Blogg / A Hard Slojd Life

Önska dig inte förändring, men ta emot den.

3 november 2016

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en löpare. Tvärtom. Jag har ibland försökt att springa regelbundet, men aldrig längre än 2-3 km. Det har känts tråkigt och inte särskilt skönt; någon sorts astma har anfallit mig, benhinnor har gjort ont och rastlöshet/otålighet har tagit sinnet i besittning. Så i veckan bestämde ungarna att de skulle springa varje dag. Jag följde med, och de bestämde att vi skulle börja med en runda på 4 km. Jag hade sovit dåligt på helgen för jag hade legat vaken med smärtor i ben och rygg. Varför vet jag inte. Jag såg framför mig hur jag säckade ihop i diket, oförmögen att ta mig hem (ja, jag har varit i dåligt skick). Efter 500 meters löpning efter landsvägen svängde vi upp på en grusväg. Det lutade uppför. Benen började värka, men det släppte igen. Efter 1,5 kilometer drog Johannes ifrån. Jag och Olle kämpade på i vår takt. Efter 2,5 km kom vi ikapp Johannes. Han hade fått håll och satt och väntade på oss. Vi gick ner till kyrkan, sen sprang vi sista kilometrarna hem. Dag tre sprang jag själv. Jag stannade efter 1,5 km och tittade in snabbt hos Tomas och Maria. Deras panna läckte, röris var där. Sedan sprang jag med en lätthet jag aldrig känt återstående kilometrar. Dag fyra sprang jag och Johannes i skogen, men han fick ont i en fot och klagade över det, så vi gick hem. Sedan sprang jag rundan på fyra km utan stopp. Dag fem sprang jag i mörkret. Kanske försvinner min rädsla för mörker också med tiden. Jag sprang förbi en gammal smedja och en gammal gård på den mörka vägen. På ett ställe fläktade en plötslig varm vind. I mörkret är sinnena på helspänn och varje avvikelse ger en liten rysning längs ryggen. Jag kunde känna den där känslan av att någon följer en, eller iakttar en. Men när träden bildade en mörk mur intill den dunkla grusvägen så kände jag att vägen är min. Under småbarnsåren hade jag en period när jag nog fick en smärre personlighetsförändring utav sömnbrist. Jag tyckte mörker var väldigt obehagligt, för hjärnan var slut och jag såg zombies i dunklet. Av någon anledning var det zombies. Men nu var vägen min, där fanns bara gott. Jag kände allt det goda som var med mig.

Förändring som kommer utan att man kämpar för den, den är omedelbar och befriande. Känslan: ”Nu har jag förändrats. Nu är jag en annan. Nu är jag inte den jag var.” Sök inte förändring, önska inte förändring. All kamp för förändring gör den bara svårare. Men när den kommer så omfamna den. På ett ögonblick kan allt vara nytt.

 


Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy