»Bölesmon «

Bölesmon – till minne av en skog är broderad på markduk, sån där som man gräver ner. Jag gillar att gå på byggvaruhus och känna på olika material och fundera på om man kan använda dem till broderi. Markduk finns på stora rullar och jag har alltid velat göra stora broderier. Det här är 145 x 124 cm. Jag har försökt brodera lite på plast också och testat att brodera på britsskydd, sånt som man har under rumpan när man är hos läkaren. Just nu broderar jag på armeringsduk. Man kan sätta upp en sån istället för att bredspackla före tapetsering. Markduken får man se upp lite med, den kan vara väldigt tunn på vissa ställen. Men armeringsduken är som ett segt, starkt papper.

Under arbetets gång har jag tänkt på vad som ofta karaktäriserat kvinnligt textilt arbete: Att det finns där runtomkring men sällan syns och får den uppmärksamhet som det förtjänar. Men vad händer om man bryter mot normen och broderar på andra material än de traditionella? Kanske syns stygnen mer då?

Jag vill öppna upp broderiet och visa att man kan göra mer av det än folk vanligtvis tänker. Ett broderi behöver inte vara litet och gulligt i en massa färger. I den här bilden ville jag till exempel få fram svärtan. Jag hällde på svart färg innan jag började brodera för att dämpa det vita. Sedan har jag sytt med vanlig svart, tunn sytråd. Stygnen jag gör kallar jag förlängd plattsöm. Det är helt vanliga stygn, inget speciellt, men de kan vara väldigt långa.

Att jag täckte hela duken med stygn handlade om att jag ville få in mörkret. Jag hade en konstnär som heter Rolf Friberg i bakhuvudet, och han är ju väldigt mycket för det här mörka.

Tidigare höll jag på med textiltryck och var väldigt färgglad, nästan som en tuttifruttipåse. Men efter ett tag tyckte jag inte att det ledde mig någonstans och började brodera med svart. Sedan har jag jobbat vidare med det och försöker få fram det här grafiska. Där är skogen en inspiration. Björkarnas svart-vita stammar och tallarnas skrovliga ytor.

Det tog ungefär tre månader att göra klart det här. De höll på och kalhögg under tiden, så man gick ju där och såg hur skogen försvann. Nu är den borta, men broderiet finns kvar. Det känns ändå bra att jag gjorde det klart. När man påbörjar ett så här stort projekt, vet man aldrig om man blir klar.

Skogsägararen är min hyresvärd, så jag känner honom. Jag har visat honom broderiet och han vet ju om att jag inte gillar kalhyggen. Det har jag aldrig gjort. Det är inte någon pratsam gubbe, så han sa väl inte så mycket. Men han tyckte om bilden, det gjorde han.
För ett tag sedan fick jag en recension i lokaltidningen och recensenten skrev att han hade haft förutfattade meningar om broderi innan han såg mina bilder. Jag tror att många har det. En av mina drivkrafter är att väcka tankar kring broderi, att det också kan vara annat än korsstygn. Ett broderi kan väcka medvetenhet om aktuella ämnen. Som de teman jag hela tiden jobbar med; samernas situation och vad vi gör med naturen här uppe i norr.

Det är faktiskt en ynnest att få gå i en skog som inte är kalhuggen här. Det är inte speciellt ofta man kan göra det eftersom det är väldigt mycket kalhyggen runtomkring.

Är det någon som tänker till? Många av mina bilder handlar om just det, att vi ska tänka till.« ­