Folkkulturen och nationalismen

Dags att göra upp med historien?

Folkkulturen och nationalismen. Är det något vi borde prata om nu när hemslöjdsrörelsen hundraårsjubilerar? Här snuddar vi vid ett ämne som är stort och komplext nog för åtminstone ett par böcker.

Text Malin Vessby
Illustration Helena Davidsson Neppelberg
30 maj 2012

– Om jag dansar i folkdräkt så uppstår ett avstånd till andra människor, säger Lars Farago, förbundssekreterare i Riksförbundet för folkmusik och dans, när han förklarar varför han fram till förra sommaren inte klätt sig i dräkt sen 1970-talet.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

I danssammanhang har plaggen sänt fel signaler, har han tyckt, eftersom folkdansen i hans ögon är något för vår tid.

Men till fjolårets Prideparad dammade han av den igen. Dräkten behövde återerövras, tyckte han. Och den passade fint där, i myllret av olika människor. Den underströk vikten av mångfald och olikhet, säger han.

Och kanske kan man se hans handling som effekten av en rörelse i tiden.
– När nationalistiska och främlingsfientliga grupper börjar föra talan för områden som vi älskar, som folkkulturen, då är det vår uppgift att säga att det där håller vi inte med om, konstaterar han och syftar på hur främlingsfientliga opinionsbildare på senare år valt att lyfta fram folkkulturen och försökt att ladda den med ett nationalistiskt symbolvärde.

Just folk- och bygdedräkter hamnade i fokus när Sverigedemokraterna kom i dräkt till riksmötets öppnande 2010. På partimedlemmar som dels säger sig vilja prioritera »traditionell svensk folklig kultur«, dels beskriver sig som nationalistiskt sinnade, blev klädvalet en tydlig politisk manifestation. En manifestation som satte fart på väckarklockor hos åtskilliga personer som tycker om gammal folkkultur, men som trots det inte känner den minsta dragning till nationalismen.

Men nationalismen och folkkulturen har en lång historia. Och kanske är det dags att, vid sidan av jubel och födelsedagssång, prata lite mer om den nu, när hemslöjdsrörelsen firar 100 år.

Rörelsen grundades ju under en nationalromantisk period. Pionjärerna oroade sig över den snabba förändring som omvärlden genomgick, från bondesamhälle till industrisamhälle. De var rädda för att framtiden skulle gå miste om de självhushållande hemmens kunskaper och – vissa av dess – estetiska uttryck. Så inventeringar påbörjades, prover samlades in, intervjuer gjordes. Enbart Lilli Zickerman, en av hemslöjdsrörelsens tidiga förgrundsgestalter, gjorde en gigantisk inventering av folkliga textilier som hon dokumenterade i 24 000 foton.

Men – det var främst vissa uttryck som dokumenterades och vissa tekniker som ansågs intressanta. Hemslöjdens förkämpar letade efter det som de bedömde som »genuint« och »äkta«. Och det urvalet har sen dess kommit att påverka också vår tids bild av dåtidens folkliga uttryck och ideal, hur skev den än må vara.

Men vi, dagens utövare, är ju inte rädda för att något ska försvinna. Vår verksamhet bygger på nyfikenhet, lust och skaparglädje. Det är vad vi måste förmedla.

Allra mest uppskattade var »ortstypiska« föremål, det vill säga slöjd som ansågs ha en särart som hörde hemma inom ett begränsat område. I tidens anda talades det om folklynnen och om olika förutsättningar som givits oss av klimat och natur.

Då, nästan hundra år före ett postmodernt synsätt, fanns heller inga betänkligheter när det kom till att från samhällets övre skikt slå fast vad som är vackert. De som inventerade slöjden ansåg sig ha mandat att definiera skönhet och de smakfostrade gärna mindre bildade grupper. Dessutom påtalade de vikten av flit. Tekniker värderades därför även utifrån moraliska kriterier. Ihärdighet ansågs vara en fin egenskap och tekniker som krävde sådan lyftes gärna fram. Om spetsar var knypplade, var de intressanta att dokumentera; virkade eller stickade spetsar var det däremot inte, bland annat för att teknikerna ansågs för nya och för att de kunde utföras med slappt tillbakalutad kropp…

Om man idag ser tillbaka på de nu hundra åren av hemslöjdsrörelse kan man konstatera att mängder av kunskap bevarades och dokumenterades, fantastiska föremål samlades in. Här finns mycket för oss att både njuta och lära av idag. Man kan också se att värderingar från den tiden fortfarande påverkar vilka tekniker och uttryck som lyfts fram – trots att tiden gått, och trots att det sen ett par år tillbaka pågår ett stort arbete centralt inom hemslöjden med att göra verksamheten mer samtida. Än idag förknippas hemslöjdsrörelsen med en estetik som är nära knuten till det sena 1800-talets svenska landsbygd. Nya och urbana formspråk får liten plats. Och hellre yllebroderi i plattsöm på vadmal än korsstygn på stramalj, för att ta ett enskilt exempel.

