Borde vi broditera mera?

Då och då plockar hon upp en bomullslapp och låter nålen äta sig igenom tyget med små, små förstygn, men utan mål eller mening. Första gången som det nya verbet kom för henne, var i början av ett sommarlov. Hon var slutkörd efter vårterminen och orkade inte dra igång ett nytt målstyrt handarbetsprojekt. Ändå ville hon sy. Känslan var att kroppen kallade.
– Jag behövde stygna, säger hon, och beskriver vad som hände med henne efter ett tag vid nålen – och vad som händer med henne så gott som varje gång hon ägnat sig åt kravlöst broderi en lite längre stund.
– Det är som att händerna får vad de längtar efter och hjärnan befrias. Själen kopplar av och lugnet infinner sig.

Om man istället vill ha forskningens syn på hur slöjdande påverkar oss människor, får man leta ordentligt. Faktum är att det råder akut brist på större forskningsstudier på temat. Slutklämmen på de få undersökningar som gjorts är alltid densamma: mer forskning behövs!

En av de största – och mest omtalade – studierna inom slöjdområdet publicerades för snart ett decennium sedan. Det är en stor kvantitativ brittisk undersökning av hur stickare upplever att de påverkas av sitt handarbetande. Undersökningen är baserad på frågor till 3500 stickare från 31 länder (98,8 % kvinnor). I den syns ett tydligt samband mellan frekvent stickande och känslor av lugn och glädje. Upplevelsen av att vara mer tillfreds delas dessutom både av personer som var friska och deprimerade vid svarstillfället. Huvuddelen av de stickare som intervjuats uppgav också att de tyckte sig tänka klarare efter en stund vid stickorna. I analysen av resultaten diskuterar forskarna en »terapeutisk potential«. Apropå broditerande.

Ett par mindre studier pekar i likartad riktning. Dit hör till exempel en undersökning där 38 patienter som led av anorexia fick skatta hur deras sinnestillstånd påverkades just av att sticka. 74% av dem uppgav att de både blev lugnare och fick mindre ångest av handarbetet. I en än mindre studie som gjordes på Alnarp i Skåne för ett par år sedan, slumpades några försökspersoner till att tälja i färskt virke i en källare men, precis som i fallet med Anna-Karin Adolfssons broditerande, utan krav på att det skulle »bli något«. De visade sig ha lägre blodtryck och känna sig bättre till mods efteråt.

Att se en terapeutisk potential i slöjdande är emellertid inget nytt. Stickning testades bland annat som behandlingsmetod under första världskriget, för brittiska soldater som drabbats av krigsneuroser.

I en besläktad anda erbjöd för några år sedan – under en begränsad tid och på försök – också flera svenska regioner »kultur på recept«, med slöjdande som en av kulturformerna. Receptet gick främst till personer som led av lätt till medelsvår psykisk ohälsa eller av ihållande smärta. I utvärderingarna efteråt visade sig majoriteten av deltagarna må bättre efter sina kulturupplevelser och -aktiviteter. Vad det berodde på är emellertid svårt att veta. Både möjligheten att få bli absorberad av något utanför sig själv och att få chans till ett socialt sammanhang, hör till faktorer som återkom i diskussionerna efteråt. Kanske handlade det inte om slöjden eller kulturupplevelserna
i sig.

Utan att känna till »kultur på recept« tänkte 2019 den samiska slöjdaren Tomas Magnusson i Mörsil i besläktade banor. På hans initiativ drog region Jämtland Härjedalen igång kursen Vätnoe – slöjd för psykisk hälsa (vätnoe är slöjd på sydsamiska). Den erbjöd en blandning av handfast knivslöjdande, som Tomas ledde, och samtal om psykisk ohälsa, lett av Kia Flykt, då länskoordinator för Kunskapsnätverket för samisk hälsa.

Han förklarar hur han resonerat:
– Trädgårdsskötsel och motion rekommenderas ju ofta som sätt för människor med psykisk ohälsa att må lite bättre. Jag tänkte att slöjden borde kunna fungera på likartat sätt. I ett samiskt sammanhang ligger den ju också många varmt om hjärtat.

Beslutsfattare vill fatta beslut med tung vetenskaplig evidens.

Det blev 10 träffar med lika många samiska deltagare och fina utvärderingar efteråt.
– Folk liksom försvinner in i slöjdandet på något vis.

De glömmer tid och rum. Jag brukar få avbryta och påminna om lunchen, säger Tomas och menar – precis som i resonemangen efter »kultur på recept« – att det nog också spelar roll för de positiva utvärderingarna att kursdeltagarna fått dela sina upplevelser med andra. Något som kanske kan vara extra viktigt för en utsatt minoritet som den samiska, funderar han.

Att täljgruppen, syjuntan och stickkaféet kan spela en positiv roll för slöjdares välbefinnande skulle nog också kunna sägas ha understöd i forskningen, åtminstone om man tar fasta på studier som pekar på hur välgörande det är för människor att befinna sig i stöttande sammanhang.

I den stora brittiska stickningsundersökningen beskrivs också hur åtskilliga deltagare i studien upplevt att stickande kan underlätta umgänge. När man umgås och slöjdar förväntar sig ingen konstant ögonkontakt, till exempel. Det kan göra mötena i vävstugan eller på stickkaféet till upplevelser som också människor klarar av som annars har svårt för att vara med andra.

Möjligen går det också att snegla lite mot forskning från andra håll när man funderar över vad det är som drar igång upplevelser av välbefinnande hos många slöjdare.

Ta studier av flow till exempel. Det är känslan av att befinna sig i en bubbla av hög koncentration, kontroll och flyt medan en aktivitet utförs – men utan att det känns det minsta slitsamt. Kanske är det vad Tomas Magnusson observerat hos de kursdeltagare som glömmer tid och rum. Flow tenderar att uppträda när man aktivt utför en krävande, men inte omöjlig, uppgift. Och att det finns gott om den sortens lockande utmaningar i slöjdvärlden behöver ju ingen betvivla.

I en intervju som Hemslöjd gjorde med hjärnforskaren Fredrik Ullén i fjol, konstaterade han att både hans eget team och andra forskningsgrupper »sett tydliga statistiska samband mellan att ha mycket flow i livet och psykologiskt välbefinnande«.

Så här beskrev han en del av vad de sett:
– Å ena sidan är pulsen högre vid hög flow. Å andra sidan ser vi att andningen är djup och relativt lugn. De muskler i ansiktet som vi ler med, och som alltså återspeglar positiv sinnesstämning, aktiveras. Vi ser däremot inte att man rynkar pannan, vilket
är typiskt under mental ansträngning. Så allt i allt verkar flow vara ett tillstånd av avspänd koncentration även fysiologiskt.

Med utgångspunkt från de observationerna vågade han sig också på att spekulera lite:
– En gissning är förstås att områden i hjärnan som har med belöningsreaktioner att göra aktiveras.

Även slöjdens repetitiva rörelser är ibland uppe för diskussion. Tänk på slagbommens regelbundna dunkande i vävstolen, stickningens kontinuerliga matande av maskor eller handhyvelns upprepade skjuts över plankan. Hos djur har repetitiva rörelser visat sig leda till att serotonin frigörs, en signalsubstans som väcker känslor av tillfredsställelse. Om samma sak gäller för människor vete sjutton. Men terapin EMDR (eye movement desensitization and reprocessing therapy) dyker då och då upp i samtal om slöjdens potentiellt terapeutiska funktion. I andra sammanhang har man kunnat se att repititiva ögonrörelser kan leda till minskat ångestpåslag.

Kanske kan det också spela roll för själsron att handarbete är en process som vi själva råder över. Det finns forskning som visat att kombinationen av att på eget initiativ bestämma sig för att utföra en uppgift och sedan lyckas med intentionen, är faktorer som kan leda till tillfredsställelse.

Mer överraskande är det kanske att stickning, utöver att upplevas terapeutisk, också kan ha en filosofisk potential. I den stora brittiska forskningsundersökningen uppger flera av studiens deltagare att handarbetandet har gett dem aha-upplevelser som går att överföra till livet bortom maskor och garnnystan. Dit hör insikten om att misstag ofta kan göras ogjorda. Att det sällan är för sent. I korthet: Repa upp, gör om, gör rätt!

Glädjande nog verkar det nu som att vi snart har mer slöjdforskning att se fram emot. Till och med en studie med svenska slöjdare i blickfånget.

På Institutionen för kliniska vetenskaper vid Lunds universitet sjösätts i vår ett forskningsprojekt med fokus på folkhälsa. Finansiärer är region Jönköping tillsammans med Nämnden för Hemslöjdsfrågor och initiativtagare är hemslöjdskonsulenten Niclas Flinck. Planen är att undersöka om det finns en statistiskt säkerställd hälsomässig skillnad mellan de som handarbetar, och de som inte gör det.
– Min förhoppning är att svaren, vilka de än blir, ska leda till nya slags samtal om varför vi slöjdar, säger Niclas Flinck.

Han menar att det är en demokratifråga.
– Beslutsfattare vill fatta beslut med tung vetenskaplig evidens. Men om vi inte har den, kommer det här fältet inte att få den behandling som det förtjänar.­