Bygga kropp

Ibland kan en kroppsdel behöva ersättas. Hemslöjd träffar plastikkirurgen som snidar öron, okularisten som blåser ögon och en protesmakare med spektakulär känsla för stil.

Text Rasmus Panagiotis Columbus
Foto Omkaar Kotedia
30 augusti 2021

Det första snittet läggs över de nedersta revbenen. Koncentrationen är total. Det får inte går snett. Där under ligger lungan och blödningen kan bli enorm.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Tre timmar senare är det klart. Sven-Olof Wikström, dubbelspecialist i plastikkirurgi och öron-näsa-halssjukdomar, drar ner munskyddet, tackar sina medarbetare och utbrister i ett leende:
– Happy new ear!

Snart kommer en elvaårig pojke vakna med öron på båda sidorna av huvudet, för första gången i sitt liv.

Tekniken att med hjälp av revbensbrosk bygga ett nytt öra är, i medicinska mått, rätt ny. Sitt stora genomslag fick den i mitten av1970-talet, när en strulig tonåring och ’Ndrangheta, den kalabriska maffian, gav forskningen oväntad draghjälp.

I juli 1973 hamnade nämligen den då 16-årige John Paul Getty III i händerna på maffian, som krävde en gigantisk lösensumma från hans farfar, oljemiljardären Jean Paul Getty. När farfadern vägrade betala, kom barnbarnets avskurna öra med posten.

När den kidnappade tonåringen med tiden blev fri, landade upp draget att skapa honom ett nytt öra hos den kaliforniske plastikkirurgen Burt Brent. Han hade redan då, vid sidan av andra operationer, utvecklat tekniken och hunnit göra ett70-tal öron.
– Men när medierna fick nys om det hela blev Brent världskänd och strax stod 300 patienter på kö! Efter det fick han ägna sitt liv åt öronrekonstruktioner, berättar Sven-Olof Wikström, som själv kom i kontakt med Burt Brent på 1990-talet.

En arm med funktioner liknande dem i en schweizisk armékniv. Protesen av Sophie de Oliveira Barata innehåller
bland annat kompass, knivar, lasersikte och en ficklampa.

På den tiden jobbade Sven-Olof på Malmös universitetssjukhus där man tidigare, utan vidare framgång, hade försökt rekonstruera öron. Det var dags att ändra på det.
– Min gamle chef kände till att jag målade mycket och höll på med konst, så han tyckte att det borde vara något för mig. Det krävs ju en viss konstnärlig läggning för att kunna skapa ett öra, med alla sina vinklar och vrår. Och på den vägen är det.

Han skrev ett brev till Brent och frågade om han fick komma och lära sig hur öron skapas. Det fick han.
– Jag stod vid sidan om honom och observerade operationer på dagarna och på kvällarna tränade vi hemma i hans kök på rå potatis, minns Sven-Olof och skrattar.

Principen för att skapa ett nytt öra är lika enkel som den är tekniskt komplicerad. Ett friskt öra är ju uppbyggt av brosk, som återfinns även på andra platser i kroppen. Sven-Olof Wikström utgår från ett av patientens nedre revben.
– Att jobba med brosk är ungefär som att jobba med köttet på en kokosnöt. Gör man materialet tillräckligt tunt går det att böja, men försöker man göra det för tidigt, knäcks det. Så det gäller att tunna ut brosket steg för steg och att vara extremt noggrann och stadig på handen. Man tar bara ut tillräckligt med brosk för ett öra, så man har bara en chans, säger han.

Med hjälp av skalpeller, stansar, specialskålade mejslar – som stämjärn i miniatyr – och en tunn ståltråd, skulpterar, snidar och syr han ihop ett öra, som sedan förs in i en ficka under huden på huvudet där det ska sitta. Några månader och två mindre operationer senare är ett öra, som både har känsel och växer med kroppen, färdigt.
– Det är verkligen ett hantverk. Fast med mänsklig vävnad i stället för trä eller keramik, konstaterar Sven-Olof Wikström.

Faktum är att kirurgi och hantverk länge gått hand i hand. Ordet kirurg betyder bokstavligen handarbetare på grekiska och de moderna kirurgernas företrädare – fältskärer och barberare – var fram till 1800-talet på hantverksvis organiserade i skrån, med lärlingar, gesäller och mästare, och skiljde därmed ut sig från de akademiskt skolade läkarna.

Och fortfarande används gammalhantverkskunskap i den moderna sjukvården. Okularisten Ann-Charlotte Müller-Uri använder sig tillexempel av glasblåsning för att skapa ögonproteser åt sina patienter.
– Jag skulle egentligen ha blivit textilhantverkare, jag knypplade och vävde mycket som ung. Men när jag var 19år hörde min farbror av sig och undrade om jag inte ville komma ner till Tyskland och lära mig familjehantverket. Och det ville jag såklart. Jag ville hålla hantverket som mina förfäder utvecklade levande, berättar hon.

Jag stod vid sidan om Burt och observerade operationer på dagarna och på kvällarna tränade vi hemma i hans kök på rå potatis.

Det var hennes farfars farfars farbror, glasblåsaren Ludwig Müller-Uri, som på1830-talet utvecklade metoder som fortfarande används i familjeföretaget.

Ann-Charlotte Müller-Uri reste ner och blev kvar i Tyskland i 15år.
– Det var först efter så lång tid som jag kände mig så pass skicklig att jag vågade komma tillbaka och göra det här på egen hand. För det är otroligt svårt! Det är inte bara hantverket, att blåsa ögon, som är avancerat, det kan du ju lära dig under utbildningen. Det svåraste kommer sen, när jag ska titta in i patientens ögonhåla för att avgöra vad som passar där och därefter forma protesen, förklarar hon.

En patient som kommer till henne efter att ha förlorat ett öga i sjukdom eller en olycka, kan gå därifrån med ett nytt öga en till två timmar senare. Ann-Charlotte Müller-Uri väljer en av sina runt 3000 egentillverkade ögonglober, från ljusaste blå till mörkaste brun, värmer den med en liten gasbrännare och blåser den sedan till rätt form. Med hjälp avfärgade glasstavar smälter hon in de färgnyanser som behövs till patientens iris, och ett tunt fint ådernät.
– Målet är ju att få det så likt det andra ögat som möjligt, efteråt ska man inte tänka på att det inte är ett riktigt öga. Och där har glas en fördel, eftersom det har förmågan att binda fukt till sig, som en hinna. Ögonen blir dessutom väldigt lätta, eftersom de är ihåliga.

Både okularisten Ann-Charlotte Müller-Uri och plastikkirurgen Sven-Olof Wikström strävar efter att komma så nära verkligheten som möjligt. De lyfter båda fram hur viktigt det är för deras patienter att slippa sticka ut, att slippa reaktioner från omgivningen för att ett öra eller öga saknas.

I engelska Lewes gör ortopedteknikern och protesdesignern Sophie de Oliveira Barata exakt det motsatta. De senaste projekt som lämnat hennes arbetsbord är en benprotes i körsbärsträ med fungerandegökur i knähöjd, och en dubbelprotes för en benlös kvinna och en armlös man där deras nya lemmar förbinds med en liten modelljärnväg.
– Det var ett uppdrag från ett järnvägsmuseum. Tydligen så kunde järnvägsföretag förr ha egna protesverkstäder eftersom så många av deras arbetare skadade sig, så de ville belysa det i en ny utställning. Och jag blev så peppad att jag inte bara gjorde en, utan två proteser och ett helt modellandskap som de kan kopplas in i och sedan en musikvideo av det. Tåget reser genom mannens arm till kvinnans lår – så filmen blir rolig och lite sexigare än typiska tågnördsfilmer, berättar hon och skrattar högt över telefonen.

Tågräls som arm? I ett av sina senaste verk har Sophie de Oliveira Barata byggt en fungerande modelljärnväg genom två personers proteser.

Även hon började med att skapa naturtrogna proteser – efter att ha studerat specialeffekter för film. Silikon var hennes viktigaste material och av det gjorde hon armar, ben och fingertoppar.
– Jag fascinerades av hur man kan lura ögat och skapa något som ser ut som mänsklig hud. Att göra det för film var klurigt, och då kan man ändå använda både belysning och kameratrick. Men att lyckasgöra samma sak i verkliga livet – att protesen plötsligt smälter ihop med personen som bär den – det tyckte jag var den ultimata utmaningen!

Under de åtta år som hon jobbade med att skapa vanliga proteser stannade Sophie de Oliveira ofta kvar på jobbet på kvällarna i smyg.
– Ibland sov jag till och med över i en städskrubb. Jag älskade mitt jobb, men ville ändå göra mer kreativa saker, så jag brukade göra olika kostymer att klä ut mig med. Och där någonstans föddes idén till The alternative limb project, berättar hon och förklarar:
– Det är ju superfint att det går att göra realistiska lemmar, för dem som vill smälta in. Men för dem som vill uttrycka sig själva och fira sin olikhet, fanns ingenting!

Idag samarbetar hon med ortopedtekniker, 3D-skrivarproffs, robotikexperter, träsnidare, programmerare och allt däremellan för att skapasina spektakulära proteser. Hennes verk har synts på museum och Paralympics.

Och någonstans på vägen har hon och hennes patienter lyckats förändra bilden av vad en kropp kan och bör vara.
– Flera av dem som jag samarbetat med har berättat om hur stämningen plötsligt förändras i ett rum när folk förstår att de saknar en del av sin kropp. Det blir stelt och obekvämt. Så för dem blir de spektakulära proteserna ett sätt att ta kontroll över situationen. En icebreaker, säger Sophie och berättar om en tidigare militär som fått ett nytt ben – hälften naturtroget, hälften som en anatomiskmodell med skelett och muskler:
– När han ställde sig upp med den blev han nästan som en ny person. Axlarna åkte bak, han sken av styrka. När han träffade nya människor började inte mötet med att de tyckte synd om honom. I stället blev de först häpna och sen hänförda!

30 augusti 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram