Jag driver en butik i Stockholm där vi säljer kläder. Ofta kommer folk in och vill ha sin byxor upplagda och det blir en del tygklipp över. Jag började samla på spillet och bestämde mig för att göra ett lapptäcke. Grundprincipen var att det bara skulle bestå av bitar som jag plockat upp från golvet här inne.
Butikens spill blev ett täcke
Douglas Luhanko berättar om idéerna bakom sina lapptäcken. »Jag ville gör något så långt från krig och kamp som möjligt.«
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Jag har snöat in lite på lapptäcken. Man kan se dem som konstverk men också som bruksföremål. Du kan hänga ditt täcke på väggen men även ha det på sängen. Och fryser du kan du ha det på dig.
Själva mönstret utgår från rektanglar, cirka tjugo centimeter breda. De största är tolv centimeter höga och de minsta är två centimeter. Täcket skulle kännas oregelbundet men samtidigt ha något slags mönster i grunden.
Jag använde en lång stållinjal och en rullsax och klippte till bitarna och la dem i högar på bordet i fallande ordning från största till minsta. Sedan tog jag en lapp ur högen och en ur nästa och sydde ihop till långa bårder. Från den största lappen till den minsta och sedan skalade jag upp igen. Så det blev som en vågrörelse. I mitten av täcket ser du själva grundmönstret som jag utgick ifrån.
Jag gjorde en bård i taget och satte ihop dem efter vad jag tyckte såg bra ut. Det blev gripbart. Att se helheten växa fram var väldigt härligt, tycker jag.
Bakstycket gjorde jag av gamla grötbyxor från svenska armén. Jag hade några från 1940- talet som var i uttjänt skick och tänkte att då får de leva vidare i ett täcke.
Jag tror de kallas grötbyxor för att man hade dem när man åt gröt på regementet. Och för att de har färgen av gröt. Kanske.
På baksidan är kviltmönstret tydligt, det är sömmen som går rakt igenom alla lager och är både dekorativ och sammanhållande. Jag tänkte först kvilta på maskin, bara raka sömmar. Men när jag kom så långt ville jag ändå handkvilta. Det är så det ska vara.
Jag tror de kallas grötbyxor för att man hade dem när man åt gröt på regementet.
Först la jag ihop fram- och bakstycket med ekologisk bomullsvadd emellan. Sen satte jag små stygn med en röd tråd för att hålla ihop det, stygn som jag senare skulle ta bort, och så satte jag igång att sy med vit bomullstråd och fingerborg. Täcket är så tjockt att man bara kan göra ett stygn i taget. Handkviltningen adderar en härlig bullighet.
Täcket blev 215 x 180 centimeter och nu har jag det hemma på sängen.
Det som driver mig är själva idén. Jag gjorde ett täcke till efter det här stora. Där var min tanke att ta tillvara tre gamla, amerikanska bombarjackor som jag hade och göra något som var så långt från krig och kamp som möjligt. Kontrasten mellan att vara en jacka på en bombpilot och att vara ett lapptäcke kändes härlig på något sätt. Jag ville utforska det.
Det roligaste med projektet var att jag inte ville tillföra något annat material. Täcket är gjort enbart av de tre jackorna plus lite ny tråd. De är helt i nylon och det är väldigt olikt mig att jobba i det materialet.
Jackorna har en orange innersida och en grön utsida. Tanken var att om du som pilot hamnade i en nödsituation skulle du vända jackan ut och in så att du blev synlig och lättare kunde hittas. Jag gillade det där, och gjorde lapptäcket på samma sätt. Insidan fick vara orange och utsidan grön. Men för att det skulle bli lite roligt ville jag ha en orange bit på ovansidan. Därför bygger täcket på det klassiska lapptäcksmönstret Log cabin. Det är så fint beskrivet hur centerbiten som man utgår ifrån, representerar skorstenen som ska sprida värme i stugan precis som lapptäcket ska göra. Det passade bra att den biten var just orange och spred lite glöd till det här täcket.
Det tre jackorna räckte till ett lite mindre täcke. Om man är riktigt modig kan man ha det som någon form av cape eller ha det över axlarna. Jag provade att sova under det men det glider av.
Projektmässigt handlade det om att förvandla något militärt till något fredligt. Men det funkar bra att sitta på ute i skogen när jag plockar svamp till exempel. Nylonet är lite vattenavvisande och det får plats precis tre personer i rad för en fika. Sedan är det bara att skaka av och rulla ihop det när man går vidare.«