Så här i hundraårstider är därför frågan: Har hemslöjdsrörelsen ett arv att göra upp med?

Vi har frågat några som anser det.

Eva Melldahl nickar. Hon arbetar med internationella och interkulturella frågor på Nämnden för hemslöjdsfrågor.
– Inom hemslöjdsrörelsen finns otroligt mycket viktig kunskap att vara stolt över. Dit hör kunskap om material och tekniker, erfarenhet av skapande och av slöjdandets läkande kraft. Och vi ska inte skuldbelägga våra föregångare på 1800-talet, de var människor av sin tid och gjorde en storartad insats. Men under det sekel som gått sen dess har vi mest förnyat hemslöjden på ytan. Nu måste vi diskutera hur och varför vi låtit tiden stå stilla.

Hon fortsätter.
– Framför allt måste vi sluta att prata om kulturarvet och traditionen i bestämd form singularis. Vems kulturarv pratar vi om i så fall? Hemslöjdsrörelsen i stort är fortfarande uppbyggd kring bilden av ett kulturarv. Och det är samma bild som skapades för hundra år sen. Så länge vi tar oss rätten att definiera kulturarvet riktar vi oss inte till alla i det här samhället, trots att vi säger att vi gör det. Allt som lever förändras, det gäller både slöjden, människan och samhället. Men hemslöjdsrörelsen har ofta tenderat att hänga sig fast vid värderingar som grundlades i slutet av 1800-talet.

Även intresset för ortstypisk slöjd är ett knepigt kapitel. Eva Melldahl betonar att det både finns och har funnits lokala traditioner runt om i världen. Och sannolikt kommer sådana att upplevas allt intressantare framöver, i en global värld, tror hon.
– Men om man jobbar med att lyfta fram det lokala måste man vara aktsam så att man inte parallellt stänger ute andra människor. Vad är exkluderande? Den frågan måste vi hela tiden ställa. För vi har varit exkluderande i den här rörelsen, det måste vi tala om, säger hon.

– Dessutom är det dags att börja tillskriva personer, och inte regioner, sitt skapande.

Om Anundsjösömmen utvecklats idag, för att ta ett exempel, skulle den i så fall ha fått namn efter upphovskvinnan Brita-Kajsa Karlsdotter, istället för efter byn där hon bodde. Och följde man Eva Melldahls uppmaning skulle man dessutom sluta att påpeka att Brita-Kajsa kom från Ångermanland, eftersom det norrländska landskapet knappast spelat någon roll för hennes levande uttryck. Det gjorde däremot hennes skaparglädje –
och, faktiskt, hennes dåliga syn.

Lars Farago är inne på likartade tankegångar. Också han ser i folkkulturkretsar ett daterat arv som hängt med sen slutet av 1800-talet.
– Det nationalromantiska sättet att beskriva kultur lever fortfarande kvar inom både folkmusik- och folkdansrörelsen, kanske också bland hemslöjdare. Det betonar snarare berättelser om orter och platser än berättelser om kreativa individer och människor som kommit på något fint eller speciellt, som sen tas över av andra. Vi gör ofta individer till geografi. Och det kan vara problematiskt i tider när vissa grupper väldigt gärna vill karakterisera människor efter geografisk hemvist, säger Lars Farago och påpekar att kulturer sällan följer nationsgränser och är sammankokade av influenser både från närmiljö och omvärld.

Samtidigt måste man kunna använda begrepp som »svensk kultur«, menar han.
– Det blir absurt att inte tala om svensk kultur. Men vi måste bli mer nyanserade när vi gör det. Man måste kunna känna sig stolt både över den kultur som man har fått sig till livs av grannar och mormödrar, och det nya som utvecklas här och nu, säger han, även om han själv hellre talar om lokala identiteter eller om nordisk tradition, än om svensk.

Nisse Stormlod är hemslöjdskonsulent i Blekinge. Även han ser problem med ett än idag alltför stort fokus på så kallad ortstypisk slöjd.
– Att det funnits många enekorgar i Blekinge har inget att göra med att man har försökt att odla en ortstypiskhet, det har handlat om ett behov. När man förr behövde korgar till fisket så var ene ett bra träslag. Dels fanns det gott om det. Dels klarade det sig bra mot röta. Däremot handlade det inte om att Blekingebor är på ett visst sätt. Eller att svenskar är det.

