Jag beundrar småkryp, blommor och stenar som finns i naturen. När man tittar på en sten då förstår man relativiteten bättre. Att en sten som är liten för en människa kan vara ett berg för en insekt. Eller en bräcklig, liten växt kan vara ett helt kastanjträd för en myra. Det var en utmaning för mig att rita ängsblommor till mattan. Jag ville att blommornas delikata karaktär skulle komma fram samtidigt som det inte gick att rita dem lika fragila som de är i förhållande till människor för jag har alltid gillat mattor med större blommor. Om man vill göra en handknuten matta med många detaljer då måste man öka mängden av knutarna. Man brukar räkna antal knutar per sju centimeter. En väldigt detaljerad matta har omkring 60 knutar per sju centimeter, då kan man istället välja silkesgarn för att få färre knutar. Efter många turer och diskussioner med Sahar som sitter i Teheran och är professionell kartritare för mattor bestämde jag mig för 40 knutar (per sju centimeter alltså).  Jag valde att bli en mycket mindre varelse och titta på växterna med andra ögon och få dem att bli lite pampigare. Jag ville också få en sorts känsla av djup och rörelse i mattan och för att nå det justerade jag växterna i förhållande till varandra många gånger. I Iran finns utbildningar på högskolenivå som lär ut hur en ritar en matta. Jag hade inte hela den kunskapen men jag behövde den eftersom jag var inställd på att rita en klassisk persisk matta av den sorten som görs i iranska städer. På landsbygden och bland nomadfolken gör man mattor på frihand utan att titta på något mönster och då utgår man en del från tradition men mycket freestyling också. Jag ville rita blommor som aldrig har funnits på iranska mattor inom en klassisk matt-tradition.

För att hitta det uttrycket tittade jag på en av mattorna som jag har hemma varje dag. Jag till och med tog en bild på mattan och tittade på bilden även när jag inte var hemma. På så sätt fick jag de rörelserna på något sätt i kroppen och då blev det mer naturligt att rita blommorna i de dansande, kurviga formerna som jag ville åstadkomma.

Jag är väldigt nöjd nu med hur blommorna och djuren ser ut och är nyfiken på att se hur de kommer att bli senare när man tolkar dem till knutar av ullgarn.

illustration i detta inlägg ©Shabnam Faraee 2020

Att tvätta garnet efter färgning är en viktig del av arbetet. Ullgarn är grovt och växtrester fastnar i det. Det är därför garnet måste tvättas i strömmande vatten. En forsande flod är väldigt effektiv för att  tvätta bort både ofixerad färg och växter som har fastnat i garnet. Iran är en av de länder som har drabbats av vår tids förändringar av ekosystem och även i Kurdistan som är ett bergsområde har många floder försvunnit. Navid min mattproducent skämtade halvt på allvar att man kanske borde ta garnet till Sverige och tvätta dem här.
Men till slut hörde han av sig och berättade om en flod som finns några mil norr om staden. Vi åkte dit tidigt på morgonen och satte igång.
Vi åkte dit med Mohammad som var daglönare och skulle tvätta garnet. Vi var en hel dag vid floden och det var underbart.

Efter det här var det bara att vänta på garnet att skulle torka, packas och sändas till Stockholm.

Idag är det 4:e april och det var länge sedan som jag uppdaterade bloggen. Det har varit mycket och tiden har gått fort. Jag måste lägga upp alla  filmer som vi tog när vi var i Kurdistan sommaren 2021 eftersom det har hänt mycket sedan dess och jag vill hinna ikapp!

Jag skrev i förra inlägget om mina första dagar i Sanandaj då vi gick och spann garn i en grannby till Sanandaj. Resten av tiden gick åt till att färga garn. Jag hade 20 färger och det var inte helt lätt att handskas med alla färger.  Jag var hos en färgare som heter Ali Ilanpour. Han är en av de få som är kvar som arbetar med färgning av garn på det traditionella sättet. Det sätt man har gjort i hundratals år.
Garnerna var handspunna och blev färgade med växter och blommor.
Det var magiskt att se en näve blommor sätta rosa färg och en annan växt sätta gul färg på ullgarnet.

