Jag satt uppe på en hög moränrygg och tittade ner i tjärnen, som låg som i en gryta i ett myller av små tjärnar uppe på fjället. Den hade inget utlopp och inlopp. I ena änden var en grund vik, där en liten jokk rann förbi, kanske hade den förbindelse med tjärnen vid högvatten. Förutom i den lilla grunda viken sluttade stränderna ner i ett snabbt djupnande turkosblått och klart vatten. Jag satt och följde en öring som patrullerade stranden efter någonting i ytan. Troligen de kläckande nattsländorna. Den simmade långsamt någon meter ut från stranden, passerade platsen där jag satt, gick upp och tog något i ytan med ett ljudligt plask och fortsatte tills den vände lite längre upp och sedan gick tillbaka längst ner i tjärnen, tog några varv där i den djupa, klara viken och kom upp igen.

Några gånger hade jag försökt att genskjuta den och lägga ut en torrfluga i dess väg. Men när jag hasade mig nerför branten skrämdes den och vände eller gick utåt. Väl nere vid vattnet hade man inte heller möjlighet att se fisken på samma sätt. Solljuset gjorde ytan ogenomtränglig i den vinkeln. Jag måste hitta någon taktik för det här. Men när jag nu hade skrämt fisken några gånger verkade det som att den ändrade sin rutt lite. Nu hade den börjat röra sig på ett mindre område längst in i den djupa änden av tjärnen. Jag tänkte försöka att lägga ut en fluga i blindo i det område där fisken nu gick och hoppas på att den tog.

Jag tänkte på Gunnar Westrin och knöt på en blå Klinkhammer. Jag tänkte att den skulle imitera en kläckande insekt. Den här öringen var nog inte så selektiv just nu så att den bara tog sländorna. Den tog nog kläckarna och nymferna på väg upp också, och lite annat smått och gott. Så tog jag mig försiktigt ner för slänten och lite inåt viken tills jag hittade plats för bakkastet. Jag lade ut flugan snett inåt den djupa viken. Solen gassade, min drömfisk gick där nere någonstans, men det var inte de bästa förhållanden för att hoppas på hugg. Man har hört om de skygga fjällöringarna, de som skyggar för reflexerna från en dåligt sträckt tafs. Flugan flöt fortfarande på ytan medan minuterna gick. När hugget kom var det perfekt. Hårt. Fisken satt tveklöst. Dagen innan hade vi följt en jokk upp från Gammelvallen. När vi närmade oss tjärnarna blev vi mer och mer nyfikna på de djupare höljorna vi stötte på. I en hölja såg vi till vår förtjusning försiktiga vak. Vi smög oss fram och synen etsade sig fast i mig. Höljan var bara någon meter djup. Ytan krusades lätt av strömmen som kom ner i ena änden. Vattnet var kristallklart och över den steniga botten spelade solreflexerna. Och en liten öring kom simmande längs strandkanten. Den gick in över en stor sten alldeles nära, in i en liten grund del av jokken alldeles där vi stod. Ryggen gick i djupt grönturkost och sidorna var täckta av en mängd små svarta prickar. Det var som att titta i ett akvarium med de mest perfekta exotiska fiskar. Den fisk jag nu stod och höll med flugspöet hade samma teckning men var stor. Jag såg den tydligt. Den försökte gå utåt men hölls av linan, så jag såg den rakt från sidan. Buken såg ut att ha en orange ton, liksom den stora bakfenan. När den gått och dragit utåt en stund dök den ner mot botten där den frenetiskt skakade och slog med huvudet mot botten som om den försökte skrapa bort kroken mot småstenarna. Den gick ner mot botten och utåt. Det började knarra om bromsen, men jag tänkte att den skulle vända och gå inåt viken igen och så skulle jag hålla den tills den var trött. Men den försvann i djupet och nu såg jag bara linan som snabbt vandrade utåt tjärnen. Jag insåg att snart var hela fluglinan ute och jag skulle gå in på backingen. Det var något som aldrig hade hänt mig. En sådan här fisk hade jag aldrig haft på. Jag lade vänsterhanden mot rullen för att bromsa ytterligare och försöka få stopp på rusningen. Då drog den av tafsen och gick.

En sak som förvånade mig lite var när jag några minuter senare satt uppe på åsen ovanför tjärnen och knöt på en ny tafs. Nere vid stranden hade öringen börjat patrullera igen.

Brödbak på stenhäll.

På fjällturer är ju alltid maten ett dilemma. Visserligen smakar det mesta bra när man är på fjället. Men när man har ansträngt sig hårt så vill man ibland skämma bort sig. Det gäller att få med sig någonting riktigt gott att se fram emot. Ibland resulterar det i att man bär med sig alldeles för tunga eller skrymmande godsaker. Som mjukt bröd. Den här turen passade jag på att göra något som jag har drömt om länge. Nämligen att baka bröd på en stenhäll. Och egentligen är det väl inte så mycket att säga om det. Man tar med sig recept och ingredienser (läs mjöl och jäst). Allt bröd som du kan grädda i en gjutjärnspanna kan du grädda på en stenhäll. Till exempel tunnbröd, naanbröd, chapati. Jag gjorde ett bröd som jag brukar göra hemma och grädda i stekpanna. Bakbordet var en stor flat sten alldeles vid vårt läger. Sedan hittade jag en fin plats i en slänt att göra en liten eldstad med en stenhäll ovanpå. Det tog en stund att få hällen varm, så det var som bäst värme när jag hade gräddat klart. Bröden blev förrästen jättebra.