När man är barn ser man på saker och ting annorlunda, helt enkelt för att man är liten. Man har ett annat perspektiv för att man är närmare till marken. När jag var barn var
en matta en självklar lekplats för ensamlek. Jag och mina dockor och andra leksaker
och mattan. Bilen körde runt i mattans yttre inramning och barbiedockorna satt
på olika blommor som var deras hem. Den minst vackra dockan fick den största och vackraste blomman som kompensation. Jag störde mig på barbiedockans långa ben som inte fick plats i blomman och stack ut. Dessvärre kunde de inte sitta i skräddarställning som vi brukade göra på mattan. Då önskade jag mig antingen dockor med kortare ben eller mattor med större blommor.
En gång fick jag en stor leksaksbåt av en farbror som var tillbaka från en resa.
Då flyttade jag spelscenen från den mindre mattan i vardagsrummet till den stora, lugna blå mattan i finrummet där båten skjutsade de små djuren från en mörkblå blomma till en annan mörkblå blomma. Jag märkte då att man har velat göra blommorna exakt likadana men att det inte hade gått och varje blomma fick därför
sina egna små uttryck vilket lät mig fortsätta tilldela leksakerna rättvisa i min lek.

Mönster som vi växer upp med från barndomen sätter avtryck i vårt minne och bygger upp sinnet för vad vi tycker är vackert. Det är något speciellt med mönster på golv eftersom upplevelsen blir taktil och man känner av det med inte bara sina ögon
utan även med sina fötter, händer och ibland hela kroppen.

Jag och Håkan anlände den 11:e juli till Teherans flygplats och åkte till Kurdistan efter några  dagars vistelse i staden. Teheran var varmt och hårt drabbad av covid. Det var obligatoriskt att bära mask på offentliga platser och det var samma sak i Sanandaj.
Under tiden som jag planerade mattans produktion var jag i kontakt med en person som är matt-vetare, föreläsare, researcher och ritar mattor. Han Heter Toraj Zhole  och är ett välkänt namn både i akademin och marknaden när det gäller mattor. Han föreslog att jag skulle tillverka mina garn i Kurdistan. Det var roligt för genom honom kom jag i kontakt med Navid som är mattproducent och som dessutom visade sig vara min syssling som jag inte hade träffat sedan jag var barn. Jag hade ingen koll på vad han gjorde. Så det var väldigt roligt att jobba med honom och prata om gemensamma barndomsminnen.

Vi träffade Navid dagen efter vi kom fram till Sanandaj en tidig morgon. Vi hade åkt nattbuss och var väldigt trötta. Sanandaj ligger i västra Iran och har en stark matt-tradition. Jag blev skickad dit eftersom Toraj Zhole, matt-vetaren, hade tyckt att mitt mönster liknar en viss sorts mattor som tillverkas där som har vad som kallas ett trädgårdsmönster och därför ta fram min mattas färger i Sanandaj. Jag blev glad att det fanns en sådan koppling som jag inte var medveten om.
Vistelsen i Sanandaj, staden som jag är född i och lämnat i tvåårsåldern var fint. Jag hade inte besökt staden på länge och det var nostalgiskt att återuppleva gamla minnen.
Innan resan hade jag ordnat med hjälp av Navid att garnet skulle vara färdigt för färgning  så jag inte skulle förlora nån tid när jag var i Kurdistan.

Jag hade sett hur man där tar fram garnet  som barn. På somrarna åkte jag och min familj till Kurdistan och bodde hos min mormor. Hon spann garn på sina lediga stunder framåt kvällen. Jag kommer ihåg henne i husets lilla trädgård med en jasminbuske och ett stort träd som jag tror var en sorts tall. Det fanns kanske en ros också. Mormor satt på trappan och spann garn. Jag dinglade med benen i den lilla bassängen och tittade på hur hon gjorde. Här vill jag passa på att hylla min mormor som inte var någon noggrann människa. Hon strävade inte efter någon perfektionism men gjorde saker ändå. När jag ser på de få handarbeten som finns kvar av henne idag ser jag ett slags rastlöshet i det hon gjorde. Hon var aldrig så fokuserad på resultatet så det ser ut lite hur som helst.
På den tiden var det många kvinnor som satt framför sina hus i gränderna och spann garn och pratade med grannen. Jag var väldigt ung men för ett barn som var på besök från miljonstaden Teheran lämnade synen av dem avtryck.
Men nu såg vi inga kvinnor som spann garn. Navid hade beställt mina garn från byarna utanför. Han pratade om hur en kvinna spinner väldigt fint garn och hur en annan inte alls gör det lika fint osv…
Håkan ville så gärna se och filma hur man spinner garn så vi åkte ut på landet till en by som ligger fint i bergen som många andra kurdiska byar.
Vi frågade en kvinna som hade en liten mataffär efter någon som kunde spinna garn. Hon skickade oss till ett hus lite längre upp. En pojke från det huset visade oss vägen.
Vi gick in i en liten gård och sedan upp några trappor och genom en port för att komma in i en stor trädgård där många kom och hälsade på oss.
Vi berättade att vi ville filma och då gick Delbar khanom och hämtade ull för att visa hur man gör. När hon kom tillbaks hade hon tagit på sig ett fantastiskt fint guldsmycke som man sätter på den kurdiska västen och flera fina armband.
Hon och hela hennes familj var väldigt öppna och varma och bjöd oss på björnbär och gurka från gården. Hon berättade att hon tidigare gjorde mattor men nu lägger mest tid på deras jordbruk (missa inte att titta på filmen).

Jag har inte skrivit här på väldigt länge. Anledningen är att ingenting hände med mattan  i några månader. Jag skulle åka till Iran och köpa material under julledigheterna men det blev inte av på grund av covid så klart. Jag skjöt upp resan till sommaren. Innan iranresan åkte jag till Norrland för att berätta för Morteza om vad som var på gång och stämma av. Vi firade midsommar tillsammans.
Sahar, tjejen som bor i Iran och har ritat mattkartan utifrån mitt mönster, föreslog att vi kunde börja med en mindre matta för att prova på och se hur det blir. Jag hade ärvt ullgarn av min svärmor.  Jag tog med dem och Morteza hade en del också. Färgerna var inte exakta men någorlunda nära. Vi hade några magiska dagar i Norrland under den midsommarhelgen. Jag blev barnsligt glad när jag såg mattans blommor på ängarna runt omkring! Som att blommornas ursprung var mitt mönster och inte naturen!
Jag och Håkan Julander åkte den 11 juli till Iran då vi hade hunnit vaccinera oss.
Håkan har filmat och dokumenterat hela processen.
Senare, när jag var i Kurdistan, skickade Morteza bild på provet som han gör på mattan. Det var härligt att se det korta klippet med afghansk musik i bakgrunden. Särskilt med tanke på att jag fick den efter en intensiv arbetsdag när vi satt och drack iskaffe på ett fik. Under flera dagar gick vi upp tidigt och tog oss till verkstaden som låg mitt i basaren i  Sanandaj och jag såg till att färgerna på ullgarnerna blev som jag ville. Jag har massor av bilder på arbetsprocessen som jag kommer att lägga upp här väldig snart!

Bild och Foto Sara 

Det var ett bra tag sedan jag skrev. Det har varit mycket och jag hann inte uppdatera bloggen men jag kommer med goda nyheter. Jag fick projektstöd av konstnärsnämnden! Jag skrev mitt första inlägg när jag höll på skriva ansökan till projektstödet.
Just nu planerar jag att åka till Iran i början av sommaren och skaffa mig handspunnet garn och ta fram de färger som behövs med växtbaserad färg.
Jag vet inte om jag skrev om det tidigare men jag har kontakt med en barndomsvän som har hjälpt mig från början eftersom hon har jobbat som administratör på ett statlig mattföretag i Iran under hela sitt yrkesliv och har många kontakter. När jag fick idén då ringde jag henne och när jag var på en resa 2018 för att lära mig blocktryck passade jag även på att träffa en tjej som heter Sahar Ilkhan.  Jag, min väninna Roia och Sahar träffades på ett fik och och då förklarade Sahar för mig hur jag skulle gå till väga.
När jag kom tillbaks till Stockholm hade jag kontakt med henne på chatappen Telegram. Jag skickade min första skiss till henne för att vara säker på att hon kunde göra en karta för mig. Jag ställde många frågor. Det är klart att jag kunde rita som jag ville. Man kan knyta en matta av vilken bild som helst men jag var nyfiken och ville lära mig mera. Till exempel ställde jag frågan: Hur många färger får man ha? Svaret på den frågan och alla andra av mina frågor i fortsättningen var att det beror på vilken tradition jag följer. Då syftar man på olika geografiska områden. Till exempel i Tabriz har man upp till 40 färger. Men det ville jag inte. Jag gillar bilder med en begränsad färgpalett. Sahar tyckte att min beskrivning av min färgpalett liknar mattor från staden Sanandaj i Kurdistan och det är faktiskt där som jag är född och det var ett roligt sammanträffande.
Då skulle jag hålla mig vid en palett med cirka 12 färger. Oftast har man 3 nyanser av varje kulör. När jag satt och ritade och målade blev färgerna många fler. Det slutade på 25 färger men sedan minskade jag antalet ordentligt eftersom jag ju gillar en begränsad palett och det skulle inte vara praktiskt att ta fram så många färger för enbart en matta. Jag vet inte än om jag ska göra flera mattor av samma motiv. Efter programmet Mönster (man kan se filmen här) som gick på SVT blev jag kontaktat av flera personer som undrade om de kunde beställa mattan, väldigt roligt!