Jag och Håkan anlände den 11:e juli till Teherans flygplats och åkte till Kurdistan efter några  dagars vistelse i staden. Teheran var varmt och hårt drabbad av covid. Det var obligatoriskt att bära mask på offentliga platser och det var samma sak i Sanandaj.
Under tiden som jag planerade mattans produktion var jag i kontakt med en person som är matt-vetare, föreläsare, researcher och ritar mattor. Han Heter Toraj Zhole  och är ett välkänt namn både i akademin och marknaden när det gäller mattor. Han föreslog att jag skulle tillverka mina garn i Kurdistan. Det var roligt för genom honom kom jag i kontakt med Navid som är mattproducent och som dessutom visade sig vara min syssling som jag inte hade träffat sedan jag var barn. Jag hade ingen koll på vad han gjorde. Så det var väldigt roligt att jobba med honom och prata om gemensamma barndomsminnen.

Vi träffade Navid dagen efter vi kom fram till Sanandaj en tidig morgon. Vi hade åkt nattbuss och var väldigt trötta. Sanandaj ligger i västra Iran och har en stark matt-tradition. Jag blev skickad dit eftersom Toraj Zhole, matt-vetaren, hade tyckt att mitt mönster liknar en viss sorts mattor som tillverkas där som har vad som kallas ett trädgårdsmönster och därför ta fram min mattas färger i Sanandaj. Jag blev glad att det fanns en sådan koppling som jag inte var medveten om.
Vistelsen i Sanandaj, staden som jag är född i och lämnat i tvåårsåldern var fint. Jag hade inte besökt staden på länge och det var nostalgiskt att återuppleva gamla minnen.
Innan resan hade jag ordnat med hjälp av Navid att garnet skulle vara färdigt för färgning  så jag inte skulle förlora nån tid när jag var i Kurdistan.

Jag hade sett hur man där tar fram garnet  som barn. På somrarna åkte jag och min familj till Kurdistan och bodde hos min mormor. Hon spann garn på sina lediga stunder framåt kvällen. Jag kommer ihåg henne i husets lilla trädgård med en jasminbuske och ett stort träd som jag tror var en sorts tall. Det fanns kanske en ros också. Mormor satt på trappan och spann garn. Jag dinglade med benen i den lilla bassängen och tittade på hur hon gjorde. Här vill jag passa på att hylla min mormor som inte var någon noggrann människa. Hon strävade inte efter någon perfektionism men gjorde saker ändå. När jag ser på de få handarbeten som finns kvar av henne idag ser jag ett slags rastlöshet i det hon gjorde. Hon var aldrig så fokuserad på resultatet så det ser ut lite hur som helst.
På den tiden var det många kvinnor som satt framför sina hus i gränderna och spann garn och pratade med grannen. Jag var väldigt ung men för ett barn som var på besök från miljonstaden Teheran lämnade synen av dem avtryck.
Men nu såg vi inga kvinnor som spann garn. Navid hade beställt mina garn från byarna utanför. Han pratade om hur en kvinna spinner väldigt fint garn och hur en annan inte alls gör det lika fint osv…
Håkan ville så gärna se och filma hur man spinner garn så vi åkte ut på landet till en by som ligger fint i bergen som många andra kurdiska byar.
Vi frågade en kvinna som hade en liten mataffär efter någon som kunde spinna garn. Hon skickade oss till ett hus lite längre upp. En pojke från det huset visade oss vägen.
Vi gick in i en liten gård och sedan upp några trappor och genom en port för att komma in i en stor trädgård där många kom och hälsade på oss.
Vi berättade att vi ville filma och då gick Delbar khanom och hämtade ull för att visa hur man gör. När hon kom tillbaks hade hon tagit på sig ett fantastiskt fint guldsmycke som man sätter på den kurdiska västen och flera fina armband.
Hon och hela hennes familj var väldigt öppna och varma och bjöd oss på björnbär och gurka från gården. Hon berättade att hon tidigare gjorde mattor men nu lägger mest tid på deras jordbruk (missa inte att titta på filmen).