Blogg / ahardslojdlife

Fjällöringen

4 november 2013
Fjällöringen

 

Ögonblicksbild 1 (2013-07-29 16-41)Jag satt uppe på en hög moränrygg och tittade ner i tjärnen, som låg som i en gryta i ett myller av små tjärnar uppe på fjället. Den hade inget utlopp och inlopp. I ena änden var en grund vik, där en liten jokk rann förbi, kanske hade den förbindelse med tjärnen vid högvatten. Förutom i den lilla grunda viken sluttade stränderna ner i ett snabbt djupnande turkosblått och klart vatten. Jag satt och följde en öring som patrullerade stranden efter någonting i ytan. Troligen de kläckande nattsländorna. Den simmade långsamt någon meter ut från stranden, passerade platsen där jag satt, gick upp och tog något i ytan med ett ljudligt plask och fortsatte tills den vände lite längre upp och sedan gick tillbaka längst ner i tjärnen, tog några varv där i den djupa, klara viken och kom upp igen.

Några gånger hade jag försökt att genskjuta den och lägga ut en torrfluga i dess väg. Men när jag hasade mig nerför branten skrämdes den och vände eller gick utåt. Väl nere vid vattnet hade man inte heller möjlighet att se fisken på samma sätt. Solljuset gjorde ytan ogenomtränglig i den vinkeln. Jag måste hitta någon taktik för det här. Men när jag nu hade skrämt fisken några gånger verkade det som att den ändrade sin rutt lite. Nu hade den börjat röra sig på ett mindre område längst in i den djupa änden av tjärnen. Jag tänkte försöka att lägga ut en fluga i blindo i det område där fisken nu gick och hoppas på att den tog.

Jag tänkte på Gunnar Westrin och knöt på en blå Klinkhammer. Jag tänkte att den skulle imitera en kläckande insekt. Den här öringen var nog inte så selektiv just nu så att den bara tog sländorna. Den tog nog kläckarna och nymferna på väg upp också, och lite annat smått och gott. Så tog jag mig försiktigt ner för slänten och lite inåt viken tills jag hittade plats för bakkastet. Jag lade ut flugan snett inåt den djupa viken. Solen gassade, min drömfisk gick där nere någonstans, men det var inte de bästa förhållanden för att hoppas på hugg. Man har hört om de skygga fjällöringarna, de som skyggar för reflexerna från en dåligt sträckt tafs. Flugan flöt fortfarande på ytan medan minuterna gick. När hugget kom var det perfekt. Hårt. Fisken satt tveklöst. Dagen innan hade vi följt en jokk upp från Gammelvallen. När vi närmade oss tjärnarna blev vi mer och mer nyfikna på de djupare höljorna vi stötte på. I en hölja såg vi till vår förtjusning försiktiga vak. Vi smög oss fram och synen etsade sig fast i mig. Höljan var bara någon meter djup. Ytan krusades lätt av strömmen som kom ner i ena änden. Vattnet var kristallklart och över den steniga botten spelade solreflexerna. Och en liten öring kom simmande längs strandkanten. Den gick in över en stor sten alldeles nära, in i en liten grund del av jokken alldeles där vi stod. Ryggen gick i djupt grönturkost och sidorna var täckta av en mängd små svarta prickar. Det var som att titta i ett akvarium med de mest perfekta exotiska fiskar. Den fisk jag nu stod och höll med flugspöet hade samma teckning men var stor. Jag såg den tydligt. Den försökte gå utåt men hölls av linan, så jag såg den rakt från sidan. Buken såg ut att ha en orange ton, liksom den stora bakfenan. När den gått och dragit utåt en stund dök den ner mot botten där den frenetiskt skakade och slog med huvudet mot botten som om den försökte skrapa bort kroken mot småstenarna. Den gick ner mot botten och utåt. Det började knarra om bromsen, men jag tänkte att den skulle vända och gå inåt viken igen och så skulle jag hålla den tills den var trött. Men den försvann i djupet och nu såg jag bara linan som snabbt vandrade utåt tjärnen. Jag insåg att snart var hela fluglinan ute och jag skulle gå in på backingen. Det var något som aldrig hade hänt mig. En sådan här fisk hade jag aldrig haft på. Jag lade vänsterhanden mot rullen för att bromsa ytterligare och försöka få stopp på rusningen. Då drog den av tafsen och gick.

En sak som förvånade mig lite var när jag några minuter senare satt uppe på åsen ovanför tjärnen och knöt på en ny tafs. Nere vid stranden hade öringen börjat patrullera igen.

Brödbak på stenhäll.

På fjällturer är ju alltid maten ett dilemma. Visserligen smakar det mesta bra när man är på fjället. Men när man har ansträngt sig hårt så vill man ibland skämma bort sig. Det gäller att få med sig någonting riktigt gott att se fram emot. Ibland resulterar det i att man bär med sig alldeles för tunga eller skrymmande godsaker. Som mjukt bröd. Den här turen passade jag på att göra något som jag har drömt om länge. Nämligen att baka bröd på en stenhäll. Och egentligen är det väl inte så mycket att säga om det. Man tar med sig recept och ingredienser (läs mjöl och jäst). Allt bröd som du kan grädda i en gjutjärnspanna kan du grädda på en stenhäll. Till exempel tunnbröd, naanbröd, chapati. Jag gjorde ett bröd som jag brukar göra hemma och grädda i stekpanna. Bakbordet var en stor flat sten alldeles vid vårt läger. Sedan hittade jag en fin plats i en slänt att göra en liten eldstad med en stenhäll ovanpå. Det tog en stund att få hällen varm, så det var som bäst värme när jag hade gräddat klart. Bröden blev förrästen jättebra.

 

4 november 2013
Blogg / ahardslojdlife

Hantverksfestival fågelsjö

24 juli 2024
Hantverksfestival fågelsjö

Torsdag fredag och lördag var det hantverksfestival i Fågelsjö, på Fågelsjö gammelgård. Det var några år sedan jag var i Fågelsjö och hade kurs; närmare bestämt slutet på nittiotalet. Nu hade jag en täljkurs i två dagar, sedan var det hantverksdag. Det var speciellt att återse de fantastiska kurslokalerna och välbekanta miljöerna och åter uppleva den moderna slöjdhistoriens vingslag. I Wille Sundqvists bok Tälja med kniv och yxa finns beskrivet en legendarisk kurs i trågtillverkning i Fågelsjö 1989. I den gamla ladan där alla kurser hålls så står de gamla trågkubbarna som gjordes till kursen med Wille kvar. Och i yxstället på väggen hänger yxorna och tjäcklorna.

Många trevliga möten blev det under dagarna. Framförallt med de andra kursledarna, kursdeltagarna och hantverkarna på hantverksdagen, men även lite mer överraskande möten med kollegor bland besökarna.

Blogg / ahardslojdlife

snart kurs igen!

7 juni 2024
snart kurs igen!

I slutet på juli har jag kurs i tråghuggning på Sätergläntan. Anmäl dig!

https://www.saterglantan.se/produkt/hugga-trag-2024/

Blogg / ahardslojdlife

på fri hand

8 april 2024
på fri hand

På Ljusdalsbygdens museum i Ljusdal hugger jag i utställningen På Fri Hand, som är finansierad med projektmedel från Nämnden för hemslöjdsfrågor. Det är en utställning med fokus på att ta tillvara material från grunden. Bara detta – att se materialet trä som en möjlighet redan där det står på rot, eller för den delen ligger fällt på plats – är något som snabbt försvinner i ett konsumtionsmönster där vi har blivit vana vid att se allt processat. En man som besökte min verkstad för en tid sedan frågade vart jag fick tag på material och vad jag använde. Eftersom min verkstad är omgiven av uppvuxen tät skog som inte blivit gallrad eller rörd på många år så kändes frågan lite märklig. Han förtydligade sig med att fråga vart han kunde köpa material till sitt slöjdande.

Men jag har tidigare fått samma sorts fråga kring min slöjd; en gång när jag satt och täljde skedar i min öppna verkstad på Stenegård i Järvsö frågade en kvinna vad man skulle använda mina skedar till. Hennes fråga gav mig en känsla av att vi bara förväntar oss att finna bruksföremål i stora varuhus, där det står tydligt ”kök” på en stor skylt som visar oss vägen till hyllmetrar med massproducerade varor. Det är för många människor bara det man förknippar med köp. Att köpa en sked av någon som precis har tagit en bit färskt trä och processat framför dina ögon är en mycket ovan situation för många människor. Så ovan att vi inte förstår vad som händer. ”Vad är det du har gjort?” Vi är mer bekväma med och präglade på mellanhänder, grossistled, återförsäljare, och kanske mest av allt reklam. Faktiskt, tror jag. Och det är ingen värdering i det.

Så mannen som ville hitta slöjdvirke såg nog framför sig hur jag åkte till någon byggvaruhandel och rullade in med släpet till avdelningen för ”prima färskt slöjdvirke”.

För några veckor sedan höll jag en föreläsning om min slöjd för ett nätverk för skog och skogsprodukter i Gästrikland. Jag skulle prata om min slöjd utifrån vad skogen har för betydelse för min slöjd. Och när jag tänkte efter så insåg jag att jag har tagit skogen helt för given. Den är så nära, själva förutsättningen för det jag gör. Men det är nog det som gör slöjden unik, och det är det vi vill visa i utställningen På Fri Hand. Den unika produktionsformen, dess möjligheter och potential även inom inredning och bygge. Ett hantverksmässigt kunnande och tänkande är en förutsättning om vi vill öka förädlingsgraden på vår skog

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka