Bygga båge

Kursledaren Ivar Malde är arkeolog i botten och har ett specialintresse för allt vad historiska pilbågar heter. Såväl engelska långbågar som gamla tiders japanska och mongoliska bågar. Han skrev en avhandling om just den här samiska bågen rätt nyligen. Det är en historisk rekonstruktion. I princip är det ingen som har byggt en sån här båge på säkert fem–sexhundra år. Det finns bara fyra fynd av dem i hela Skandinavien och inget av dem är komplett.

Genom att jämföra de olika fynden med varandra och med andra pilbågstyper har Ivar försökt lista ut ungefär hur den måste ha sett ut. Han har hela sin otroliga kunskap om pilbågar i bakhuvudet så det är ju en väl underbyggd teori.

Det tog oss fem dagar att göra varsin båge under kursen. För min del var det något helt nytt. Jag har aldrig hållit på med pilbågar förut. Det är ett rätt avancerat hantverk. För mig är det väldigt förvånande att jag ens klarar av det. Jag är rätt grov på handen normalt sett och det här ett riktigt precisionsjobb. Finlir på tiondelar av millimetrar. Jag trodde aldrig att jag skulle ha tålamodet som krävs.

Det är svinnoga med virket. Otroligt noga. Den kallas tvåträ-båge för att den är gjord av ett laminat av två olika träslag. Det ena är björk. Jag brukar åka till en trähandel som är specialiserad på möbelvirke och finare inredningsvirke. Jag står och bläddrar och bläddrar bland björkbitarna och väljer i timmar. Det behöver inte vara så täta årsringar men det ska vara från ett lagom tjockt träd och väldigt rakvuxet utan kvist. Det jag vill ha är liggande fibrer i biten. Så mycket som det går. Det kan man känna igen på att årsringarna bildar ett sånt här längsgående bubbelmönster på plankan.

Björken är bra på sträck. Det är därför den ligger mot ryggen. Och boken är tvärtom bra i kompression. Det är det som är hela idén med laminatet. Att det ska vara två träslag som kompletterar varandra. De samverkar så att boken laddas med kraft som en fjäder när björken trycker ihop den.

Men man kan inte veta helt säkert förrän man börjar hyvla hur det kommer att gå. Jag har en hel hög med ämnen som jag har kasserat efter att jag börjat jobba på dem. Titta på den här – den hade jag kommit ganska långt med innan jag dömde ut den och såg att den inte skulle funka. Det är motved här, som gör att det blir svårt att hyvla, precis i den delen som ska böjas allra mest. Just där det är som mest känsligt vill man inte ha några sådana problem. Den här var det ganska bra fiberriktning på men precis här
i kanten kan man se att det har varit en kvist. Fibrerna går åt fel håll. Jag hade säkert lagt fem sex timmar på de här ämnena innan jag insåg att de inte var nånting att ha.

Den andra halvan av laminatet ska egentligen vara tjurvuxen furu. Det optimala är tryckved från tallar som växt på en myr. Men det ärjättesvårt att få tag i. Då får man gå runt i skogen och leta och leta i evigheter. Jag tar bok istället. Det är en fullgod ersättning.

Björken är bra på sträck. Det är därför den ligger mot ryggen. Och boken är tvärtom bra i kompression. Det är det som är hela idén med laminatet. Att det ska vara två träslag som kompletterar varandra. De samverkar så att boken laddas med kraft som en fjäder när björken trycker ihop den.

Jag sågar till både björken och boken lite grovt och sedan hyvlar jag dem efter vissa mått som jag har fått från Ivars ritning. Fast jag har fått anpassa dem lite eftersom bok är mycket hårdare än furu. Jag använder putshyvel tills jag börjar närma mig på en knapp millimeter. Då byter jag till en hyvel som kallas »pocket plane« tills jag är nere på två–tre tiondelar. Då är det dags för den här: en spånsickelhyvel. En korsning av en spånhyvel och en sickel, som är väldigt populär bland pilbågsbyggare. Sista putsningen gör jag med sickel. Det är känsligt som fasen. Det måste vara helt slätt innan jag limmar.

Den färdighyvlade björkskenan är väldigt böjlig. Men när jag limmar ihop den med boken blir det en otrolig skillnad. Det blir stenhårt fastän boken är så tunn. Då är det bara att fortsätta hyvla utifrån Ivars mall. Man bara hyvlar och hyvlar tills bågen går att böja någorlunda. Då är det dags att göra en tillfällig sträng, hänga upp bågen och testa att spänna den så man ser hur den böjer sig. För det är inte alls säkert att den böjer sig symmetriskt. Det kan vara skillnad från träbit till träbit. Böjer den sig mer på ett ställe får jag hyvla mer på motstående sida för att kompensera. Så håller man på tills den böjer sig som den ska. En pilbåge är som en kedja – det är den svagaste länken som brister. Kraften måste ta vägen någonstans när man spänner den och böjer den sig då lite för mycket på ett visst ställe så smäller det. Det måste hela tiden finnas en balans.

Historiskt använde man förstås animaliskt lim, kokade abborrar och harar och sånt. Men jag tror inte det är min grej. Jag är inte traditionalist på det sättet. Jag gillar att experimentera och ta ut svängarna och se vad som går att göra.

Titta här till exempel, det här är en helt experimentell båge som jag har gjort, med en form som är inspirerad av gamla mongoliska bågar. Den typen av bågar är laddade med kraft redan innan du drar i strängen. Reflex kallas det. Den här är gjord av glasfiberdelar av olika tävlingspilbågar som jag har skarvat ihop. Ivar Malde sa att han inte har sett någon göra något liknande. Då blev jag ju glad och fortsatte såklart!

Jag tror att jag kommer gå in mer på sådana här experimentella bågar framöver. Jag tänkte samla erfarenhet och testa mig fram i glasfiber nu men sen vill jag gå in på trä och kanske någon hybridbåge med trä och glasfiber kombinerat.

Det var i slutet av september förra året som jag gick kursen i Arran, så pilbågar är ett väldigt nytt intresse för mig! Och ganska slumpartat. För mig är det ovanligt att gå igång på nånting så pass hårt som jag har gjort på det här. Det är nästan som att… Jag tror att jag har hittat min grej. Efter alla år.

För några veckor sen gick jag till och med en kurs i beridet bågskytte. Det hade jag aldrig trott. Jag har aldrig varit intresserad av ridningi hela mitt liv men plötsligt satt jag i sadeln med en pilbåge på ryggen. Det är ju helt snurrigt.

Det är också så bra att jag kan sitta hemma i lägenheten och hålla på med det här. Det är ju fint med skärande verktyg att det blir bara spån, inget damm. Alltså jag hör ju själv hur jag låter. Sitter jag plötsligt här och pratar mig varm om skärande verktyg? Jag har aldrig gått igång på traditionell slöjd. Men nu sitter jag här och hyvlar. Hade du sagt det till mig i somras hade jag inte trott dig.

Jag är väldigt förvånad över mig själv – verkligen. Men jag är också väldigt glad att jag har hittat hit. Det känns som att jag kan omsätta all min energi i det här.«