
Att växa upp på en matta

När man är barn ser man på saker och ting annorlunda, helt enkelt för att man är liten. Man har ett annat perspektiv för att man är närmare till marken. När jag var barn var
en matta en självklar lekplats för ensamlek. Jag och mina dockor och andra leksaker
och mattan. Bilen körde runt i mattans yttre inramning och barbiedockorna satt
på olika blommor som var deras hem. Den minst vackra dockan fick den största och vackraste blomman som kompensation. Jag störde mig på barbiedockans långa ben som inte fick plats i blomman och stack ut. Dessvärre kunde de inte sitta i skräddarställning som vi brukade göra på mattan. Då önskade jag mig antingen dockor med kortare ben eller mattor med större blommor.
En gång fick jag en stor leksaksbåt av en farbror som var tillbaka från en resa.
Då flyttade jag spelscenen från den mindre mattan i vardagsrummet till den stora, lugna blå mattan i finrummet där båten skjutsade de små djuren från en mörkblå blomma till en annan mörkblå blomma. Jag märkte då att man har velat göra blommorna exakt likadana men att det inte hade gått och varje blomma fick därför
sina egna små uttryck vilket lät mig fortsätta tilldela leksakerna rättvisa i min lek.
Mönster som vi växer upp med från barndomen sätter avtryck i vårt minne och bygger upp sinnet för vad vi tycker är vackert. Det är något speciellt med mönster på golv eftersom upplevelsen blir taktil och man känner av det med inte bara sina ögon
utan även med sina fötter, händer och ibland hela kroppen.