En låt och perfekt video för att sätta stämning för inlägget.

Senaste veckan har jag suttit hemma i vävstolen mycket och jobbat. Solvat, skedat, vävt, klippt ner, tagit bort trådar, knutit i trådar, knutit egna solv, skedat om, knutit fram. Entrådigt lin har så mycket karaktär, ljuvligt och bångstyrigt. Lite som en snygg och populär men elak tjej i en highschoolfilm är linet vackert och glansigt men också krävande och kompromisslöst. Det ska daltas med vattensprej och yttertrådarna måste vara minutiöst uppmärksammade eftersom dom ofta slappar till redan från början (vad är grejen med det?!). Men sen är det ju också så snyggt och classy.

Tre nyanser av blått.

Ett enkelt stilleben från en lördagkväll i vävningens tecken. Och var är snuset? Inom räckhåll.

Var vid gott mod, Märta Måås-Fjetterströms sista skiss. Den låg på hennes arbetsbord när hon dog. Hur vackert? Jag hittade kortet med citatet, i en sån hög med olika papper man sparar av någon anledning, precis innan jag skulle sätta igång med det här vävprojektet. Tar det till mig och skickar vidare.

Bara en bild på en port med jättesnygg färgkombination.

Det senaste tillskottet i mitt sovrum/verkstad/vävateljé – mitt arbetsbord! Två sketna bockar från IKEA som av någon anledning (just för detta?) fått följa med i de senaste flyttarna, och en dörr, helt sonika. Dörren har legat i källaren, så fin i obehandlat trä. Spegeldörr sa någon att det heter. Tack vare den har jag nu en jättestor plats för att skriva/skissa/sy/stirra ut genom fönstret. Tänker ibland på allt i det här huset som jag, om jag får, skulle vilja ta hand om och spara innan dom river det. Fönster, dörrar, kakelugnar. Var nu det skulle förvaras. Allt jag vill ha är typ… plats? Någonstans att vara där man kan sprida ut sig och få rum. Det är lyx.

En outfit från en dag när mina naglar inte var nymanikyrerade som på första bilden. Man har väl saker att göra. De gröna stövlarna är ett av mina bästa traderaköp. När jag ser hur kjolen ser ut är det första gången jag har velat stryka något. Angående att posta en sån där konstig spegelselfie – tjusningen (och det lite lite tråkiga) med den här bloggen är att jag inte kan se hur många, eller om ens någon, tittar på det här. På Instagram osv kan man se hur många och vilka som följer, tittar, gillar men här är det mest som att jag pratar med mig själv. Ganska mysigt. Vilka bloggar ens 2020, som inte är en av De Stora? Jag älskar bloggar och absolut främst de skräpiga. Mer skräpiga bloggar 2021. Internet och självcentreringen kommer ändå inte försvinna nånstans.

I april förra året var jag ju och tittade på Boro – nödens konst  och utlovade i inlägget om den utställningen en kommande bildkavalkad på skarvade handvävda textilier. Här kommer den! Med skarvat menar jag handvävt som sytts ihop på mitten – för att man inte haft en tillräckligt bred vävstol för den vävbredd som önskas. Jag är ju mycket intresserad av nödens estetik och den är särskilt uppenbar i något handvävt mönstrat som inte riktigt passas ihop perfekt, men nästan. Det är så mänskligt, pynt och praktiskt.

De smala intressenas textilblogg.

Bilderna är som vanligt länkar till där dom kommer ifrån.

Trasväv från Hälsingland. Smidigt med schackrutigt mönster, inte så knixigt.

Täcke från Östergötland. Munkabälte.

Ett till täcke från Östergötland (det blir många täcken).

Täcket ovan som också har den här genialiska lagningen som jag postat nån gång förut. Love!!

Täcke, från Östergötland.

Täcke i rosengång från Hälsingland. Bredden på den här är bara 125 cm – alltså har man vävt typ 63 cm brett, det är verkligen en liten vävstol. Vänstra sidan är bra mycket mer sliten, kanske har den legat nedåt om det använts som sängtäcke?

Täcke i munkabälte.

Bordtäcke i rosengång. Känns som att man försökte göra två mycket lika delar tills det mörka garnet tog slut och då kunde man lika gärna freestylea lite.

Den här! Den minns jag så väl från när jag gick på HV och skulle hålla ett föredrag om ryor. Den är från Uppland och daterad till 1773 (!!).

Smålandsväv.

Väldigt prydligt ihoppassat!

En skarv som inte är helt tydlig, men den finns där! Prydnadsrya från Uppland. Snyggt med den blåa sicksacklinjen med svart kontur.

Här är nåt som inte ens ska passa ihop i mönster. Bäddtäcke från Dalarna.

Rya från tidigt 1800-tal

Hästtäcke. Gulligt.

Otroligt väl osynliggjord söm.

Men här på baksidan ser man ändå att den finns. Så fint.

Okej det här är absolut sista. Knappt synlig skarv här heller – men så otroligt nice mönstring. Emo-cute rosa (egentligen rött som bleknat) och svarta kors. Rock n roll rya.

Mitt liv har blivit blessed med en helt intakt spinnrock som jag hittade på Myrorna Södra Förstadsgatan för 49 kr. 49 kr?! Sa jag. Ja snälla bara ta den, sa killen i kassan.

Den är i ett ljust trä med (tror jag) handsmidda detaljer och går som tåget. Jag har tidigare bara spunnit på spinnrockar av modernare snitt (Louët S 10 och Ashford traveller) och det tog ett tag innan jag vande mig vid det här gigantiska hjulet. Den är snabb och svår att trampa långsamt. Fattade efter lite googlande att det här är en linrock, en linrock har nyss nämnda stort hjul som driver på snabbt och små krokar på spinnvingen med täta avstånd.

Jag har bara en spole och jag trodde först att det skulle vara ett problem, men det funkar såklart hur bra som helst. Jag är ganska dålig på att ta pauser och tänka på ergonomi så att tvingas göra ett annat moment (nysta) efter varje fylld spole är nog inte helt dumt. Det jag spunnit nu är finull från lamm och det blir ungefär 50 grams nystan om jag fyller spolen.

Sen ska det tvinnas ihop också.

Här har jag spunnit en lite tjockare tråd för att tvinna ihop med ett 16/1 lingarn.

Så fint faktiskt! Tycker det känns fräscht och cute.

Och en bild jag tog idag när jag spunnit, tvinnat och tvättat allt och det är färdigt för leverans. Nu tror jag att nästa spinnprojekt blir att fortsätta spinna det grova mattgarnet av helsingeull som jag började med i somras och spåna på vad det ska bli.

Det senaste jag gjort till mig själv är en dörrmatta till min nya lilla lägenhet. Schackrutig i bindningen taqueté med bomullstrasor som inslag. Två begagnade underlakan gick åt.

Jag är helt insnöad på att göra taglade fransar på allt så det fick det bli. Eftersom varpen var gles, 3 tr/cm, la jag i varje frans till trådar från efsingar jag hade från en linvarp. Såhär tjocka och fina blev dom då, och ger typ ett tecknat stiliserat uttryck som jag gillar.