DN skriver idag om skedtäljning/täljda träskedar. Men det är med blandade känslor jag läser artikeln.

För femton år sedan var jag på ett studiebesök i Slovakien. Det var SHR och den Slovakiska hemslöjdsorganisationen Uluv som ordnade ett slöjdarutbyte mellan länderna. Man hade ordnat ett program för oss på olika skolor, museer, butiker och liknande. En hel del av besöken hade kopplingen design och formgivning. De besök vi gjorde hos slöjdare var sådana som inte hade slöjden som sitt direkta levebröd. Ett undantag gjordes dock när jag blev intresserad av (en bild av) en väldigt speciell tjäckelyxa och ville besöka slöjdaren som arbetade med den. Programmet stuvades om och vi åkte upp i Karpaterna, på gränsen mot Ukraina, och besökte en romsk slöjdare och satt i hans spartanska verkstad och såg på när han högg en skål i asp. Besöket blev ett minne för livet för mig och efter fyra års grundutbildning i slöjd gick det först då upp för mig vilket precisionsverktyg yxan är.

Hur som helst; situationen för romer var en katastrof i Slovakien, inte ens bland de musei- och hemslöjdsmänniskor vi träffade fanns någon förståelse för hur ett strukturellt förtryck fungerar och påverkar en kulturell minoritet. Och slöjd var något som i Slovakien fortfarande var ett levebröd för fattiga människor, något som jag hoppades att vårt besök skulle kunna ändra en smula på.

I dagens artikel i DN finns en underbar bild på en kvinna som sitter och hugger fram en sked med yxa. Det är en bild som man sällan ser. Jag menar, jag har tänkt så mycket på hur man ska berätta om alla bra egenskaper som en täljd sked har. Och så fastnar man i det där svamlet. När det uppenbara är att människor idag aldrig skulle kunna föreställa sig att något som man kan köpa och använda faktiskt är hugget, skuret och format för hand.
I somras satt jag och täljde skedar på Stenegård. En dam kommer in och tycker att mina skedar är så vackra och fantastiska. ”Men vad ska man ha dem till?” utbrister hon. Inombords så tänker jag ”herregud vad tror du?”, men jag förklarar i alla fall att de funkar bra till matlagning och servering, ett sorts multiverktyg i köket. Damen köpte en sked. Nu när hon förstått att det inte var någon sorts installation med människor i arbete utan att jag tillverkade bruksföremål och sålde. Så i veckan tog jag en fotograf till verkstan för att dokumentera detta unika i min tillverkning; avsaknaden av industrialisering.

Bilden på den skedtäljande kvinnan illustrerar en artikel om EU-immigranter från Rumänien som istället för att tigga fått hjälp att sälja sina täljda skedar och få en utkomst. En riktigt fin artikel om hur slöjd kan förändra liv och ge hopp. Och jag känner att jag så gärna skulle sitta med dem och tälja skedar. Detta jobb som jag älskar för att det ger en sådan kontakt med en träbit och även till människor. Jag blir en mycket social människa när jag täljer skedar.

Samtidigt får jag en tråkig känsla av artikeln. Det är fortfarande den här synen på hantverk som någonting som ingen förstår sig på och som ingen bryr sig om att förstå sig på. ”Det här är ett vackert hantverk som egentligen inte finns i Sverige” säger en kvinna i artikeln. Känslan av att vara osynliggjord. Man befinner sig ständigt i korpligan. Jag blir erbjuden att hålla gratis föredrag om mitt yrke. Jag blir erbjuden att få ingå i någons skedsamling utan ersättning. Jag får inte utställningsersättning. EU-immigranterna säljer sina skedar för 50 kronor. Alla tycker det är jättefint. 50 kronor för en halvtimmes jobb. Men det är mycket lönsammare än att tigga.

Kanske finns det också några som kan reparera bilar eller klippa hår?

Köp mina träskedar på ahardslojdlife.tictail.com

Foto: Pelle Nyberg