Den nya trasmattan

Textilformgivarna Katarina Brieditis och Katarina Evans gör matta efter matta av bortkastade kläder och tygspill från industrin. Utan att väva. Och utan att använda samma teknik två gånger om. De vill förändra världen. Sannolikt kommer de att lyckas.

Foto Ylva Sundgren
2 oktober 2013

Vid en snabb blick i ögonvrån ser mattan som ringlar över golvet ut att vara vävd i rosengång. Den är stilig, lite romantisk och lätt bleknad i grå och rosa toner.

Men man bedrar sig.

Katarina Evans och Katarina Brieditis, framför en av Re Rag Rugs mattor
Katarina Evans och Katarina Brieditis framför den förstygnsperforerade matta nr sju, där varje färgfält består av bitar från flera tröjor i likartad ton. I famnen har de den virkade matta nr nio. Till den användes 17 kg begagnade t-shirts och trikåspill.

Textilformgivarna Katarina Brieditis och Katarina Evans kastar ett öga på golvet och sammanfattar hur de jobbat. Mattan är inte vävd, utan sydd. Tillsammans har de fäst ihop mängder av ylleremsor, som de ömsom vikt, snörpt samman och sträckt ut. Remsorna har de saxat ur stickade, filtade tröjor som en gång i tiden skänkts till Myrorna.

Mattan känns stadig och vänligt vågig att gå på. Lite som att få fotmassage.
– Vi gjorde den i en svängande S-form, för att låta den uppmana till aktivitet, men lät inte ränderna följa formen, säger Katarina Brieditis på sitt engagerade vis och tittar granskande på mattan som hon kallar för nummer sex.

Vi sitter runt det långa bordet i hennes arbetslokal i Hägersten, Stockholm, sannolikt ett av Sveriges formgivartätaste områden, bara ett stenkast från Konstfack. Sen 2012 är det Katarinornas gemensamma arbetsplats. På väggarna har de nålat upp skisser, material- och teknikprover. Längre bort i rummet ligger högar av yllelappar uppradade längs väggarna, sorterade efter färg. I en lagerlokal ett par hus bort förvarar de än mer, säckvis.

Tänk på var fåren har gått och betat, var garnet har spunnits, var tröjan har stickats och vem som har burit den – innan den hamnade på Myrorna.

Det är feltvättade tröjor från Myrorna, som hade kastats om Katarinorna inte hämtat dem. Det är osålda plagg från swapshops och klädbytardagar, stadkanter från Klippans yllefabrik i Lettland och bomullsrester från Linums fabrik i Indien. Det är spill från Gudrun Sjödéns klädproduktion och ylleklipp från Okkos produktion av ljudabsorbenter.
– Vi vill förädla överblivet material till mattor som både förmedlar en känsla av kultur, historia och kvalitet. Tänk på innehållet i begreppet »äkta mattor«, det vill vi komma åt. Materialet som vi jobbar med har verkligen en historia. Tänk på var fåren har gått och betat, var garnet har spunnits, var tröjan har stickats och vem som har burit den – innan den hamnade på Myrorna. Ofta är det dessutom en väldigt internationell historia, säger Brieditis.

Tillsammans förklarar de vad Re Rag Rug går ut på, så kallar de den satsning som de under ett år har finansiering för från Bildkonstnärsfonden:

  • Under ett år ska de göra en matta i månaden.
  • Samtliga ska tillverkas för hand av textilt spill- och överskottsmaterial.
  • En ny teknik ska användas för varje matta.
  • De får aldrig använda vävstol.

Även om metoden är experimentell och närmast lekfull, är syftet högst allvarligt. De vill hitta sätt att ta tillvara textilt spillmaterial som går att översätta i en större, kommersiell skala. Och de vill, utöver det, använda metoder som håller hantverkskunskap vid liv. Bägge har ett djupt och brinnande intresse för – och kunskap om – handarbete och hantverk. Katarina Evans är dessutom utbildad konstbrodös.
– Om vi förmår att uppvärdera textilspill och annat överskottsmaterial och får det att betraktas som en resurs, då har vi lyckats, säger hon och ser glad ut.

Den som minns hur Katarinorna åkte på segerturné runt landet för tio år sen kan ganska lätt se kopplingar till idag. Då hade de tillsammans med journalisten Anna-Stina Lindén Ivarsson skrivit boken Do Redo. Konsten att slakta en tröja, slut på förlaget sen länge.

Om vi förmår att uppvärdera textilspill och annat överskottsmaterial och får det att betraktas som en resurs, då har vi lyckats.

Idag snabbsammanfattar de den dåtida tidsandan med ord som »Pradatider« och »hightechfibertider«. De hade börjat fundera över vad bristen på hantverkskunnande bland unga skulle kunna få för framtida konsekvenser och kommit fram till att de ville försöka väcka textil skaparlust och nyfikenhet hos den yngre generationen. Med kravlösa tips och lustfyllda idéer agerade de därför från 2003 och ett par år framåt inspiratörer för dem som var sugna på att göra själva; höll föreläsningar, workshops, gjorde utställningar, turnérade… »Predikoturer«, säger de idag. Och precis som i nuvarande Re Rag Rug-arbete utgick de från sekunda material, från avlagda kläder och gammalt spill.
– Plötsligt var vi överallt. Och plötsligt började det skrivas om handarbete och återbruk. Att »do-re-do:a« blev ett begrepp. Ja, det var fantastiskt och gav mer effekt än vi vågat drömma om. Efter några år var vi tvungna att hämta andan. Och att få göra själva.

Sen dess, säger de, har det verkligen hänt mycket i samhället.
– En ny medvetenhet faktiskt.

Och där är vi idag.

Med Re Rag Rug har de helt enkelt förskjutit 2003 års målgrupp i riktning mot yrkesmässig produktion och kommersiella krafter. Hantverket är fortfarande lika viktigt. Förändringsviljan fortsatt lika stor.

Matta gjord av tyglappar sammanfogade med förstygn
Matta nr sju. Förstygn på yllelappar i en kantha- eller sashikotradition. Foto: Brieditis/Evans.

Katarina Brieditis pudel Luna lägger sig tillrätta på golvet medan hon sätter ord på bakgrunden till Re Rag Rug. De hade jobbat så väl hemma som ute i världen ett par år efter Do Redo, både ihop och en och en, och började känna hopplösheten komma krypande. Tillsammans hade de bland annat fått i uppdrag av Frälsningsarmén att utveckla ett säljbart sortiment till det världsomspännande varumärket Sally Ann. Det skulle vara ett sortiment baserat på lokala hantverkstraditioner, materialtillgångar och verkstadsmiljöer runt om i världen och tanken var också att det skulle leda till jobb för fattiga människor. De besökte och arbetade i Chile, Peru, Sydafrika, Pakistan, Bangladesh, Kenya, Sydafrika, Zambia, Moldavien …
– Efteråt förändrades vår inställning till vanliga uppdrag. Hela tiden frågade vi oss »Vem vinner på det här?«, »Hur har produkten tillverkats?« Vi började känna att vi måste få jobba med något där vi har kontroll över hela processen och får uttrycka oss själva, säger Evans.
– Dessutom har vi kul ihop. Och vi gör bra saker när vi samarbetar. Tycker vi själva alltså, lägger Brieditis till.

Att de trivs ihop märks också för en tillfällig besökare. Känslan är att de är extremt samkörda och lika engagerade. De verkar lita helt på varandras omdöme. Katarina Brieditis pratar mer, men Evans flikar hela tiden in och kompletterar.

Katarina Evans och Katarina Brieditis, med två svartvita mattor

Deras förhoppning är att framöver kunna sätta någon av mattorna – eller varianter av dem – i produktion. Men det är en sann utmaning, förklarar de, om än verkligen inte ogenomförbar. Rest- och återbruksmaterial är sällan enhetligt till sin karaktär utan fullt av ojämnheter, oregelbundenheter och avvikelser. En eventuell kommersiell produktion måste vara beredd att acceptera någon form av variation. Frågan är bara hur stor, och vad det finns för sätt att motverka oförutsedda, ovälkomna variationer.
De har redan testat att låta en av sina tolv mattor kopieras. Det är matta nr två, en fantastisk småmönstrad matta i blåvitt som är hopsydd av långa trikåflätor, ursprungligen gamla T-shirts. »Mjuk, fyllig och ganska stadig«, säger de själva om kvaliteten och lägger till att de faktiskt aldrig sett någon som jobbat på det här viset förut; »det är obruten mark formmässigt«.

Försöket till kopia kallar de för en »systermatta« till originalet. Den flätades och syddes samman av två indiska kvinnor, efter att Katarinorna först varit på plats i Indien och lärt ut tekniken. Materialet är spill från den lokala trikåfabriken. Samarbetet tål att utvecklas, tror de, men det är inte helt lätt.
– Om en färgton ändras kan uttrycket bli ett helt annat.

Vi kommer in på slit och släng. De berättar att Myrornas grovsortering i Tungelsta utanför Stockholm tar emot 12 ton kläder varje dag.
– Vi var tvungna att dubbelkolla den siffran senast vi var där, det lät så mycket. Men den verkar stämma, de sa till och med att den kan vara i underkant.

Vit flätad matta
Matta nr åtta gjord av vita tröjtrasor i tambursöm på stramalj.

Enligt uppgifter från 2011, framtagna på uppdrag från Naturvårdsverket, gör sig svenskar i snitt av med elva kilo textilier om året. Åtta kilo hamnar i soporna, tre går till välgörande ändamål. Men spillet börjar redan i tillverkningsledet. Katarina Evans och Katarina Brieditis, med sin erfarenhet från kommersiell produktion, berättar lugnt om det överskott och det spill som blir följden av långa produktionskedjor från fiber till färdigt plagg: Sömsmåner klipps bort från vävstolar, tyger färgas ojämnt, ludd uppstår, varp blir överflödig… I dagsläget blir minst 25 procent av materialet under kommersiell textilproduktion spill, konstaterar de och påpekar att handvävning leder till betydligt mindre av den varan.
– Vi behöver helt enkelt bli bättre på att ta hand om spillet. Och vi behöver bli framtida förebilder. Inom svensk textilindustri händer det ofta att överflödigt material och sekunda textilier bränns eller läggs i syrabad. Idag är indierna många gånger bättre på att ta hand om sina rester än vi.

Där säljs ojämnt infärgade tyger och garnrester vidare och överflödig varp nystas ihop till stora säljbara bollar.

Mattorna som uppstått under det gångna året är stadigt användarvänliga och till uttrycket tydligt, nästan grafiskt komponerade. Matta nummer ett är stram och strikt som en kritstrecksrandig kavaj, även om den är gjord av ylletröjor. De har fäst ihop smala »ylle-rör« i ett visst intervall, i all evighet.

Katarina Evans och Katarina Brieditis med en vit flätad matta

Nummer sju är istället konstruerad av lager på lager av filtade, färgstarka lappar, som tillsammans skapar glatt kontrasterande färgfält. Tygerna har genomborrats med tusentals täta förstygn i en kantha- eller sashikotradition. Imponerade jobb bara det, att sy alla stygnen. Granskar man de knivskarpt avskurna kanterna redovisas mattans många tyglager tydligt. Ytterligare en matta, nummer fem, är gjord av grå ylletröjor – »sådana finns det många av« – som filtats stadiga och sen klippts till hektagonformade lapptäcksbitar.
– Klassiska textila byggstenar, konstaterar Katarina Brieditis, som färgat varje sexkantig bit med shiboriteknik. Tillsammans har sen Katarinorna sytt samman lapp på lapp till en oregelbundet formad matta.
– Visst liknar den Vintergatan?

De fortsätter att berätta hur de jobbat – eller kanske snarare var de landat. Matta nummer fyra är broderad. Basen är ett nypåhittat stygn som de experimenterat sig fram till. Kanelbullestygnet, skämtar de. Det buktar upp på ett kompakt och just bull-likt vis och är sömmat i trikå. Mattans motiv påminner om ett havslandskap eller en kartbild. Hav, strand, lavar.

Sammanfattningsvis är det som Katarina Brieditis och Katarina Evans åstadkommit det här året ruggigt imponerande. Inspirerande. Och hoppingivande.
Om de kommer att lyckas med sin ambition att förändra världen en smula? Ja, det skulle verkligen inte förvåna mig.

Reportaget publicerades i Hemslöjd hösten 2013.

Malin Vessby får något drömskt i blicken när man säger slarvtjäll. Nästa gång hon lånar sin mammas vävstol ska hon klippa små vackra vilda trasor att plocka in.

Ylva Sundgren är fotograf och vill ha en lejongul heltäckningsmatta i sovrummet. Och en sisalvariant i hallen. Och ett rum fyllt med mattor i lager på lager. Älskar man mattor så gör man.

 

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy