Böj handtag av grangrenar

OBS! Vill du prova själv så se noga till att elden inte kan sprida sig och att ha handskar till skydd! Självklart frågar du markägaren om lov innan du sätter igång.

Träslöjdare vet att granvirke kan vara en aning besvärligt att bearbeta, eftersom det ofta är fullt av stenhårda kvistar. Idag ska vi få se hur dessa besvärliga kvistar kan förändras till det trevligaste på hela granen. Det är därför elden sprakar under den stora granen som är som ett bo. Men var är Fritiof?

Han är inte svår att finna. Man hör honom gnola på en gammal dänga från swing-eran. Halvvägs upp i en medelstor gran. Grenarna rör sig och prasslar, och när jag kommer nära ser jag honom såga av de finaste grangrenarna. Högen på marken växer.
– När man väl börjar jobba med gran inser man att den har flera förtjänster. Den är faktiskt underskattad som slöjdvirke. Alla växter har ju hittat sin nisch, det är dessa man lär sig dra nytta av när man utforskar materialen. Det är själva kärnan i slöjd, menar Fritiof och landar på fast mark.

Idag handlar det bara om grenarna. För med eldens hetta och stadiga händer kan de böjas förvånansvärt kraftigt. Om man tittar i hembygdsgårdar och gamla lagårdar ser man bergis en mängd av dåtidens materiella behov tillfredsställda av böjda grangrenar. Som handtag eller något att hänga runt kohalsar. Grangrenar som gjorts mjuka i eld är ett vanligt material i bindningarna i gärdsgårdar.

Fritiof är full av idéer. Han har sett en afrikansk stol i någon tjusig inredningstidning, och vill göra ett ryggstöd till en pall han slöjdat. Han behöver också göra handtag till skåp och lådor som ingår i ett par kök han slöjdar på. En granrotskorg är alltid kul, vedbärare går hem och hammaren ska ju ha något att hänga i. Och när han ändå är mitt i granskogen och brasan brinner, böjer han av bara sjutton. Så har han ämnen till andra behov som dyker upp efter hand. Fritiof menar att all slöjd utgår från en funktionsproblematik, ett behov. Sen gäller det att hitta rätt material. Först som ett tredje steg kommer formgivningen in.
– Jag tycker att materialet ska få visa vägen, det är då det blir bäst, säger Fritiof och släpar upp grangrenarna till brasan.

Sen börjar han förklara grangrenens egenskaper, och hur man samarbetar med dem.

Grangrenar består på undersidan av tjurved, vilket är trädets sätt att bygga styrka för att kompensera för en påfrestning. Grangrenarna är utsatta för stor snövikt om vintern, och de måste fortsätta leverera solsocker till stammen när våren kommer. Därför har de denna konstruktion. Fritiof menar att grangrenarna är som ett helt annat träslag, inte minst för att de är så tätvuxna och tjurveden så hård och seg.
– Och förvandlingen i brasan är helt otrolig, de blir som gummi, utbrister Fritiof.

Nu har vi både bakgrund och inspiration. Nu böjer vi.

Du behöver­

Kniv
­ Såg
­ Tändstickor
­ Snöre
­ Färska grangrenar att böja, och torra att elda med.

Gör så här

Grangrenarna tas på medelstora granar i skogskanten. Allt för unga grangrenar är inte sega nog, och granjättarnas grenar alltför spröda. För en lång böj eller en ring får man leta upp en hyfsat jämn och rak gren, medan små handtag och liknande går att få ut även på sämre ämnen. Grenarna ska inte vara döda, utan ha gröna barr. Från tjockleken av en penna till drygt tumtjocka. Grenar med alltför få årsringar är ofta för veka.

Självklart måste markägaren ge sitt tillstånd innan du börjar. Såga av grenen närmast möjligt den så kallade grenkragen, den ring som omsluter grenen i själva fästet mot stammen. På så vis läker stammen optimalt, och du har inte skadat trädet. Snarare bidragit till en något mer kvistren bräda i framtiden.

Kvista grenarna med kniv. Barken får inte skadas.

Den mörka tjurveden på grenens undersida ska alltid vara utåt i böjen, det är den som är seg.

Därför läggs grenen med tjurvedssidan ner i brasan. Ska man böja en lång sträcka är det en fördel att göra en avlång brasa. Fritiofs brasa består av de döda kvistarna som följde med i farten från granen.

Efter en stund börjar barken svartna, och håller du då grangrenen nära örat hör du hur det pyser. Det är elden som fått fukten innanför barken att koka. Nu basas veden och blir mjuk. Det är nu den ska böjas. Om veden börjar förkolna har det gått för långt och grenen får kasseras.

Fritiof böjer med händerna, fritt i luften. Det ser enkelt ut, men jag förstår att han noga känner vilka delar av grenen som kräver extra försiktig böjning för att inte spricka. Det gäller att känna när materialet börjar nå sin gräns.

Om man vill ha en specifik form på sin granböj hade man kunnat tänka sig någon sorts böjmall, av samma slag som man använder exempelvis till svepaskar. Det vill inte Fritiof göra.
– Att använda mallar är mer möbelsnickeri. Gamla slöjdare böjde oftast bara med händerna. Jag tycker det ska vara så enkelt som möjligt, och lite på chans.

När brasan ändå brinner, och granarna fortfarande fulla med grenar, passa på och böj. Gren efter gren. Ha grenens tänkta användningsområde i åtanke, men var flexibel om en gren vill böjas mer eller mindre. Valen kan du göra senare. När du hittat grenens lämpliga radie, skär bort en remsa av barken på undersidan. På så vis kan du lätt fläka av barken med fingrarna sedan. Det är viktigt att aldrig skada veden på utsidan, då kan den fläka sönder. Färdigböjda grenar fixeras i sitt läge på ett eller annat sätt. Ett alternativ är att sticka ner dem i jorden. Ett annat, lämpligt för små handtag, är att ha en liten bräda med en mängd hål i, parvis borrade med lämpliga avstånd. Enklast är kanske att knyta ihop ändarna med ett snöre. När Fritiof skalar loss långa remsor med granbark tvinnar han den och knyter med. För att materialet redan finns helt nära.

När grenarna torkat några dagar snyggar du till dem, och kapar så böjen räcker både till handtag och tappar med lite övermått. Om de ska tappas in i ett burklock, en låda eller liknande ska de täljas till för att passa i hålen, som borras något mindre än grenens diameter. Viktigt är att tappen täljs från insidan, så att veden i ytterkanten fortfarande är helt intakt. På så sätt får du ett stadigt och starkt handtag. Tapparna kan låsas med en kil, tvärs fiberriktningen i trästycket, eller med en klick lim. Om de är intryckta i hål som inte är parallella sitter de dock ganska stadigt i sig själva.

Det sprakar i granbrasan, det pyser under granbarken, det susar lätt i grantoppen som solen målar i kvällsfärger. Då och då blir Fritiof exalterad. Över ytterligare en upptäckt som för honom ännu närmre lösningen på trädens gåta. Eller bara över att en kraftig och fin gren låter sig böjas förvånansvärt lätt och snävt. Han summerar sin dag under granen.
– Grangrenar är en fantastisk råvara. De har verkligen potential att bli material till alla möjliga prylar. ­