Blogg / ahardslojdlife
Hornstulls marknad
15 september 2016
I söndags var jag på Hornstulls marknad. Första kommentaren: ”vad kul att se att det finns svenskar som kan tälja skedar också”. Det var naturligtvis bara en kommentar. Många gånger börjar man dra en massa slutsatser av vad en enda människa säger. Och det ska man ju inte göra. Men när det är det första man får höra så sätter det igång tankarna. Jag blev faktiskt lite modstulen. Det första jag tänkte på var artikeln jag hade läst i DN eller Aftonbladet om romska skedmakare/EU migranter/tiggare, där skribenten hävdade att ”det här hantverket är utdött i Sverige”. Naturligtvis hade hen rätt; även om det finns några få utövare av ett hantverk så är det ju svårt att säga att det lever om själva produkten för länge sedan är utdaterad, ersatt av industriproduktion.
Sedan kom en man från Brasilien och köpte en sked. Och ett par från USA, och några finländare… Och solen sken. Och Stockholm kändes inte alls sådär kallt som Orup sjöng.
Och sanningen är att världen är full av skedtäljare. Av alla nationaliteter. Om det är ett utdött hantverk i Sverige, hur är det då i England, USA, Holland och Danmark? Alla länder med överjävliga skedtäljare. Jag har säkert glömt några också. Det känns som om det är en ständigt växande skara som kan utföra detta utdöda hantverk.
Vänder man och vrider på det så kan man kanske säga att det är ett utdött hantverk även när det utförs av romer. Jag har sålt hundratals skedar vid det här laget, men jag måste hela tiden argumentera och berätta om produkten. Man ser inte skillnaden mellan hantverksprodukten och industriprodukten utan historien, berättelsen, ansiktet. Man måste som minimum berätta att den är gjord här och inte i något låglöneland. De som köper skedar av de romska skedtäljarna har nog också sina skäl, som inte har med produkten i sig att göra; man köper dem för att man hjälper en fattig människa i nöd, och gör det på ett bra och värdigt sätt. Inte för att man behöver en träsked. Kanske är det därför jag får en lite tråkig känsla? Slöjd förknippas i många länder med fattigdom och ibland känner jag att det är så här också. Det finns ingen gemensam värdegrund kring slöjd. När man är på Täljfest på Sätergläntan är slöjd hög status, men på Hornstulls strand kan man emellanåt känna sig sisådär ball. Samma känsla har jag haft i entrehallen på Formex. ”Vad fan gör jag här?” Slöjdens värdegrund internationellt sett är förstås ännu mer varierande. Och när man får konkurrens från människor som bokstavligt talat säljer skedar för att överleva dagen så är det svårt att låtsas att mina skedar, det är minsann konsthantverk. Man hamnar på något sätt i samma liga.
Men som jag sade; vi skedtäljare är en växande skara. Likaså växer medvetenheten om maten. Och där finns en fin symbios. En del av de som köper mina skedar upptäcker själva fördelarna med den skurna ytan; att den är lättdiskad, hygienisk och åldras vackert, och så har hantverket blivit levande i kontakten med ett annat hantverk. Och fått en ny plats.
På hornstulls marknad täljde jag min första sked i ask. Det är lite lustigt att man kan få en sådan nyhetens behag i täljningen bara genom att prova lite nya träslag. Jag har varit en björkdogmatiker. Jag ska bli mer vidsynt, jag lovar.
15 september 2016
