I en av mina byrålådor tronar en petroliumblå mohairtröja, slätstickad med halvhög krage och lite korta ärmar.
Den blå tröjan
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Jag köpte garnet i en affär på Lilla Torg i Malmö 1984. Mohair var egentligen för lyxigt för min magra budget och mina rudimentära sticktalanger. Då som nu, klarade jag bara av slätstickning efter enkla mönster. Men det var någon oemotståndligt med garnets ovanliga blå nyans och hur det kändes när jag tog i det. Jag skulle aldrig ha haft råd att köpa en mohairtröja och förmodligen inte ha kunnat hitta denna speciella färg. Den enda utvägen var att göra den själv.
Jag gick till verket på mitt typiska sätt.
Under de första dagarna glömde jag nästan bort att äta. När bakstycket var klart, kändes det som om jag hade bestigit Matterhorn.
En dag när jag som bäst hade börjat på framstycket, kom brevet jag väntat på. Jag hade sökt ett stipendium till ett amerikanskt universitet i Bologna och blivit antagen!
Det var en ovanligt kall vinter det året i Bologna, med massor av snö. Tröjan blev färdig lagom till nyår. Den invigdes en kväll på en bar i närheten av skolan där vi brukade hänga.
Det var vår och terminen började i slutet av september. Nu gällde det att jobba för att spara pengar. Inte gå ut med kompisar eller resa, utan arbeta, äta, sova och sticka. Jag upptäckte att stickningen stillade min oro, förbättrade min koncentrationsförmåga och tröstade mig när jag var ensam på sommarkvällarna.
När tåget till Italien gick den 25 september det året, hade jag nyss börjat på den första ärmen. Det rytmiska ljudet från skenorna var perfekt musik till min stickning. Jag lät mig vaggas in i den för att dämpa nervositeten. Någonstans visste jag att den här resan var livsavgörande. Det skulle inte bli ett år på det amerikanska universitetet i Bologna. Det skulle bli ett helt liv i Italien.
Handarbetet blev en sorts övergångsrit under mitt dygn på resa genom Europa. I varje maska växte någonting nytt fram. Garnet gled mellan fingrarna i takt med att tiden som separerade mig från mitt mål krympte. Handarbete är vardagens magi, när en produkt omvandlas och övergår i en annan. Garnnystan blir en tröja, tyg blir en klänning, härvor av ull- eller silkesgarn träs genom en nål och blir en tavla, en kudde, en bonad. Italien var inte bara slutet på min resa, det var också en sedan länge närd dröm. En dröm jag skulle uppleva i en mjuk, luddig och sällsamt blå tröja som hade vuxit fram ur mina egna händers arbete.
Det var en ovanligt kall vinter det året i Bologna, med massor av snö. Tröjan blev färdig lagom till nyår. Den invigdes en kväll på en bar i närheten av skolan där vi brukade hänga. Jag var som skräddaren och huvudpersonen i Gogols novell Kappan i en och samma person. Jag stoltserade i mitt vackra plagg, medan jag betraktade mig själv utifrån för att se vilken effekt den hade på andra. Tröjan var verkligen fin. Möjligen var ärmarna lite för korta, eftersom jag till slut bara ville bli färdig med den. Och den var varm, alldeles för varm för en rökig bar som var proppfull av folk. Men jag behöll heroiskt tröjan på och försökte dölja hur jag svettades.
Sedan jag stickat färdigt, då för lite drygt trettio år sedan, har jag flyttat tio gånger inom tre länder på två kontinenter. En hel del saker har kommit bort i de oräkneliga packlårarna. Men inte den blå mohairtröjan. Jag använder den fortfarande, framförallt på kalla uppdrag. Den har varit med på vinter-OS i Turin, på kajen i Lampedusa och i samband med kryssningsfartyget Costa Concordias förlisning. Och fast den nu i någon mån har glidit ner från piedestalen i minnenas museum, har den ändå ett särskilt skimmer över sig. Den tröjan är mer än en tröja.
Kristina Kappelin är författare och journalist bosatt i Rom, med uppdragsgivare som SVT, Dagens Industri och Sydsvenskan. Ofta skriver hon om sport och politik.