Också han menar att det är dags att syna rörelsens historia, inte minst för att någon annan – eller andra grupper – kanske annars skapar sig tolkningsföreträde.
– Om vi vill ha förmånen att definiera vad hemslöjd är, om vi vill »äga frågan«, måste vi våga prata om vår bakgrund och även till viss del göra upp med den. Vad var det som gjorde att hemslöjdsrörelsen startade? Det var dels entreprenörskap och kärlek till vissa slags föremål och tekniker. Dels var det rädsla för att kunskap skulle försvinna. Den rädslan är besläktad med de främlingsfientliga strömningar som plockar poänger på folkkultur idag. Men vi, dagens utövare, är ju inte rädda för att något ska försvinna. Vår verksamhet bygger på nyfikenhet, lust och skaparglädje. Det är vad vi måste förmedla.

Nisse Stormlod kan räkna upp flera exempel på hur han upplevt att nationalistiska och ibland även högerextremistiska grupper av idag försökt lägga beslag på hemslöjds- och folkkulturområden och försökt fylla relaterade begrepp med associationer som tjänar deras syften – helt andra syften än nyfikenhet, lust och skaparglädje.

Inte minst berättar han om en »sommarguide« på nätet för något år sen, med tips på hur man kunde fira en »homogent svensk« sommar. På sajten räknades en lång rad folkmusik- och hemslöjdssammanhang upp, följda av uppmaningen »Åk dit!«
– Vi måste visa att rörelsen består av alla slags människor. Annars finns det en risk för att vi blir kidnappade, att det länkas till våra sidor och att bilder från oss används i sammanhang som vi inte vill bli förknippade med.

Det är så klart helt okej att gilla sitt land och sitt landskap. Jag gillar Halland, jag kommer därifrån.

Nisse Stormlod berättar om en dokumentär på teve som handlade om hur identiteter kapas på nätet. I den konstaterade experter på datasäkerhet att det enda man kan göra för att hålla koll på den bild av sig själv som förmedlas där, är att vara närvarande på nätet.
– Samma sak gäller för hemslöjdsrörelsen. Vi måste hålla oss uppdaterade om hur våra ord används och hur vi beskrivs, vi måste delta i de samtal som förs. Idag betraktas en googleträff lätt som sanningen.

Risken med att »kidnappas« av främlingsfientliga krafter kommenteras också så här, den här gången av Alexander Bengtsson, som arbetar på stiftelsen Expo:
– Den organiserade intoleransen, från Sverigedemokraterna till nazistiska grupperingar, lyfter fram klassiska svenska kulturyttringar som något som är hotat av mångkultur och invandring. Då blir hemslöjd en symbolfråga. Och symbolerna fylls med ett ideologiskt innehåll. Bilder på folk som slöjdar används för att illustrera det samhälle som de vill ha. Men de aktiva är egentligen inte mer intresserade av hemslöjd än folk i andra politiska rörelser.

Han menar att det har varit öppet mål att ta sig an folkkulturen, hembygds- och hemslöjdsfrågor eftersom ingen annan politisk gruppering har gjort det.
– Från politikers och kultursidors håll har det funnits ett förnekande av den här typen av kulturyttringar, som något som ingen håller på med, trots att så många gör det. Men det håller på att vända. Allt fler börjar prata om det här. Allt fler börjar diskutera hembygd och hembygden i en globaliserad värld, säger han och påpekar att den organisation som vill motverka främlingsfientlig kultur måste arbeta med sin värdegrund och kommunicera vem rörelsen är till för.

Nisse Stormlod är inne på något liknande.
– Alla är ju välkomna, det är ju självklart, säger vi inom gruppen. Men det måste sägas utåt också. Det måste höras. Och synas.

Eller för att låta Alexander Bengtsson på Expo återknyta till de folk- och bygdedräkter som den här artikeln började med.
– Det är så klart helt okej att gilla sitt land och sitt landskap. Jag gillar Halland, jag kommer därifrån. Men debatten är bra som pågår nu i Sverige. Det är sunt att folk inte vill att dräkten, slöjden och folkkulturen ska förknippas med intoleranta idéer.

Det är bra att tala om och analysera sin historia, menar han. Däremot tror han inte på att skrika att elden är lös.
– Det finns ett mellanting mellan alarmism och att sopa saker under mattan. Jag tror att det heter samtal.

Malin Vessby är redaktör på Hemslöjd.

30 maj 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy