Idag har jag suttit nere vid Ljusnan och täljt små skedar, syltskedar. Skedmodellen kom till när jag hade kurs; en av deltagarna ville göra en sked men hade problem med handlederna. Jag sade att hon skulle börja med en väldigt liten sked (motsatsen är vanligare). Jag täljde en sked som förlaga och inspiration. Skeden hamnade hemma i köket, och när vi skulle ha en sked till den höga syltkrukan så visade den sig vara perfekt. Den blev Skeden när vi snackade sylt. Vid det här laget har jag gjort ett gäng, och jag har kommit dit där jag kan bli förvånad över hur de ”täljer sig själva”. Det är det jag blir så förundrad över i det repetativa producerandet; hur formen förbättras utan att jag gör något annat än att bara reproducera den.
Processen är inte särskilt lång; jag hinner göra ett antal skedar under några timmar, men varje sked är en liten skulptur i sig, i all sin enkelhet.
Just enkelheten är något man måste förhålla sig till när man sysslar med slöjdade föremål, känns det som. Det finns alltid en liten underliggande fundering på vad människor förväntar sig av slöjd. Hur ser ”marknaden” ut? Vissa säger att slöjd är konst och att historieberättande är viktigt, att föremålet måste ”laddas”, sedan finns en riktning som säger att slöjd är ett alternativ till slit och släng, att det är bruksföremål för miljömedvetna. Egentligen har väl det blivit slöjdrörelsens slogan. Då måste man fråga sig om det är sant (så gör jag alltid när jag skriver låtar). Sedan finns det fler riktningar också.
Jag läser ibland en blog av den amerikanske slöjdaren Jarrod Stone Dahl. Han anser att Green Woodworking scenen måste växa upp. Att den inte har mognat ännu. Att tankarna som frodas kring slöjden fortfarande är ungdomligt förenklade vad gäller slöjdens och slöjdares villkor.
Det mest spännande med Jarrods tankar kring slöjd är hur han försöker ”demontera” slöjdbegreppet och enligt mig lyckas han ganska bra. Inte så att han har alla svar, men han ställer frågorna. Han har på senare tid till och med börjat omfamna de maskintillverkade träskedarna.
Det är intressant om man tar bort ”laddningarna” i sin egen slöjd. Vad finns kvar då? Det är helt klart enklare för en själv att förhålla sig till det man gör. Det finns ingen hemlig ingrediens. Det finns inget som vilseleder en in på krokiga, diffusa vägval.
Det finns en tillfredställelse i denna repetativa tillverkning av ”enkla” föremål. Framförallt känns det fint att kunna se på sitt arbete och veta att denna fria och lediga form av tillverkning faktiskt är ekonomiskt helt okej. Visst, så länge man inte räknar dogmatiskt på försäljningskostnader i form av det ständiga marknadsförande man måste ägna sig åt; funderingar kring foto, merch, pressutskick, lägga upp och ta emot beställningar… Jag säljer ju numera mina saker själv och jag vet att vissa förespråkar att sälja via återförsäljare. Men jag tycker inte det är helt ”gratis” att rodda alla kontakter, förhandlingar, logistik följesedlar mm kring att ha en massa återförsäljare heller. Men det är en annan debatt.
Nåväl, räknar man på alla de sakerna så är det helt klart ett tillverkningssätt som behöver subventioneras. Jag får subventionera det själv, med min tid och med att inte se livet som en enda stor pengatransaktion där man endera går plus eller back. Fast det är ju så man förväntas att se på sitt liv och sina val. Jag har på senare år slutat att fråga mig ”varför”. Frågan leder alltid tillbaka till en själv och en sorts ifrågasättande av sina val. Fråga dig aldrig varför.

Jag täljer skedar. Jag täljer dem såhär. Ibland täljer jag dem vid en brusande älv i -12 grader. Och jag känner mig förväntansfull.