Läste på Sveriges enda blogg om en inredningsspaning för 2021 som handlar om att välja möblemang och stilar kanske efter vad man faktiskt behöver och använder, och inte så mycket baserat på trender och vad som är ”normalt” att ha hemma. Tänker att dom flesta som inte har obegränsat med plats redan håller på så, men hoppas på mer av det tänket, långsiktigt personligt och mindre deppiga skitgrejer. Och mer kul? Vill alltid ha mer kul. Här kommer en rad kul grejer från digitaltmuseum.se, mer kul än så händer fortfarande inte i det här lilla livet, men konstigt vore väl annars.

Alla bilder är också en länk till där dom kommer ifrån.

Jag önskar mig ett hem där alla mina grejer är såhär. Kolla vad fint? En vävstol som också är ett bord. Så Pettson. Jag har aldrig sett något sånt förut och det står ingen information om funktion under bilden, men jag hoppas att det åts ostmacka och kaffe vid bordet på morgonen, sen kunde hon fälla upp bordsskivan och väva lite. Gulligt och smart för hemvävningen. Om nån ser en sån på loppis, mejla mig tack.

Annat fint?

En metallförstärkt skyttel från 1765 (?!). Både pynt och praktiskt. Livsfarligt att väva med flisig skyttel.

Snygga vantar bara. Och genompraktiska.

Ett helt ljuvligt livstycke som jag vill kopiera av direkt. Så fint!! Den här har nån levt livet i för 200 år sedan i Småland.

Mer bisarra stygn, se föregående inlägg. Tokerier!! En tunn och tät gåsöga i fina trevliga färger. Boom, lagar hålet med ett skosnöre. Vad är det som pågår? Jag är så intresserad, och inspirerad, av dom här hänsynslösa lagningarna.

Strumpstickshållare! Behöver! Finns såna? Googlade men hittade inget. Eller jo, det här, men då är jag hellre utan. Piphuvuden av mässing med elastisk snodd. Från första halvan av 1900-talet verkar det som.

Strumpstickhållare, igen. I form av tofflor. I silver. Producerade 1860. Mums.

Slutligen… Något från samtiden. Hallå? Ja det är ett litet prov på kuddväv som vanligt. Ull från alla håll och kanter.

Skedade om och vävde två små prover på rundväv

Klippte inte isär proverna utan sydde bara en söm nertill vid varpen emellan respektive vävprov, fållade kanterna. Voila – två fickor. Lägg till handtag – en handväska. Som det får plats nästan ingenting i. Mer pynt än praktiskt, men en konstruktionslösning att tänka på kanske.

I april förra året var jag ju och tittade på Boro – nödens konst  och utlovade i inlägget om den utställningen en kommande bildkavalkad på skarvade handvävda textilier. Här kommer den! Med skarvat menar jag handvävt som sytts ihop på mitten – för att man inte haft en tillräckligt bred vävstol för den vävbredd som önskas. Jag är ju mycket intresserad av nödens estetik och den är särskilt uppenbar i något handvävt mönstrat som inte riktigt passas ihop perfekt, men nästan. Det är så mänskligt, pynt och praktiskt.

De smala intressenas textilblogg.

Bilderna är som vanligt länkar till där dom kommer ifrån.

Trasväv från Hälsingland. Smidigt med schackrutigt mönster, inte så knixigt.

Täcke från Östergötland. Munkabälte.

Ett till täcke från Östergötland (det blir många täcken).

Täcket ovan som också har den här genialiska lagningen som jag postat nån gång förut. Love!!

Täcke, från Östergötland.

Täcke i rosengång från Hälsingland. Bredden på den här är bara 125 cm – alltså har man vävt typ 63 cm brett, det är verkligen en liten vävstol. Vänstra sidan är bra mycket mer sliten, kanske har den legat nedåt om det använts som sängtäcke?

Täcke i munkabälte.

Bordtäcke i rosengång. Känns som att man försökte göra två mycket lika delar tills det mörka garnet tog slut och då kunde man lika gärna freestylea lite.

Den här! Den minns jag så väl från när jag gick på HV och skulle hålla ett föredrag om ryor. Den är från Uppland och daterad till 1773 (!!).

Smålandsväv.

Väldigt prydligt ihoppassat!

En skarv som inte är helt tydlig, men den finns där! Prydnadsrya från Uppland. Snyggt med den blåa sicksacklinjen med svart kontur.

Här är nåt som inte ens ska passa ihop i mönster. Bäddtäcke från Dalarna.

Rya från tidigt 1800-tal

Hästtäcke. Gulligt.

Otroligt väl osynliggjord söm.

Men här på baksidan ser man ändå att den finns. Så fint.

Okej det här är absolut sista. Knappt synlig skarv här heller – men så otroligt nice mönstring. Emo-cute rosa (egentligen rött som bleknat) och svarta kors. Rock n roll rya.

Mitt liv har blivit blessed med en helt intakt spinnrock som jag hittade på Myrorna Södra Förstadsgatan för 49 kr. 49 kr?! Sa jag. Ja snälla bara ta den, sa killen i kassan.

Den är i ett ljust trä med (tror jag) handsmidda detaljer och går som tåget. Jag har tidigare bara spunnit på spinnrockar av modernare snitt (Louët S 10 och Ashford traveller) och det tog ett tag innan jag vande mig vid det här gigantiska hjulet. Den är snabb och svår att trampa långsamt. Fattade efter lite googlande att det här är en linrock, en linrock har nyss nämnda stort hjul som driver på snabbt och små krokar på spinnvingen med täta avstånd.

Jag har bara en spole och jag trodde först att det skulle vara ett problem, men det funkar såklart hur bra som helst. Jag är ganska dålig på att ta pauser och tänka på ergonomi så att tvingas göra ett annat moment (nysta) efter varje fylld spole är nog inte helt dumt. Det jag spunnit nu är finull från lamm och det blir ungefär 50 grams nystan om jag fyller spolen.

Sen ska det tvinnas ihop också.

Här har jag spunnit en lite tjockare tråd för att tvinna ihop med ett 16/1 lingarn.

Så fint faktiskt! Tycker det känns fräscht och cute.

Och en bild jag tog idag när jag spunnit, tvinnat och tvättat allt och det är färdigt för leverans. Nu tror jag att nästa spinnprojekt blir att fortsätta spinna det grova mattgarnet av helsingeull som jag började med i somras och spåna på vad det ska bli.

Det senaste jag gjort till mig själv är en dörrmatta till min nya lilla lägenhet. Schackrutig i bindningen taqueté med bomullstrasor som inslag. Två begagnade underlakan gick åt.

Jag är helt insnöad på att göra taglade fransar på allt så det fick det bli. Eftersom varpen var gles, 3 tr/cm, la jag i varje frans till trådar från efsingar jag hade från en linvarp. Såhär tjocka och fina blev dom då, och ger typ ett tecknat stiliserat uttryck som jag gillar.