Blogg / Linn Karlsson

Man tager vad man haver och gör det som behövs göras

4 september 2020
Man tager vad man haver och gör det som behövs göras

Idag har jag träningsvärk i underarmarna för igår snickrade jag ihop en väggvarpa, eller en varpram som det också kallas. Jag har ju nu min vävstol och har genom året samlat på mig det mesta som behövs till den, förutom en varpa. Jag ser (nästan) alltid över om jag kan göra det jag behöver själv eller annars hitta det second hand. Inget originellt där egentligen, men jag känner att det rimmar bra med min konsthantverkspraktik. Hur som fick jag ett ryck igår när jag vaknade tidigt och låg och tänkte på att jag behöver sätta igång med ett nytt vävprojekt, att jag åtminstone skulle kika på vad jag har för resurser hemma för att lösa en varpa. Jag har lyckan (enligt mig själv) att bo i ett gammalt hus med rivningskontrakt där en mängd människor kommit och gått genom åren och lämnat all möjlig skräp, eller material, i förråd och källare. I skjulet hittade jag en lång och lyckligtvis torr regel och sågade till den efter måtten jag skulle ha.

Vad du behöver för att bygga en väggvarpa exakt så som jag gjorde:

  • en minst 3 m lång regel som är torr och relativt fräsch
  • en såg
  • en penna
  • något att mäta med
  • en hammare
  • 4 långa spikar
  • en borrmaskin och borrar
  • 15 rundstavar (mina är typ 22 cm långa men man skulle verkligen kunna kapa 4-5 cm av dom). Desto fler/färre stavar på sidorna, desto längre/kortare varplängd. Min varpar cirka 8 m.

Jag gör typ aldrig detaljerade skisser, tror mest jag gör nån liten skiss för att komma ihåg ungefär vad det är jag ska göra…? Det vanliga i en varpställning är 0,75 m eller 1 m mellan punkterna varpen spänns över. Jag gjorde en 0,75:a eftersom varpan skulle få plats på en liten väggyta i mitt rum. Det är ingen millimeterprecision vi jobbar med i det här projektet, de längre delarna är cirka 79 cm och de korta cirka 70 cm.

Förborra hål, sen hamra i en rejäl spik i hörnen.

Sen kom det verkligt knixiga fuskbyggandet, att få till hålen som rundstavarna skulle ner i. Jag hade ingen borr som var perfekt för diametern på rundstavarna, men jag kunde göra grundhålet och sen karva lite. Täljde till stavarna och så passade dom perfekt. Stavarna ska sitta stadigt i! Rundstavarna förresten, dom hade jag glömt att jag hade. Fick med dom när jag köpte en hemmasnickrad vävstol av en tant och farbror i Norrköping för nåt år sen. Jag är superdålig på att säga nej till material och redskap som *kan vara bra att ha*, och dom skickade med alla möjliga träattiraljer till nåt oavslutat snickeriprojekt som hade med vävning att göra, däribland dom här rundstavarna. Och dom kom ju till användning, one man’s trash is another man’s treasure osv.

Klart och uppe på väggen! Eller nästan klart, jag ska sätta i en till stav där till höger om skälet när min träningsvärk gått över. Men, väldigt enkel konstruktion för en ovan snickare som jag! Kanske ska jag måla den nån gång om jag får lust. Dock kan jag verkligen uppskatta icke-estetiken i något som bara fyller en funktion och består av ihopplockat jox? Olika sorters trä, lite flisiga hål, man tar det som finns. En icke-estetik som absolut blir en estetik formad av behov, funktion, ta vara på-metod. Låter det präktigt?

Spinna, varpa, väva, så har vi hållt på.

Tveksam om det är varpning som pågår i den här bilden, kanske snarare nån slags kamning av silke? Vet ej, men hur som är det gulligt att tänka på hur länge handvävning har fungerat på ungefär samma sätt, och hur många människor genom århundradena man hade kunnat prata om vävning med på ungefär samma sätt som vi gör idag.

Inspirerande artikel jag läste härom veckan om hur man kan se på slöjd. Gör, spika, sy!

4 september 2020
Blogg / Linn Karlsson

resting knit face. ett litet inlägg om stickning

15 november 2020
resting knit face. ett litet inlägg om stickning

Den här senaste veckan har jag spenderat väntandes på eventuella covid-symtom efter att ha befunnit mig lite för nära elden. Och jag har stickat, massor. Två plagg! Ett personligt rekord. Dock med 7 mm stickor och minsta möjliga krångel, men ändå.  Jag älskar att sticka men är inte jättebra på det. Minns hur värdelöst jag tyckte det var under stickkursen på HV. Spände hela armarna och händerna och stickade hårt, hårt, var långsam och fattade ingenting. Nu improvisationsstickar jag nästan bara. Kollar på ett plagg jag gillar och försöker härma, löser grejer under stickningen och planerar inte så mycket. På dom premisserna tycker jag stickning är LJUVLIGT.

En liten väst stickad i två delar. Nåt märkligt garn i viskos/silke som jag (tyvärr) har massvis av, kanske ska sticka nåt mer så det blir ett set? Lite sugen på en sån här kjol:

Sen har jag också gjort den här enarmade tröjan som jag hade tänkt skulle bäras utan något under, men jag tror varken jag eller världen är redo för det.

Tidigare i höstas stickade jag en (1) socka. Har fortfarande inte stickat den andra. Absolut en svag gren hos mig (och oattraktiv egenskap hos en konsthantverkare). Bara av restgarner i trevlig 2-trådig ull.

Sen dom här vantarna, formgivna av Ulla Tagesson. Hej och hå. Den högra stickade jag förra hösten, strax efter att jag hade köpt stickpaketet med garn och mönster på Östergötlands Ullspinneri. Den är pressad med strykjärn osv. Den vänstra tog ett år innan jag tog tag i och stickade klart, den är opressad och därför mycket större än den andra – jag hoppas att det är därför. Jag har ett uselt handlag i tvåfärgsstickning och lärde mig nyligen om dominant färg och att det spelar roll om garnerna ligger över eller under i korsningen över fingret (som är så jag håller i garnet). Verkligen inte rocket science men det var inget jag hade tänkt på alls. Man kan absolut se det på tummen och vantens vänstra halva.  Men med risk att framstå som väldigt Konstfackig, så tycker jag det kan vara lite fint med sånt där. Instickad okunskap, ett litet märke på vägen. Något som jag kanske har superkoll på nästa gång jag tvåfärgsstickar. När jag länkade vantpaketet såg jag att det finns ett så fint och kul stick-kit med vantar formgivna av Britt-Marie Christoffersson som jag tycker att alla ska köpa nu:

… vilket för mig in på en lista över stickare och stickat jag gillar.

  • Britt-Marie Christoffersson! Oändligt inspirerande för mig i vad hon gör, metod, attityd och syn på konstnärligt arbete. Ikon.
  • Lærke Bagger. Soft inställning till stickning, hon får det att inte verka så himla svårt, eller iallafall som att det är okej att det blir fult.
  • Den här klänningen. Älskar. https://nosesso.la/la-sweater-dress

 

En oerhört svag (som i kort) lista.

Slutligen en tröja som jag inte har stickat på sistone, men för ett par år sen. Började på ett mönster (det vita), sen freestylade jag i ärmarna med restgarner. Mycket märklig form på den men jag blir glad av den.

Sticka lugnt!

15 november 2020
Blogg / Linn Karlsson

Lite från den nya vardagen

1 november 2020
Lite från den nya vardagen

En låt och perfekt video för att sätta stämning för inlägget.

Senaste veckan har jag suttit hemma i vävstolen mycket och jobbat. Solvat, skedat, vävt, klippt ner, tagit bort trådar, knutit i trådar, knutit egna solv, skedat om, knutit fram. Entrådigt lin har så mycket karaktär, ljuvligt och bångstyrigt. Lite som en snygg och populär men elak tjej i en highschoolfilm är linet vackert och glansigt men också krävande och kompromisslöst. Det ska daltas med vattensprej och yttertrådarna måste vara minutiöst uppmärksammade eftersom dom ofta slappar till redan från början (vad är grejen med det?!). Men sen är det ju också så snyggt och classy.

Tre nyanser av blått.

Ett enkelt stilleben från en lördagkväll i vävningens tecken. Och var är snuset? Inom räckhåll.

Var vid gott mod, Märta Måås-Fjetterströms sista skiss. Den låg på hennes arbetsbord när hon dog. Hur vackert? Jag hittade kortet med citatet, i en sån hög med olika papper man sparar av någon anledning, precis innan jag skulle sätta igång med det här vävprojektet. Tar det till mig och skickar vidare.

Bara en bild på en port med jättesnygg färgkombination.

Det senaste tillskottet i mitt sovrum/verkstad/vävateljé – mitt arbetsbord! Två sketna bockar från IKEA som av någon anledning (just för detta?) fått följa med i de senaste flyttarna, och en dörr, helt sonika. Dörren har legat i källaren, så fin i obehandlat trä. Spegeldörr sa någon att det heter. Tack vare den har jag nu en jättestor plats för att skriva/skissa/sy/stirra ut genom fönstret. Tänker ibland på allt i det här huset som jag, om jag får, skulle vilja ta hand om och spara innan dom river det. Fönster, dörrar, kakelugnar. Var nu det skulle förvaras. Allt jag vill ha är typ… plats? Någonstans att vara där man kan sprida ut sig och få rum. Det är lyx.

En outfit från en dag när mina naglar inte var nymanikyrerade som på första bilden. Man har väl saker att göra. De gröna stövlarna är ett av mina bästa traderaköp. När jag ser hur kjolen ser ut är det första gången jag har velat stryka något. Angående att posta en sån där konstig spegelselfie – tjusningen (och det lite lite tråkiga) med den här bloggen är att jag inte kan se hur många, eller om ens någon, tittar på det här. På Instagram osv kan man se hur många och vilka som följer, tittar, gillar men här är det mest som att jag pratar med mig själv. Ganska mysigt. Vilka bloggar ens 2020, som inte är en av De Stora? Jag älskar bloggar och absolut främst de skräpiga. Mer skräpiga bloggar 2021. Internet och självcentreringen kommer ändå inte försvinna nånstans.

 

1 november 2020
Blogg / Linn Karlsson

Utställning i Norrköping

24 september 2020
Utställning i Norrköping

I samband med Kulturnatten i Norrköping (som i år kallas Kulturnatten+ och är utökad till en vecka p.g.a. ni-vet-vad), har Svälla, som är ett projekt startat av Disa Bennich och Kristin Larsson för att driva fram en scen för konsthantverk i Norrköping och Östergötland, ordnat en utställning. Och jag är med, tillsammans med ett gäng andra konsthantverkare med koppling till Östergötland! Utställningen är öppen 24-27 september, Olai Kyrkogata 32 – här länk till Facebookeventet.

Jag kommer visa den här…

… som är vävd på Ludvig Svensson efter den här bilden. Byggnaden ligger i Gryts kvarter i Norrköping, där bland annat Tuppens bomullsväveri har haft textilproduktion.

Sedan kommer jag även få visa upp Ravioli i verkligheten, ska bli så KUL! Det blir värt mödan som inneburit alla ovan synbara humörsvängningar den här väven har åsamkat mig.

Kom och säg hej!

 

 

24 september 2020

Vill du läsa fler artiklar om slöjd?

Prenumerera så får du tillgång till hela vår sajt.
Prenumerera

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy