan, som var rikt utsydd, skulle dottern en gång som fästmö ge till sin tillkommande«.

Det kan alltså ha varit självaste svärmor som sydde plagget som så ömt skulle omsluta brudgummen på hans stora dag. Inte fullt så poetiskt kanske.

Håkan Liby igen:

– Bilden av den där fästmön som broderar på skjortan, stämmer väl med bonderomantiken som kom som en våg under nationalromantiken. Det är därför den källkritiska aspekten är så viktig. Jag misstänker starkt att många skjortor fått sakordet brudgumsskjorta i museernas samlingar utan att vara det. Likaså att många inte är broderade av bruden själv. Men de kan ju vara väldigt vackra och intressanta ändå.