”…Nu när jag börjat väva igen sover jag mycket bättre om nätterna. Innan var jag mer orolig. I framtiden önskar jag att få fortsätta utöva mitt yrke och jag hoppas att jag kan få lite framgång. Jag skulle gärna lära andra att väva också. Vi är många just nu som inte har någonting annat än tid och två tomma händer.”

Det var det här stycket som fick mig att ge mig på att rita en matta enligt konstens alla regler. Jag läste i tidskriften Hemslöjd om Morteza Golestani. En mattvävare från Afghanistan som har varit på flykt i hela sitt liv och bor i Sverige just nu. Artikeln var  en sida lång  och skriven av Maria Diedriches med en bild på Morteza av Katja Kristoferson på den andra sidan som visar hur han sitter vid sin vävstol. När jag läste texten följde jag hans resa från Afghanistan till Pakistan och sedan till Iran och många år senare till Sverige. Bilden som kom upp var intressant. Morteza  går från ett ställe till ett annat ställe och bär på sin vävstol och blommor hänger från vävstolen. Jag tänkte att det som vi har med oss, det enda som är vår räddning, är vår kunskap. Jag tänkte på många vars kunskaper i samma stund gick till spillo.
Sedan tänkte jag på min tro på händer och saker som blir gjorda med händer. Jag tänker material är vår räddning från virtualitet. Något som fastställer att platser och händelser är på riktigt och gör dem tydliga. I texten berättar Morteza att i Peshawar gjorde han en del landskapsmotiv och kartor över olika afghanska provinser och byar. I Teheran var det bara klassiska blommönster som gällde. Då tänkte jag att jag ritar landskapsmotiv med svenska blommor och växter med inspiration av iranska blommönster.

Jag skrev till Maria och bad henne att koppla mig till Morteza. Jag fick hans kontaktuppgifter på en gång men det var först tre år senare som jag pratade med honom. Jag väntade på att jag skulle bli klar med mattan först och prata med honom sedan. Jag tänkte då att jag inte visste vad som skulle hänt honom efter jag blev klar med mönstret. Jag satte igång projekt 2018 och jag åkte till Jämtland vintern 2020 då jag träffade Morteza för första gången. Men jag skriver om den resan i senare inlägg.

Det var ett bra tag sedan jag skrev. Det har varit mycket och jag hann inte uppdatera bloggen men jag kommer med goda nyheter. Jag fick projektstöd av konstnärsnämnden! Jag skrev mitt första inlägg när jag höll på skriva ansökan till projektstödet.
Just nu planerar jag att åka till Iran i början av sommaren och skaffa mig handspunnet garn och ta fram de färger som behövs med växtbaserad färg.
Jag vet inte om jag skrev om det tidigare men jag har kontakt med en barndomsvän som har hjälpt mig från början eftersom hon har jobbat som administratör på ett statlig mattföretag i Iran under hela sitt yrkesliv och har många kontakter. När jag fick idén då ringde jag henne och när jag var på en resa 2018 för att lära mig blocktryck passade jag även på att träffa en tjej som heter Sahar Ilkhan.  Jag, min väninna Roia och Sahar träffades på ett fik och och då förklarade Sahar för mig hur jag skulle gå till väga.
När jag kom tillbaks till Stockholm hade jag kontakt med henne på chatappen Telegram. Jag skickade min första skiss till henne för att vara säker på att hon kunde göra en karta för mig. Jag ställde många frågor. Det är klart att jag kunde rita som jag ville. Man kan knyta en matta av vilken bild som helst men jag var nyfiken och ville lära mig mera. Till exempel ställde jag frågan: Hur många färger får man ha? Svaret på den frågan och alla andra av mina frågor i fortsättningen var att det beror på vilken tradition jag följer. Då syftar man på olika geografiska områden. Till exempel i Tabriz har man upp till 40 färger. Men det ville jag inte. Jag gillar bilder med en begränsad färgpalett. Sahar tyckte att min beskrivning av min färgpalett liknar mattor från staden Sanandaj i Kurdistan och det är faktiskt där som jag är född och det var ett roligt sammanträffande.
Då skulle jag hålla mig vid en palett med cirka 12 färger. Oftast har man 3 nyanser av varje kulör. När jag satt och ritade och målade blev färgerna många fler. Det slutade på 25 färger men sedan minskade jag antalet ordentligt eftersom jag ju gillar en begränsad palett och det skulle inte vara praktiskt att ta fram så många färger för enbart en matta. Jag vet inte än om jag ska göra flera mattor av samma motiv. Efter programmet Mönster (man kan se filmen här) som gick på SVT blev jag kontaktat av flera personer som undrade om de kunde beställa mattan, väldigt roligt!

Jag beundrar småkryp, blommor och stenar som finns i naturen. När man tittar på en sten då förstår man relativiteten bättre. Att en sten som är liten för en människa kan vara ett berg för en insekt. Eller en bräcklig, liten växt kan vara ett helt kastanjträd för en myra. Det var en utmaning för mig att rita ängsblommor till mattan. Jag ville att blommornas delikata karaktär skulle komma fram samtidigt som det inte gick att rita dem lika fragila som de är i förhållande till människor för jag har alltid gillat mattor med större blommor. Om man vill göra en handknuten matta med många detaljer då måste man öka mängden av knutarna. Man brukar räkna antal knutar per sju centimeter. En väldigt detaljerad matta har omkring 60 knutar per sju centimeter, då kan man istället välja silkesgarn för att få färre knutar. Efter många turer och diskussioner med Sahar som sitter i Teheran och är professionell kartritare för mattor bestämde jag mig för 40 knutar (per sju centimeter alltså).  Jag valde att bli en mycket mindre varelse och titta på växterna med andra ögon och få dem att bli lite pampigare. Jag ville också få en sorts känsla av djup och rörelse i mattan och för att nå det justerade jag växterna i förhållande till varandra många gånger. I Iran finns utbildningar på högskolenivå som lär ut hur en ritar en matta. Jag hade inte hela den kunskapen men jag behövde den eftersom jag var inställd på att rita en klassisk persisk matta av den sorten som görs i iranska städer. På landsbygden och bland nomadfolken gör man mattor på frihand utan att titta på något mönster och då utgår man en del från tradition men mycket freestyling också. Jag ville rita blommor som aldrig har funnits på iranska mattor inom en klassisk matt-tradition.

För att hitta det uttrycket tittade jag på en av mattorna som jag har hemma varje dag. Jag till och med tog en bild på mattan och tittade på bilden även när jag inte var hemma. På så sätt fick jag de rörelserna på något sätt i kroppen och då blev det mer naturligt att rita blommorna i de dansande, kurviga formerna som jag ville åstadkomma.

Jag är väldigt nöjd nu med hur blommorna och djuren ser ut och är nyfiken på att se hur de kommer att bli senare när man tolkar dem till knutar av ullgarn.

illustration i detta inlägg ©Shabnam Faraee 2020

När man är barn ser man på saker och ting annorlunda, helt enkelt för att man är liten. Man har ett annat perspektiv för att man är närmare till marken. När jag var barn var
en matta en självklar lekplats för ensamlek. Jag och mina dockor och andra leksaker
och mattan. Bilen körde runt i mattans yttre inramning och barbiedockorna satt
på olika blommor som var deras hem. Den minst vackra dockan fick den största och vackraste blomman som kompensation. Jag störde mig på barbiedockans långa ben som inte fick plats i blomman och stack ut. Dessvärre kunde de inte sitta i skräddarställning som vi brukade göra på mattan. Då önskade jag mig antingen dockor med kortare ben eller mattor med större blommor.
En gång fick jag en stor leksaksbåt av en farbror som var tillbaka från en resa.
Då flyttade jag spelscenen från den mindre mattan i vardagsrummet till den stora, lugna blå mattan i finrummet där båten skjutsade de små djuren från en mörkblå blomma till en annan mörkblå blomma. Jag märkte då att man har velat göra blommorna exakt likadana men att det inte hade gått och varje blomma fick därför
sina egna små uttryck vilket lät mig fortsätta tilldela leksakerna rättvisa i min lek.

Mönster som vi växer upp med från barndomen sätter avtryck i vårt minne och bygger upp sinnet för vad vi tycker är vackert. Det är något speciellt med mönster på golv eftersom upplevelsen blir taktil och man känner av det med inte bara sina ögon
utan även med sina fötter, händer och ibland hela kroppen.