Dagens bild

En säng står mitt i motivet, tallrikar, koppar och glas på golvet bredvid, ett par strumpor i ett hörn. I fönstret, bakom halvt nedfällda persienner, syns en kaktus. Färgerna går i bruna och rosa toner, himlen där ute är ljust blå.

Ebba går och hämtar en annan stickning. Det är en väst där det är framdukat till fika. Saftglas och mineralvatten, blommor och utemöbler breder ut sig över magen.
– Västen föreställer en semesterbalkong. Det var där jag ville vara. Rummet däremot var där jag var tvunget att befinna mig, säger Ebba Andersson som idag bor på en helt annan plats, i en charmig lägenhet i Malmö med högt i tak, gasspis utan fläkt i köket och breda golvtiljor.

En stor stickad tavla står lutad mot väggen. Den är över två meter hög och föreställer ett trapphus. Stängda dörrar, trappsteg och avsatser, brevlådor och fönster ut mot en tom himmel. Allt i samma ljusa pastelliga färgskala som på tröjan och västen.
– Den blev precis klar och har inget riktigt namn än. Kanske kallar jag den bara Trapphus, funderar Ebba Andersson.

Hon har jobbat en del som tidningsbud och säger att trapphus är en speciell plats. De gränsar till det privata, till den egna lägenheten innanför den stängda dörren, men de är samtidigt gemensamma och delas av alla i huset. De är både ute och inne.
– Som tidningsbud har jag tillbringat många timmar ensam i trapphus. Det kan upplevas som otryggt och anonymt, samtidigt som jag befinner mig vägg i vägg med det egna och trygga.

Förra våren tog Ebba Andersson sin kanditatexamen i textilkonst. Hennes examensutställning hette Dag för dag – ögla i ögla och bestod av sex stickade bilder med titlar som Manuell sortering, Kvällssol och Punktpunktpunkt.

Hon stickade dem i mohairgarn och inspirerades av flödesscheman, ett grafiskt sätt att synliggöra en process eller en algoritm. Ebba Andersson har tidigare studerat
systemvetenskap och »då handlar mycket om just det«.

Flödesscheman är ett samtidsord som illustrerar vårt behov av att spalta upp och tydliggöra vad vi håller på med på ett kontrollerat och överskådligt sätt. Ibland med ambitionen att också ringa in det som inte går att synliggöra i schematiska uppställningar.

Under studietiden jobbade hon på ett bemanningsföretag och hade arbetsuppgifter på ett lager och på posten, jobb inom den så kallade gig-ekonomin. Villkoren på arbetet innebar att hon när som helst kunde bli inringd för ett arbetspass, alltid med kort varsel.
– Man får ett sms på morgonen med en fråga om att jobba samma dag. När jag bad min arbetsledare om att få veta lite mer i förväg när det fanns arbetspass, undrade han hur långt i förväg jag menade, berättar Ebba Andersson.
– Och när jag sa att en dag före vore bra, så kunde jag få ett sms klockan tio på kvällen före med fråga om jobb morgonen därpå. Det ansågs vara framförhållning i den världen, säger hon, skakar på huvudet och berättar att företagen säljer in upplägget som ett flexibelt sätt att arbeta. Ett »jobba-när-du-vill-koncept«.
– Jag kan ju bestämma när och hur mycket jag vill jobba, men bara om det sammanfaller med företagets behov, säger Ebba Andersson och menar att det är en falsk flexibilitet som i stället leder till ofrihet; att alltid behöva vara tillgänglig och inte kunna planera någonting.
– Som gig-arbetare är jag bara anställd under mitt arbetspass, tiden mellan passen har företaget inget ansvar för mig och det måste inte förse mig med ett visst antal timmar. Så jag behöver vara tillgänglig hela tiden för att kunna få ihop tillräckligt mycket jobb helt enkelt säger Ebba Andersson och tillägger:
– Många tänker nog att det bara är de där matbuden som har det så här, men det ser ut så här inom många olika branscher.

Hennes examensutställning blev ett sätt att bearbeta och belysa villkoren som allt fler människor jobbar under i Sverige.

Idag har hon lämnat gig-jobben och ägnar sig på heltid åt sina stickade bilder.
– Ja, på sätt och vis gjorde utställningen att jag lyckades göra slut med bemanningsföretaget, säger Ebba Andersson och ser glad ut.

Flera av examensbilderna blev sålda och hon vågade ta klivet ut i sitt eget konstnärskap med de osäkra villkor som det kan innebära ekonomiskt, men utan krav på att vara ständigt tillgänglig för någon annan än sig själv. Nu jobbar hon hemma i lägenheten och bilderna stickar hon »för hand på maskin« som hon säger. På fönsterbrädan står stickmaskinen och ipaden. Hennes två främsta arbetsredskap.
– Eftersom jag stickar i intarsiateknik, lägger jag tråden för varje färg för hand över nålarna, sedan drar jag släden som låser maskorna. Tekniskt är det väldigt enkelt, jag använder inga hålkort eller så, utan skapar motivet utifrån min mönsterkonstruktion. Men det tar ganska lång tid att arbeta fram bilden rad för rad.

Ritningen gör hon på ipaden och använder programmet Stitch Fiddle som finns att hämta gratis på nätet. Med hjälp av programmet skapar hon ett rutmönster och ritar direkt på det. Hon flyttar runt motiv, testar bildidéer och ändrar tills det känns bra.
– Det som är så bra är att programmet tar hänsyn till att maskor ju inte är helt kvadratiska, det räknar om och skapar ett mönster där varje ruta är lite avlång men motsvarar en maska, säger Ebba Andersson och konstaterar att rum och rumsligheter varit återkommande teman för henne.

– När man bor i andra hand eller inneboende så blir ens eget rum väldigt viktigt. Där är du trygg och kan bestämma, det är din egen värld.

Och inspirationen till framtida bilder kommer hon nog att fortsätta hämta från vardagen.
– Det mesta i livet består ju av den. ­