Ida-Lovisa Rudolfsson: »Jag är helt besatt av att brodera, av själva handlingen. Den är en del av mitt system. Om jag inte broderar på ett tag så känns det som om det börjar klia, det blir liksom en fysisk reaktion. Jag vet inte varför det är så, men det finns säkert nån forskning som jag borde kolla upp. Att sitta och brodera har mycket med tanken att göra. Saker hinner landa, jag förstår grejer och hinner tänka femtio steg framåt in i nästa bild.
Berättandet har alltid varit viktigt för mig. Jag har skrivit och tecknat mycket, tänkt att det är konst jag vill hålla på med, och gått olika förberedande konstutbildningar. Men någonstans på vägen började jag brodera och fick lära mig det fantastiska kedjestygnet av min vän Jennie McMillen. Sakta började det smyga sig in i mina teckningar. Och på den vägen är det. Textilen tog sig in i mina bilder. Och jag insåg att jag kunde söka till HDK och tänka att det är textilkonst jag håller på med. Jag gick ut därifrån 2010.
Jag broderar nästan bara kedjestygn. Då har jag sån kontroll. Det går att fylla stora ytor med det, det blir tätt, och stygnet i sig kan göras både maffigt och väldigt litet. Om jag jämför med andra stygn så är det svängarna hos kedjestygnet jag tycker om.
Motiven till bilderna växer för det mesta fram. Ofta börjar det med en detalj som jag känner att jag vill göra, eller en stämning som jag vill fånga. Jag har aldrig en hel bild klar för mig från början. Det är som att bilden berättas för mig. Och det är det roliga, att få se hur det slutligen ska bli.
Den här gången började det med trädet. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om träd. De är så monumentala, trygga och beständiga. De kan ha funnits i hundratals år och står där med sina enorma rotsystem och grenar mot himlen. Just den här bilden ingår i en svit om sju verk. I de tidigare hade jag gjort träd som var avsågade, i den sista ville jag att trädet skulle leva och att det skulle vara stort.
Själva trädet är en applikation som jag har målat på med textilfärg. Jag tror det var här jag upptäckte att om man först målar ett lager och sedan lägger på ett till och skrapar i det kan man få fram en spännande struktur som passar ypperligt för just träd. Jag har skrapat på stammen så att det blivit streck i olika riktningar. Det är en jättebra teknik som jag jobbat mycket med efteråt.
Det är en ganska stor bild, 130×90 cm. Jag kallar den Där floden kröker sig. Himlen och den blå bakgrunden är målade och sedan hopsydda på maskin. Floden har jag sparat ut och jobbat med efteråt. Jag brukar hälla på färgen och gegga runt med den på tyget.
De flesta detaljerna – som trädet, hunden och löven – är applikationer. Men det är ändå broderiet som är min huvudsakliga teknik, så alla de små beståndsdelarna är broderade. Och jag ser bilden som broderad. Allt det andra är komplement för att komma upp i format och skapa kontraster.
Rent visuellt finns det en tredimensionalitet i broderi som inte går att hitta på något annat sätt. Broderi gör att bilden får flera lager på ett sätt som jag tycker jättemycket om. För att också få olika lager i färgen jobbar jag mycket med den, för att få den att prata samma språk och bli fyllig. Det är därför jag håller på med det här skrapandet, hällandet och geggandet. Jag är rädd för det platta. Det är min stora skräck.
Stämningen i bilden är den när man inte riktigt vet. Man känner att något kanske precis har hänt eller att något snart kommer att hända. Just i den punkten, där det dallrar lite, där tycker jag det är spännande att befinna mig – och att berätta om det.
Mina bilder handlar mycket om hur jag ser på världen och hur jag känner mig själv. Det är som att skriva dagbok för att räta ut det man oroar sig för, det man är rädd för och inte förstår. Och som förälder har jag en slags grundläggande oro över vad som händer i världen, hur det ska gå för barnen och vad de ska möta där ute i tillvaron.«
