När man är barn ser man på saker och ting annorlunda, helt enkelt för att man är liten. Man har ett annat perspektiv för att man är närmare till marken. När jag var barn var
en matta en självklar lekplats för ensamlek. Jag och mina dockor och andra leksaker
och mattan. Bilen körde runt i mattans yttre inramning och barbiedockorna satt
på olika blommor som var deras hem. Den minst vackra dockan fick den största och vackraste blomman som kompensation. Jag störde mig på barbiedockans långa ben som inte fick plats i blomman och stack ut. Dessvärre kunde de inte sitta i skräddarställning som vi brukade göra på mattan. Då önskade jag mig antingen dockor med kortare ben eller mattor med större blommor.
En gång fick jag en stor leksaksbåt av en farbror som var tillbaka från en resa.
Då flyttade jag spelscenen från den mindre mattan i vardagsrummet till den stora, lugna blå mattan i finrummet där båten skjutsade de små djuren från en mörkblå blomma till en annan mörkblå blomma. Jag märkte då att man har velat göra blommorna exakt likadana men att det inte hade gått och varje blomma fick därför
sina egna små uttryck vilket lät mig fortsätta tilldela leksakerna rättvisa i min lek.

Mönster som vi växer upp med från barndomen sätter avtryck i vårt minne och bygger upp sinnet för vad vi tycker är vackert. Det är något speciellt med mönster på golv eftersom upplevelsen blir taktil och man känner av det med inte bara sina ögon
utan även med sina fötter, händer och ibland hela kroppen.

”…Nu när jag börjat väva igen sover jag mycket bättre om nätterna. Innan var jag mer orolig. I framtiden önskar jag att få fortsätta utöva mitt yrke och jag hoppas att jag kan få lite framgång. Jag skulle gärna lära andra att väva också. Vi är många just nu som inte har någonting annat än tid och två tomma händer.”

Det var det här stycket som fick mig att ge mig på att rita en matta enligt konstens alla regler. Jag läste i tidskriften Hemslöjd om Morteza Golestani. En mattvävare från Afghanistan som har varit på flykt i hela sitt liv och bor i Sverige just nu. Artikeln var  en sida lång  och skriven av Maria Diedriches med en bild på Morteza av Katja Kristoferson på den andra sidan som visar hur han sitter vid sin vävstol. När jag läste texten följde jag hans resa från Afghanistan till Pakistan och sedan till Iran och många år senare till Sverige. Bilden som kom upp var intressant. Morteza  går från ett ställe till ett annat ställe och bär på sin vävstol och blommor hänger från vävstolen. Jag tänkte att det som vi har med oss, det enda som är vår räddning, är vår kunskap. Jag tänkte på många vars kunskaper i samma stund gick till spillo.
Sedan tänkte jag på min tro på händer och saker som blir gjorda med händer. Jag tänker material är vår räddning från virtualitet. Något som fastställer att platser och händelser är på riktigt och gör dem tydliga. I texten berättar Morteza att i Peshawar gjorde han en del landskapsmotiv och kartor över olika afghanska provinser och byar. I Teheran var det bara klassiska blommönster som gällde. Då tänkte jag att jag ritar landskapsmotiv med svenska blommor och växter med inspiration av iranska blommönster.

Jag skrev till Maria och bad henne att koppla mig till Morteza. Jag fick hans kontaktuppgifter på en gång men det var först tre år senare som jag pratade med honom. Jag väntade på att jag skulle bli klar med mattan först och prata med honom sedan. Jag tänkte då att jag inte visste vad som skulle hänt honom efter jag blev klar med mönstret. Jag satte igång projekt 2018 och jag åkte till Jämtland vintern 2020 då jag träffade Morteza för första gången. Men jag skriver om den resan i senare inlägg.

Jag  börjar mitt bloggande om mattan Sju Sorters Blommor med det som jag har gjort idag och igår. Jag har suttit i mitt kök och sökt Konstnärsnämndens projektbidrag. Jag fick medel 2018 för Fas ett i projektet. Då kunde jag ägna tid att rita blommor, träd och djur. Jag kan inte säga att jag skissade jättemycket, det blev en del.  Från början var jag insprerad av en matta som jag har hemma. Det är en matta som tillhörde mina föräldrar och jag växte upp med den. Jag brukade drömma mig bort i den här mattan. Det var som att flyga till självaste paradiset…
Jag är inte klar med ansökan än. Det tar tid fast man inte tror det eftersom man inte behöver skriva så mycket egentligen.  Jag behöver jobba vidare på den och göra den tydligare. Jag tänker att jag är en sådan människa som lägger min själ i det allra minsta jag gör och saker tar verkligen tid för mig. Wish me luck 🙂
Just det! Bordduken som syns på bilden har jag köpt för många år sedan i Lahore i Pakistan. Jag jobbade då  en termin som lärare i illustration på Beaconhouse University. Duken är blocktryckt och är egentligen en schal. Det är så fascinerande att i tygbutiker i Lahore säljer man paket med tre matchande tygbitar. En till schalen, en till byxorna och en till tunikan. Dom passar ofta väldigt fint till varandra. Jag använder schalen och byxorna som bordsduk  😉 Tyget till tunikan är helt svart och har varit liggande sedan jag har köpt dom. Jag kanske kan lägga upp dom andra delarna i ett senare inlägg.