– Det bästa vi kan göra för klimatet är att omge oss med så lite pengar som möjligt, och istället använda lokala resurser på ett smart sätt. Det är därför slöjden är ett så pedagogiskt verktyg! Slöjd är inte kommersiella föremål i en kapitalistisk ekonomi, utan är i grunden baserad på det man tillverkar själv för sin överlevnad.
Byta spår
I många år övergav Niclas Hallberg träet, kniven och svarven. Nu är han tillbaka i verkstaden. I slöjden och permakulturen ser han det helhetstänk som han tror att världen behöver.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Niclas Hallberg kikar in genom fönstret mellan växthuset och vardagsrummet medan han suger på sin pipa, stoppad med tobak som han odlat själv. Det han säger är inte intressant enbart för hela mänskligheten, utan också för honom själv. För nu har polletten trillat ner. Slöjden har plötsligt funnit sin mening, och att slöjda är för första gången på många år vansinnigt kul.
Allt det här blir mer intressant om man vet lite om Niclas bakgrund. För när den täljda träslöjden hade sin första stora revival i slutet på 1980-talet kom han att bli en av de stora stjärnorna och förebilderna i den förvisso ganska nätta slöjdvärlden. Hans tråg, krympburkar, stolar och textila redskap visades på utställningar, och han var en flitigt anlitad kursledare. Som hemslöjdskonsulent på Gotland var han med om att göra slöjden mer relevant och tillgänglig för ungdomar, och hans estetik var helt rätt i tiden för att sopa undan idéer om att träslöjd var trist.
Men medan andra slöjdmissionärer från denna tid fortsatte i sina utkarvade spår ruttnade Niclas fullständigt ur. Det gick så långt att han blev sjuk av att hålla i en träbit och inte ens ville se åt sina verktyg. För även om han är tacksam över den uppmärksamhet och de uppdrag han fick av hemslöjdsrörelsen, kändes den slutligen så trång och geggig att han bestämde sig för att dra. Först till videoinstallationer och performancekonst, sedan till ett hus i Serbien. Alltid med parhästen Stina Pehrsdotter vid sin sida, hon som den här dagen fixar med gurkplantorna vid dammen som har till uppgift att ta hand om den lilla slatt avloppsvatten som hushållet producerar.
För sedan några år är de tillbaka på svensk mark, och äger för första gången sitt eget ställe; en liten gård på en och en halv hektar i den blekingska skogsbygden. Målet, som inte är särskilt långt bort, är självförsörjning genom att maximalt använda gårdens resurser och samtidigt att belasta ekosystemet minimalt. Metoden kallas permakultur.
Niclas ser roat tillbaka på sin krokiga resa fram till gården i Blekinge. Från uppväxten i miljonprogrammet Tynnered och intresse för friluftsliv, till arbete med ungdomar på glid i Stockholm och kor på Gotland. Slöjd och kurser och ett decenniums galleriverksamhet, mängder av resor, konst, internationella samarbeten, utbyten och projekt. Under tiden har klimatkatastroferna kommit närmre i både tid och rum.
– Nu kan jag verkligen känna hur marken gungar under mänsklighetens fötter, och vi kan såklart inte rädda klimatet med vår lilla gård. Jag är 56 år och har rökt, kört bil och flugit flygplan så det räcker och blir över, men jag känner verkligen att alla mina erfarenheter ger mig möjlighet att bli en bra förebild i om-ställningen till ett hållbart samhälle.
Både slöjd och trädgårdsodling kopplas lätt samman med en eskapistisk livsstil, något man gör för att fly en smutsig värld på ett charmigt sätt. Men Niclas betonar att det inte alls är det han och Stina ägnar sig åt. Kommunikation och nätverkande har alltid varit en central del av deras livsstil, och är det ännu. Med undervisning på flera folkhögskolor och medverkande på festivaler kan Niclas Hallberg både inspirera andra och själv ta till sig nytt. Själv är han certifierad inom permakulturdesign och en ivrig förespråkare av dessa principer.
Permakultur är ett system för design av hållbara lösningar. Ofta handlar det om odling och smart tillvaratagande av exempelvis vatten eller energi, men det kan lika gärna röra sociala strukturer eller samhällsplanering i stora och små samhällen. I permakulturens trädgårdar är perenna växter viktiga, liksom sinnrika metoder för att lagra regnvatten, och biologisk balans eftersträvas hellre än att ovälkomna arter bekämpas. Ta skogsträdgården till exempel, en metod där man försöker efterlikna en naturlig skog för att skapa mångfald, motståndskraft och en bjussig trädgård på samma gång. Permakulturen grundar sig på tre principer: omsorg om jorden, omsorg om människan och rättvis fördelning. Niclas förtydligar:
– Det är framför allt ett sätt att jobba med helhetstänk. Det räcker inte att bara odla eller att spara vatten eller sluta åka bil om vi ska klara omställningen på jorden. Vi måste göra allt det, plus en massa annat. Det som är så härligt med permakultur är att det fokuserar på lösningar, hur problemen kan ge oss kunskap att skapa en förändring. Och det är där slöjden kommer in!
Men alla behöver inte bli täljare, svarvare och spinnare. Det är inte det Niclas Hallberg menar. Däremot ser han slöjden som ett effektivt redskap för att förklara samband och lära sig hållbara förhållningssätt. Själv gillar han vetskapen om att ett konkret materiellt behov i hans händer och med gårdens materiella resurser kan finna sin lösning på bara ett par timmar, och utan en droppe fossil energi. Om han behöver en räfsa för att ta hand om en höstig trädgård, kan han göra en av hassel.
Men ännu mera intressant blir det när han i skissblocket lyckas formulera tankarna till en så lättillgänglig form att vem som helst mumlar »aha!« och får chans att förstå hur långt kretsloppstänket verkligen kan nå i ett så vardagligt föremål som en sked.
Ämnena till det han slöjdar numera har han burit hem på ryggen, och han fäller inte längre ett träd om han inte vet att han kan utnyttja alla dess delar på bästa vis. När han sedan täljer sin sked, går han till den del av trädgården där gångarna behöver spån som täckmaterial, han strävar hela tiden efter att hålla vägarna så korta som möjligt mellan behov och lösning. Det som blir kvar av trädet kan han koka kaffe på eller bränna till bio-kol att ha till jordförbättring.
Behöver han inte skeden själv ger han gärna bort den.
– Att ge bort slöjd är det bästa som finns, jag ger mycket hellre bort än säljer. Man delar med sig av sitt överflöd, det kommer alltid tillbaka på ett eller annat sätt. Förrförra vintern svarvade jag en skål om dagen i tre månader, det blev nästan 90 skålar. Jag har gett bort så många skålar! För mig själv är vinningen med det att jag fått en fin halvtimme varje dag. Att svarva skålar är så meditativt! Jag skulle nog kunna sälja jättemycket, men jag tror att det är lätt att förlora sig själv när man börjar sälja och räkna på tid och pengar.
Ibland byter han också slöjd mot ankor.
Sina pengar tjänar han istället på sin pedagogiska verksamhet, men huvudsaken för ekonomin är egentligen minimala omkostnader. Det finns alltid något att skörda i trädgården, hönorna lägger sina ägg, datorn på köksbordet kan lagas istället för att ersättas av en ny.
Förutom att Niclas själv i och med permakulturintresset har fått en nytändning i sin slöjdgärning, ser han också en omvänd rörelse. Allt fler permakulturivrare får upp ögonen för slöjden. Genom den erbjuds till exempel resurskloka infallsvinklar på hur man kan ta hand om grenar och trä efter att ha beskurit ett träd, för att nämna något. Och även konstvärlden sneglar allt oftare mot slöjden, i synnerhet när verk har med hållbarhet att göra.
Just nu undersöker Niclas Hallberg kopplingarna mellan permakultur, omställning och slöjd i ett projekt kallat »En studie i grönt«, finansierat av Nämnden för Hemslöjdsfrågor. Sittande, runt om i landskapet kring gården, tillverkar han möbler och installationer, av material hämtat på plats. Till viss del håller han också öppna workshops. Tematiken knyter an till hans tidigare erfarenheter som stolslöjdare, men han betonar även vikten av samtal och eftertanke.
Att låta förändring ta tid och bygga på reflektion är inbyggt i själva permakultursystemet. Niclas Hallberg hyllar också småskalighet och långsamhet. Han pratar om »small and slow solutions«.
– Vi ska inte ha för bråttom och göra för stora omvälvande lösningar. Det är bättre att ta tid på sig, observera länge och förändra lite. En del vill ha 200 fruktträd eller en stor maskinpark, de är maximalister. Jag tror mer på att lägga saker på en annan nivå och göra ett mindre avtryck på moder jord. Utbrända människor är heller inte en tillgång i samhället, så hetsa inte. Slöjd och odling är visserligen fantastiska för att behandla utbrändhet, men vi ska ju inte behöva komma dit.
Men även om man inte vill skynda i sina bygg- och trädgårdsbestyr på hemmaplan, är det bråttom att stänga kranarna och ställa om hela samhället till ett hållbart system. Niclas är ganska tydlig på den punkten. Han menar att om problemet är lönearbete, tillväxt och kapital, vilket han hävdar att det är, behöver vi tänka radikalt.
– Varifrån ska elen till de fossilfria järnverken komma? Drivmedlen till den fossilfria bilflottan? Lösningen ligger ju inte där! Vi måste skala ner och producera mindre istället för mer. Om vi minskar den totala konsumtionen kan vi också minska risken att folk dör av översvämningar och torka.
Han gläds åt att klimatfrågan äntligen finns med i den kontinuerliga nyhetsrapporteringen och att stora klimatbovar som Cementa och Preem stöter på patrull. Nu efterlyser han ett seriöst fokus på klimat i kommande valrörelse, och menar att om den uteblir kan revolten bli ett faktum.
Tills dess fortsätter han att spara på regnvatten, tvätta sig i sjön och förmedla kunskap om slöjden och dess samband. Det bidrar inte bara till hållbarhet i naturen, utan gör också det mänskliga livet mer hållbart, menar han.
– Att lära sig hur en vass kniv eller sax fungerar… det är att bygga upp sitt självförtroende och sin tillit. Och att lösa praktiska problem genom att slöjda bruksföremål, där är också slöjden som mest inspirerande och relevant!