Bragd i plywood

Plywood är en känslig vän, säger Ahmad Seddigh vars väggar och golv är fyllda av verk i genombruten träskiva. Hela tiden utmanar han sig själv. Hur tunt kan han såga idag?

Text Agneta Slonawski
Foto Per Björklund
23 maj 2018

I trerummaren i Farsta, söder om Stockholm, finns snart ingen tom väggyta. Där hänger redan ornamenterade lampor, inramade väggur och trätavlor med djur och människor. På golvet nedanför står piedestaler med mönster som påminner om tårtpapper. Här finns i runda slängar femhundra alster, alla prydda med Ahmad Seddighs sinnrika, genombrutna mönster.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Ahmad Seddigh sitter på sängen med flera plywoodtavlor på vägen ovanför sig.
– Man måste ha tålamod. Plywood går sönder ibland, men jag har lärt mig att höra om träet håller på att brista, säger Ahmad Seddigh.

Materialet är plywoodskiva. Till det har han fört över ett tecknat mönster. Därefter har han hämtat drillborren och gjort hål som han sedan med lövsågsbladets hjälp utvidgat till snirklig ornamentik genom att ömsom såga, ömsom fasa fram formerna. Den stora utmaningen är att göra varje verk i ett enda stycke, förklarar han.
– Jag tävlar mot mig själv för att hela tiden bli bättre och kunna göra tunnare arbeten. Men jag tävlar inte med tiden, jag försöker inte bli snabbare och snabbare. Aldrig i livet! Det handlar om att fokusera och låta kaffet bli kallt. Om det blir bråttom så spricker det bara och då blir allt förstört.

Ett molande och meditativt arbete, som inte har någon särskild doft.

Hans favoritmotiv är örnen. Den står för styrka och vishet och har blivit Ahmad Seddighs förebild, förklarar han och stryker varsamt över en stor plywoodskiva medan han återigen kommer in på vikten av att inte jäkta.

Förra veckan hände det tyvärr. Han hade lagt ned över tjugo timmar på örnfiguren som ursprungligen bestod av en halvmeter lång plywoodskiva. Så sprack den.
– Det händer inte ofta, för jag har lärt mig att lyssna till träet och hör om det håller på att brista. Ibland finns det en osynlig punkt inuti som inte är så fast och stark som den ska vara och som är svår att känna till innan man kommit dit i arbetet. När örnen gick sönder började jag nästan gråta. Jag blev så ledsen så jag fick göra ett uppehåll i två dagar, berättar han.

Den tiden använde han till att rita nya mönster.

Plywood är som en känslig vän. Det gäller att komma överens. Du vet, om det spricker så är det sällan plywoodskivans eller lövsågsbladets fel.

Under kvällarna arbetar han som busschaufför och då kan inspirationen dyka upp längs färdvägen. Det kan vara ett speciellt ljus eller ett djur som han fastnar för. Ofta plockar han fram mobilen och tar en bild. Sedan umgås han ett tag med mönstret i skallen innan han skissar upp det på papper. Han har alltid med sig pennor och en bit plywood i sin rymliga ryggsäck, ifall det skulle bli en stund över till att göra en skiss eller kalkera över mönster på träet.

Att det blev just plywood var mest en tillfällighet. Dels är det ett billigt material. Dels går det att såga ut sköra, tandpetartjocka »trådar« utan att det brister. Plywood är limmad i tre skikt och är precis så fast som behövs för ändamålet. Fyramillimetersskivor passar honom perfekt.
– Plywood är som en känslig vän. Det gäller att komma överens. Du vet, om det spricker så är det sällan plywoodskivans eller lövsågsbladets fel. Det är som ett samspel, som en dans, förklarar Ahmad Seddigh. Han tar gärna ett par danssteg till persisk musik när han väl är klar med ett verk.

För 28 år sedan lämnade han Iran för att söka uppehållstillstånd i Sverige. Med sig hade han fru och tre barn. När de efter tio månader fick klartecken att stanna här i landet, gick de skilda vägar.
– Det var jobbigt med skilsmässan. Innan den hade jag mycket folk omkring mig. Efteråt blev jag väldigt ensam.

Under den tiden bodde han i Jönköping, och det var där det hände: Mötet med lövsågen. Den hängde ensam i en järnaffärs skyltfönster. Det här var under den period då han läste svenska, och Ahmad Seddigh hade inte en aning om vad verktyget hette. Men han stegade resolut in och köpte det. Därpå skaffade han en plywoodskiva och började såga ut fotoramar.

Efteråt var steget inte långt till att göra piedestaler och tavlor.
– Jag ville göra någonting som ingen annan hade gjort, förklarar han enkelt.

Sedan dess har han finslipat sin metod och äger i dag en hel uppsättning av lövsågar i olika storlek. Helst använder han blad nummer två – och »nollan« vid finare arbeten.
– Det beror på vilka motiv jag jobbar med. En bordslampa till exempel, kräver lite grövre blad, förklarar han.

I dag köper Ahmad Seddigh också en del sågar i Iran. Flera är egentligen avsedda för att använda till metall, men fungerar också bra för plywood.

Drillborrar är lättare att få tag på. När han använder dem är konsten att få till hålen så nära varandra som mönstret i fråga kräver. Ett enda arbete kan förutsätta fler än tusen hål.
– Jag ser det som en sport att försöka få hålen så tätt som möjligt i mönstret. Jag började med ett avstånd som var fyra millimeter, sedan tre, och numera satsar jag på två millimeter mellan hålen. Snart ska jag försöka med ett ännu tätare avstånd, säger Ahmad Seddigh och förklarar att det handlar om precision och fokus.

Tidigare satt han i lägenheten och arbetade. Det gjorde han till den dag då fastighetsskötaren kom upp för att fixa något i lägenheten och höll på att ramla baklänges när han såg den belamrade bostaden och alla handgjorda föremål.

Det dröjde inte länge förrän Ahmad Seddigh erbjöds en nedlagd fritidslokal i källaren.
I dag spenderar han nästan all sin lediga tid i verkstaden. Det är rörigt, det är stort och helt utan fönster. Hit går hans tankar mest hela tiden. Här är det tyst. Här står tiden stilla. Här glömmer han tid och rum.
– Men jag gillar att jobba med klockor. De påminner om att livet inte är så långt, och att jag försöker göra något, åstadkomma något. Jag är stolt över det jag gör, säger han och lägger till:
– Det finns tusentals människor som kan köra buss, men det är bara jag som kan göra den här konsten.

Nu är han sugen på att ställa ut sina saker, men också på att prova nya tekniker. För inte så länge sedan sprang han ner till Lidl och köpte en symaskin till extrapris. Med den har han skapat färgglada dukar och sittunderlag i lappteknik, som ligger utplacerade i lägenheten.
– Jag gillar omväxling och vill inte stelna i ett sätt att arbeta. Det här materialet är mjukt, men vi kommer bra överens ändå. Jag har massor av tygbitar att välja mellan, sparade från bakstyckena på mina tavlor. De kommer att passa bra till lapptäcken, säger Ahmad Seddigh, vars röst blir len och smeksam när han pratar om sitt hantverk.

Agneta Slonawski är frilansjournalist. Efter mötet med Ahmad överväger hon handsåg istället för kapsåg till veden.
Per Björklund är frilansfotograf. Han köpte både lövsåg och plywood efter besöket hos Ahmad.

23 maj 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy