De sista vittnena

För 75 år sedan flydde 8000 estlandssvenskar från Estland till Sverige. Nu vill några av dem berätta – med broderi.

Text Agneta Slonawski
Foto Anu Raagmaa
27 januari 2020

–Vi finns, säger Merike Wulff och stryker ömsint över broderiet där en estlandssvensk kvinna i randig kjol och vinrött huckle tar ett kliv framåt för att sätta ner foten i Sverige, landet som hon flytt till. Samtidigt manar henne en hög mansröst att inte snubbla på trossen på kajen.
– Det handlar om vår självkänsla och identitet.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Figurernas konturer är sydda med kaststygn, sedan kommer kedjestygnen ovanpå det för att bringa fram fiskbenmönstrat tyg i en kappa, för att skapa skuggor i molnen eller hitta den rätta patinan i brädor som klär ett hus.
– Vi har improviserat med stygn och färger i många timmar för att få fram känslan i berättelserna, säger Merike Wulff.

Detalj av broderiet. Just den här delen är gjord av Torsdagstanterna – några av de estlandssvenskar som blev kvar i Estland när andra flydde därifrån.

I hennes familj fanns ett motstånd mot att prata om flykten och om hur omkring 100000 ester lämnade landet under andra världskrigets slutskede. Till Sverige kom runt 30000, varav omkring 8 000 var estlandssvenskar.
– Jag var bara ett par månader så jag kommer inte ihåg själva flykten, men jag har gjort berättelserna till bilder i mitt huvud. Nu broderar vi dem för att göra vår historia synlig, förklarar Merike Wulff och beskriver hur familjen gömde sig för ryssarna i en potatiskällare och den lilla fiskebåt som tog dem över gungande hav. Hon fick kikhosta ombord och strök nästan med.

Broderierna ska visa kommande generationer vad det var som hände. Egentligen.
Och visst, Sverige innehöll stora förhoppningar och nya möjligheter. Det var rent, det var tyst, det var fred, det andades frihet och många fick både lägenhet och jobb. Men någon dröm om det nya landet handlade det inte om.
– Vi hamnade på en flyktingförläggning i Sandhamn. Sedan kom vi till Lidingö ett tag, för att senare flytta in jättemånga personer i en tvårummare i Enskede gård, minns Merike Wulff som anlände till Sverige med sin ensamstående mamma, mormor och morfar.

Men eftersom båtflyktingarna lämnade hus och hem mot sin vilja och flydde ett förtryck, sörjde många samtidigt.
– Estland var drömmen som dröjde sig kvar, trots att det gick bra för det flesta här. Hjärtat fanns ändå i hembygden, säger Merike Wulff.

År 1991 återbördade estniska staten boningar och mark till de som flytt. Då återvände många estlandssvenskar för att sluta cirkeln. En av dem var en äldre man, nästan blind, som kom tillbaka till sin gamla gård. Där stötte han på en stor sten som han kände igen från barndomen, som han omfamnade. Inte minst hans berättelse kommer att broderas. Allt för att den niohövdade broderigruppen som träffas varannan vecka i Estniska huset i Stockholm delger varandra anekdoter. När vepan är färdig ska den bli en halvmeter hög och fem meter lång.
– Det är en känslosam process. Men det är som att man lättar sitt hjärta och går fri, säger Merike Wulff och tillägger att det finns både trygghet och tillit i gruppen.

På ett likartat sätt arbetar Torsdagstanterna, en broderigrupp som broderar på andra sidan Östersjön, i Haapsalus Aibolandsmuseum, i Estland. Men de broderar berättelsen om de som blev kvar, om de som blev stoppade eller inte hann med någon flyktbåt, de som blev fängslade eller deporterades till Sibirien, förklarar Merike Wulff som inte fått med sig konsten att brodera hemifrån.

Däremot hördes ständigt klinkande av metallstickor i hennes barndomshem. Både män och kvinnor stickade koftor, vantar och sockor – med traditionellt estlandssvenska mönster. Det fanns en stolthet över handarbetet och materialet. Morfadern hade en koffert med sig till Sverige, full av broderade folkdräkter. Och materialet till vepan köps självklart från Estland. Det är tretrådigt bomullsgarn mot ett bottentyg av ljusgrått linne. Runt varje broderad berättelse går en fin hålsöm, sydd med vass nål.
Merike Wulff gör en kort paus:
– Jag känner sådan ömhet när jag stryker över broderierna. Över umbärandena och modet.

Invigningen av broderiet beräknas bli nästa år på Aibolandsmuséet. Där finns redan en vepa av Torsdagstanterna, som beskriver estlandssvenskarnas hårda liv från 1200-talet fram till 1944.

27 januari 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy