I söndags när jag kom in i verkstan lade jag genast märke till en mörk siluett uppe i det stora fönstret längst in i verkstan. Jag tände lyset och såg att det var en uggla. Naturligtvis var det en stor lycka, eftersom jag har hört den runt ladan men aldrig fått se den, fast jag tagit spaningsturer upp i berget ovanför.

Men samtidigt blev jag också lite nervös för hur jag skulle få ut den, eller snarare; låta bli att skrämma den för mycket. Jag ville också få en snabb bild, men när jag började gå inåt såg jag att den blev lite orolig och började irra med blicken som att den sökte en flyktväg. Jag blev rädd att den skulle flyga in i någon av de små fönstren, så jag backade och slog upp den stora porten på vid gavel, sedan klev jag åt sidan och började klicka på telefonen. Eftersom kamera-appen slutat fungera kan jag bara fota i photoshop appen vilket är lite krångligare. Jag tänkte att jag skulle ta en snabb bild och sedan försöka få ut ugglan. Småfåglar förirrar sig ofta in i verkstan och de brukar ha svårt att ta sig ut; man får ibland ta dem i handen och släppa ut dem på så sätt. Det var det scenariot jag hade i tankarna. Men det här var inte så.

Medan jag stod och förberedde att ta en bild såg jag hur ugglan fokuserade blicken på dörröppningen så fort jag klev åt sidan. Sedan gled den ljudlöst rakt genom verkstan och ut genom porten, tre meter ifrån mig.

Jag tror att ugglan tog sig in i verkstan för att den letade boställen. Det finns bara en liten glugg där jag tänker att den kan ha tagit sig in, och den skulle ha kunnat uppfatta den gluggen som ett lämpligt boställe. Förra året satte jag upp två uggleholkar i berget ovanför verkstan. Nu ska jag chansa och sätta upp en holk närmare ladan, eftersom den uppenbarligen uppehåller sig i närheten.

Torsdag fredag och lördag var det hantverksfestival i Fågelsjö, på Fågelsjö gammelgård. Det var några år sedan jag var i Fågelsjö och hade kurs; närmare bestämt slutet på nittiotalet. Nu hade jag en täljkurs i två dagar, sedan var det hantverksdag. Det var speciellt att återse de fantastiska kurslokalerna och välbekanta miljöerna och åter uppleva den moderna slöjdhistoriens vingslag. I Wille Sundqvists bok Tälja med kniv och yxa finns beskrivet en legendarisk kurs i trågtillverkning i Fågelsjö 1989. I den gamla ladan där alla kurser hålls så står de gamla trågkubbarna som gjordes till kursen med Wille kvar. Och i yxstället på väggen hänger yxorna och tjäcklorna.

Många trevliga möten blev det under dagarna. Framförallt med de andra kursledarna, kursdeltagarna och hantverkarna på hantverksdagen, men även lite mer överraskande möten med kollegor bland besökarna.

I slutet på juli har jag kurs i tråghuggning på Sätergläntan. Anmäl dig!

https://www.saterglantan.se/produkt/hugga-trag-2024/

På Ljusdalsbygdens museum i Ljusdal hugger jag i utställningen På Fri Hand, som är finansierad med projektmedel från Nämnden för hemslöjdsfrågor. Det är en utställning med fokus på att ta tillvara material från grunden. Bara detta – att se materialet trä som en möjlighet redan där det står på rot, eller för den delen ligger fällt på plats – är något som snabbt försvinner i ett konsumtionsmönster där vi har blivit vana vid att se allt processat. En man som besökte min verkstad för en tid sedan frågade vart jag fick tag på material och vad jag använde. Eftersom min verkstad är omgiven av uppvuxen tät skog som inte blivit gallrad eller rörd på många år så kändes frågan lite märklig. Han förtydligade sig med att fråga vart han kunde köpa material till sitt slöjdande.

Men jag har tidigare fått samma sorts fråga kring min slöjd; en gång när jag satt och täljde skedar i min öppna verkstad på Stenegård i Järvsö frågade en kvinna vad man skulle använda mina skedar till. Hennes fråga gav mig en känsla av att vi bara förväntar oss att finna bruksföremål i stora varuhus, där det står tydligt ”kök” på en stor skylt som visar oss vägen till hyllmetrar med massproducerade varor. Det är för många människor bara det man förknippar med köp. Att köpa en sked av någon som precis har tagit en bit färskt trä och processat framför dina ögon är en mycket ovan situation för många människor. Så ovan att vi inte förstår vad som händer. ”Vad är det du har gjort?” Vi är mer bekväma med och präglade på mellanhänder, grossistled, återförsäljare, och kanske mest av allt reklam. Faktiskt, tror jag. Och det är ingen värdering i det.

Så mannen som ville hitta slöjdvirke såg nog framför sig hur jag åkte till någon byggvaruhandel och rullade in med släpet till avdelningen för ”prima färskt slöjdvirke”.

För några veckor sedan höll jag en föreläsning om min slöjd för ett nätverk för skog och skogsprodukter i Gästrikland. Jag skulle prata om min slöjd utifrån vad skogen har för betydelse för min slöjd. Och när jag tänkte efter så insåg jag att jag har tagit skogen helt för given. Den är så nära, själva förutsättningen för det jag gör. Men det är nog det som gör slöjden unik, och det är det vi vill visa i utställningen På Fri Hand. Den unika produktionsformen, dess möjligheter och potential även inom inredning och bygge. Ett hantverksmässigt kunnande och tänkande är en förutsättning om vi vill öka förädlingsgraden på vår skog