Den farlige romantikern

Jag har hört de uppmaningarna förut och varje gång tar jag åt mig. Tvivlar. Kritiken är inte obefogad. Varför göra mer grejer i en värld som redan svämmar över av prylar? För vems skull? Är det ok att göra bara för att jag tycker det är kul? På vilket sätt gör jag skillnad?

Förmaningarna uttalas ofta, som i det här fallet, av akademiker – av konstvetare, kuratorer och skribenter. De som varnar har därför sällan egen erfarenhet av att utöva ett hantverk. Det har gjort att jag själv blivit teoretiskt intresserad. Jag vill veta varför jag mot »bättre vetande« fortfarande, innerst inne, tycker att det känns meningsfullt att hålla på som jag gör. Betyder det att jag är kvar i kuddrummet?

För det gör ju det. Känns meningsfullt alltså. Det finns en mening i själva görandet. Hantverket tar mig i anspråk och jag låter mig fångas. Och det är nog det som förmaningarna i grunden handlar om; att risken är att jag förväxlar den mening som finns i arbetet med den som finns kvar när arbetet är avslutat, i de föremål som tillverkats. Vilken mening har de? Det tål att tänka på.

En möjlig tanke är att den som en gång upplevt mening i hantverkandet har erfarit något viktigt.

Här finns för oss slöjdare och konsthantverkare dock en liten tröst. Även om det ofta är vi som ses som de obotliga romantikerna betyder inte det att andra är skyddade från samma fara. Precis som vi, kan till exempel de teoretiker som varnar oss för det rosaröda skimret förlora sig i romantiska föreställningar som omger deras eget forskande, teoretiserande och skrivande. Vi måste alla fundera över våra kuddrum.

Men när nu hantverkandet en gång gripit en, hur ska man då tänka? Är det möjligt att på ett ansvarsfullt sätt vara till exempel keramiker i samtiden?

En möjlig tanke är att den som en gång upplevt mening i hantverkandet har erfarit något viktigt. Men tanken på arbete som sin egen mening är inte särskilt gångbar i vår tid. Det flesta av oss arbetar framför allt för att vi måste, för att vi får lön. Vi arbetar kanske också för inte hamna i utanförskap eller för att det ska »gå bra för Sverige«.

Ur det här perspektivet blir konsthantverkare och slöjdare rätt intressanta. Vi väljer att gå åt det håll där vi finner mening i tillvaron trots att många skriker oss i örat att vi borde ta vårt förnuft till fånga, kamma oss och skaffa oss riktiga jobb. Framför allt borde vi inte hålla på och romantisera kring själva hantverkandet.

Kommer varningarna och förmaningarna för att vi genom vårt görande ifrågasätter samtidens föreställningar om mening och rationalitet? I så fall är kanske den romantiske slöjdaren eller konsthantverkaren i grunden radikal och kritiskt ifrågasättande bara genom att envisas med att hålla på?

Är det så har jag inget emot att bli kallad romantiker.

Mårten Medbo är keramiker och sedan 2010 doktorand i konsthantverk på HDK. Han är utbildad på Konstfack och har vid sidan av keramiken bland annat arbetat med glas och offentlig konst. 2013 var han aktuell med en större retrospektiv utställning på Svenska institutet och Galerie NeC i Paris.