»Jeanstrasorna kommer från mitt gamla liv. Jag har klippt trasor av sexton par avlagda byxor, sparade sen många år tillbaka. Och varje gång jag tittar på den färdiga mattan ser jag något nytt. Senast var det glitterjeansen som min dotter hade när hon var liten. Det skymtar fram paljetter på något ställe. Jag har vävt in allt. Både grensömmar och kanterna längst ner på byxorna. Men det var inte helt lätt. Jeanstrasorna var svårarbetade. Ibland var de för korta och knepiga att få med in i skälet, ibland var de klumpiga och skapade oplanerade ojämnheter i mönstret. Men i förlängningen fick ojämnheterna vara kvar ändå. De ger liv och struktur.
Mattan har blivit väldigt skön att gå på. Jag älskar tjockleken, stadigheten. Det lite knöliga förstärker den där taktila känslan, som går rakt in i kroppen. Lite som att gå barfota utomhus. Den är heller inte sladdrig, utan ligger still.
Jag kallar mattan för Bryggan. Den är vävd i inslagsförstärkt tuskaft, taqueté, och är vändbar. Översidan är gul och undersidan jeansblå. Utgångspunkten, eller det jag velat gestalta, är en brygga i Bohuslän med havet under. Hur hav och brygga speglas i varandra och spelar ihop. Dessutom är mattan en brygga in i mitt nya liv. Tidigare arbetade jag som affärsjurist. Nu tänker jag mig ett liv som textilhantverkare. Mattan är en del av mitt examensjobb från HV Skola 2016.
Tanken med exjobbet var egentligen att se om det går att rationalisera vävning av mattor genom att använda en enda varp men två uppsättningar, alltså att på samma varp väva två helt olika typer av mattor. Då behöver ju varpning, förskedning och pådragning bara utföras en gång. Det arbetssättet besparade mig runt 10 arbetstimmar, räknade jag ut, till skillnad mot om jag hade satt upp en ny varp för matta nummer två. Å andra sidan hade jag ju sparat ännu mer tid om jag dessutom valt att väva i samma teknik. Nu gjorde jag dels Bryggan i taqueté, dels en matta i yvig och spretig corduroy. Också den är inspirerad av Bohuslän, av bohusgranit, lavar och ljung. Varje matta förutsatte egen solvning, skedning, framknytning och trampuppknytning.
Med en timpenning på 500 kr skulle det innebära ett styckepris för var och en på ungefär 45 000 kronor, utan att materialkostnaden är inräknad. Timpengen är rimlig tycker jag, den ska ju räcka till både egenavgifter, lokalhyra och lön. Men det finns få köpare för mattor i den prisklassen. Om jag ska leva på handvävning måste jag helt enkelt hitta produkter som går att tillverka relativt snabbt och som är gjorda av tillräckligt exklusiva material för att motivera ett högre pris. Det blev en av slutsatserna.
Men samtidigt vill jag inte massproducera, då faller ju hela idén med att byta liv. Fast jag tror att det löser sig. Kanske i form av konsultarbete i kombination med arbete i egen studio, vi får se. Nyligen arbetade jag exempelvis en månad med konstsömnad på HV Ateljé. Jag är ju utbildad inom både vävning och konstsömnad.
Men tillbaka till mattan. Den gula sidan har jag vävt i mattlin och trasor. Känslan av att gå på den ytan är helt annan än att gå på jeansen, precis som jag ville ha det. Jag ville att sidorna skulle kännas olika. Linet är glansigt, slätt och lite torrt. Brygglikt. Det gula är infärgat i flera steg, med slumpartad kypfärgning, så att varje härva fått flera toner. De slitna jeansen däremot, hade ju olika nyanser redan från start, de behövde inte färgas.
Jag går ofta klädd i just jeans. Nån gång har jag kallat byxorna för min andra hud. Och nu väver jag av dem. Det känns bra.«
