Gigantiska rullar med rött, grönt och blått kräppapper – stora som soffpuffar – står på golvet och på borden i de två pappersbelamrade arbetsrummen. »Kråkslottet«, som Sofia Vusir Jansson kallar den rymliga trävillan i centrala Katrineholm, är både bostad och verkstad. Här tillverkar hon sina evigt prunkande pappersblommor.
Vid ett arbetsbord står dagens assistent och klipper till remsor.
– Det är min dotters kompis som hjälper mig att förbereda material idag, säger Sofia Vusir Jansson.
Hon är kreatör, fotograf och stylist och just nu mitt uppe i arbetet med att göra flera tusen pappersblommor till den legendariska inredningsbutiken Svenskt Tenn i Stockholm. Men det görs inte i en handvändning.
Varje blomma skapas i nio steg. Det inbegriper moment som att klippa, stansa, tråckla, snörpa, knyta och slutforma kronbladen. För att hinna och orka tar Sofia hjälp av alla hon känner, från de vuxna barnen och deras kompisar till moster, släkt och vänner.
Men vägen fram till dagens nio-stegs-blomma har varit lång och kantad av både djupaste sorg och framgångens glädje.
Våren 2020 fick Sofia frågan om hon ville formge och tillverka fyra tusen blommor till just Svenskt Tenn. Inredningsbutiken ville kunna erbjuda pappersblommor till julgranar.
– Det är en gammal tradition, att julpynta med papper, förklarar Sofia Vusir Jansson.
Men uppdraget satte hennes hantverksförmåga på prov. Tidigare hade hon gjort blommor till teaterscenografi och inredning, men aldrig till försäljning. Och aldrig så många på en gång.
– Det fick inte bli konst, eftersom det skulle bli för dyrt då, konstaterar Sofia Vusir Jansson som snabbt insåg att hon inte skulle kunna göra alla blommorna på egen hand. Det fick henne att fundera över människans händer. Över vem som kan göra vad och till vilken grad som individuella händer gör avtryck på slutresultatet.
– Jag har väldigt fula händer, med nedbitna naglar och breda tummar, men de är väldigt bra att ha, säger hon och tar en bit kräppapper.
– Om jag sätter tummarna så här och drar ut mot sidorna – så här – då får jag den här formen på bladet.
Det strechiga pappret dras ut och får en bukig rundning – som ett blomblad.
– Men nån annan har spetsiga fingrar och andra slags tummar, för dem blir det inte samma form fast de gör samma rörelse. Så vad är egentligen teknik och vad är konstnärlighet? Vilka moment är oberoende av mina fingrars form, frågar Sofia retoriskt och kommer tillbaka till de fyra tusen blommorna:
De skulle vara handgjorda, möjliga att massproducera och med en tillverkningsprocess som skulle gå att lägga ut på fler händer än Sofias egna.
Först skapade hon en grundmall, en 15 centimeter lång pappersremsa som hon klippte blombladens bågar i. Den skulle sedan tråcklas och snörpas ihop runt en tvinnad mässingstråd och sist skulle varje blomblad få sin slutgiltiga siluett.
– Men redan här stötte jag på problem. Jag kan absolut klippa många remsor, flera hundra, men inte tusentals.
Hon behövde hitta någon som kunde stansa ut mallen maskinellt och kontaktade både moderna tryckerier och sådana som jobbar med gamla maskiner. Men inga apparater visade sig klara av kräppapprets stretchighet.
Efter flera nej, googlade hon desperat på måfå och fick upp ett företag på skärmen som kunde tillverka en stans för hand efter hennes mall. Det lyckades.
– Med den stansade de sedan alla grundschabloner, också för hand, fast mer effektivt än med sax, säger Sofia Vusir Jansson.
När kräppappret blommar
Det rynkade och stretchiga kräppappret började tillverkas på 1870-talet och blev snabbt populärt. Det användes till dekorationer och pynt och kallades även floristpapper. Vid förra sekelskiftet var det mycket uppskattat till allt från maskeraddräkter, lampskärmar och pappersblommor till skyddskläder inom sjukvården.
Att pynta med papper är en gammal tradition både i Sverige och många andra länder. På landsbygden förr användes ofta pappersblommor som utsmyckning vid jul, dop och begravningar. Blommorna gavs ett färgglatt och lekfullt uttryck och var snarare fantasifulla tolkningar av äkta blommor än exakta kopior. I städerna hörde blomsterhantverket runt förra sekelskiftet snarare till samma genre som de sidenblommor som var moderna då. Blommorna tillverkades i ateljéer med speciella verktyg – och oftast av kvinnor. De konstfulla blommorna var förvillande lika äkta blomster. Men hur de var gjorda förblev ofta hantverkshemligheter.
Men ännu fler specialgjorda lösningar krävdes. En guldsmedskompis hjälpte till med utformningen av de tvinnade mässingsstjälkarna och hennes man Kristo skapade en mittlinjepress.
– Grundmallen behövde vikas på mitten, för även det blev för slitsamt att göra med bara fingrarna tusentals gånger, säger Sofia och visar pressen, en lång metallinjal med gångjärn på en träplatta som ger ett distinkt mittveck när den pressas mot pappret.
– Det var min pappa som satt vid det här bordet och gjorde alla fyra tusen mittveck, säger Sofia Vusir Jansson och kastar en blick mot ett foto på pappan som står bara ett ögonkast bort från arbetsbordet.
Nu kommer den sorgetyngda delen av berättelsen.
– Alla i familjen var involverade. Men speciellt så även min pappa. Han och mamma har alltid varit engagerade och stolta över mig. Pappa var själv konstnärlig och vi har alltid stått varandra nära. Han gjorde alla mittvecken och hjälpte till med andra moment tills alla fyra tusen blommor var klara och levererade.
Men två veckor efter att de började säljas på Svenskt Tenn fick Sofias pappa en stroke och dog i sviterna av den.
– Det kom helt oväntat. Blommorna sålde jättebra, hejarop och beröm trillade in men jag var i djupaste sorg.
En svår tid följde. Sofia gick in i en depression och upplevde att hon inte kunde åstadkomma något alls längre. Alla idéer och all inspiration var borta.
– Som skapande människa är det skrämmande när ens kreativa förmåga avtar. Man lägger ju in sig själv i det konstnärliga och så har man plötsligt inget att ta av. Jag visste inte längre vem jag var i sorgen.
Hon började fundera på att byta bana.
– Jag försökte ta ett vanligt jobb – på kafé – men det gick inte. Jag kunde inte vara i sociala situationer. Allt var verkligen otroligt mörkt och jobbigt.
Då fick hon återigen frågan om att göra blommor till butiken på Strandvägen i Stockholm. Hon tvekade.
– Jag mådde väldigt dåligt och visste inte om jag skulle klara det.
Efter betänketid tackade hon ändå ja till slut.
– Sedan satt jag i 132 dagar vid det här bordet och vek, tråcklade, snörpte och formade blommorna.
Folk kom och gick i det stora huset. Ibland satte sig någon i familjen ned och hjälpte till.
Ibland kom vänner förbi och tog en fika. Sofia satt där hon satt. Från morgon till kväll
gjorde hon moment efter moment.
– För mig blev det en väg tillbaka. Jag gjorde alla de här stegen och varje rörelse tusentals gånger och allt påminde mig om året innan då allt hade varit som vanligt och pappa fortfarande fanns, säger hon och sneglar återigen mot fotot i hörnet.
– Jag förstod det inte själv, men när jag var klar i november hade något hänt i mig, säger hon och menar att det var hantverkets repetitiva rörelser som tog henne genom sorgen.
– Det var inte det konstnärliga som hjälpte – det hade jag ju ingen tillgång till i min sorg. Det läkande var det monotona. Att göra alla steg från platt papper till tredimensionell blomma. Till slut tog mina händer över, jag kunde vila och låta dem arbeta.
Hon blir tyst en stund och utbrister sedan:
– Tänk om man kunde förstå att man kan ändå! Att skapandet är en väg tillbaka ur en depression även om det just då känns som att man inte har något att ta av. Det vill jag förmedla.
Det – och att alla skulle må bra av mer hantverk i sina liv.
– Vi betalar massor för psykologer, yoga och mindfulness men nedvärderar hantverket. Det är lätt att säga att hantverk inte betalar sig. Men idag när så många mår dåligt funderar jag på om inte hantverket ändå lönar sig. Att vi skulle må bättre om vi hade mer hantverk i vardagen.
