Blommande brädor

Ylva är en avväpnande blandning av bohem och perfektionist.
– Jag är allergisk mot fasta jobb, jag måste få bestämma själv, säger hon.

Ända sedan hon var liten har hon drömt om bo på landet. Då sträckte sig drömmarna inte längre bort än till Brännland några kilometer bortom hemstaden Umeå, men ett par mil till blev det. Nu bor hon i ett timmerhus i Brån utanför Vännäs.
– Jag är naturromantiker. Jag vill leva så här, så naturnära det bara går. Låta livet och jobbet gå ihop. Bo på landet, odla jorden, och inspireras till blomformerna i mina mönster.

Ylva klev av gymnasiet i förtid och sökte sig till slöjd och hantverk. Efter några år med sömnad och papper hade hon turen att få hoppa in i en kurs på Vindelns Folkhögskola – ledd av Bengt-Erik Nilsson. Det var för fjorton år sedan. Bara en femdagarskurs, men hon visste genast att hon hittat hem.
– Jag blev frälst. Det vart bara rätt! Jag brukar lessna på det jag gör, men det här vill jag fortsätta med så länge jag lever, säger Ylva.

Kärleken är uppenbarligen ömsesidig. Hennes tolkning av det traditionella karvsnittet är frisk och inbjudande. Efterfrågan på skärbrädorna är det inte heller något fel på, hon får sälja allt hon gör. Den enda nackdelen med karvsnittet är att kroppen tar stryk, säger hon.
– Jag har fått börja med styrketräning. Genom att belasta stora muskelgrupper får man de mindre att vila har sjukgymnasten sagt. Och det funkar!

Fem till sex timmar om dagen kan hon jobba, inte mer, och hon måste göra uppehåll då och då. Tennisarmbåge har hon hela tiden, men värst är det med nacken. Vänsterarmen, den som trycker på när hon skär, är mest utsatt. Då kan en stunds målning ge lite vila.
För att få den där riktiga skärpan i mönstren använder Ylva torkad björk. Den är inte helt lätt att få tag i. Eftersom nästan ingen vill ha så stora, hela bitar klyver sågarna upp stockarna för att tillverka limfog av dem.

Ylva gör sina skärbrädor i ett par olika modeller. När det är dags att såga till grundformerna får hon hjälp av maken Jens, som beger sig till Roland och Marieanne Fällman i nästa by. De har den utrustning som behövs. Det är tätt mellan slöjdarna här i Vännästrakten! Det gäller att standardisera tillverkningen och tillverka utgångsmaterialet så snabbt som möjligt för att karvsnittet ska få ta den tid det behöver. Annars går det överhuvudtaget inte att få någon lönsamhet i produktionen.

Karvsnittsmönstren byggs upp av ett fåtal former; cirklar, trianglar och rutor. Utmaningen ligger i att skapa variation trots de begränsningar tekniken bygger på. Inspiration har hon fått från mästerslöjdaren Bengt Lidströms färgstarka inredningar, kärl och kyrkliga utsmyckningar. Hon har också studerat gamla mönsterblad.
– De gav mig en aha-upplevelse. Är det så här man bygger upp mönster! Sen var det bara att arbeta vidare med de geometriska principerna på egen hand.

Ylva har ingenting emot monotonin i skärandet. Upprepningen tilltalar henne, både i varje enskilt mönster och att arbeta fram skärbräda efter skärbräda tills hon har en hel hög.
– Jag kan gå och klappa på den där traven och känna tillfredsställelsen i att ha gjort allt det här.

Men Ylva har alltid en kö av beställningar och traven är snart borta med vinden. Det finns förstås en glädje i det också. Att vara efterfrågad och kunna försörja sig på det man älskar mest. Och att få plats för att skära nya brädor, i nya färger, med nya livsbejakande blommor.