Bland kor & människor

Simmande kvigor, långbenta kalvar och magra koskrällen. Inga Hjohlman har jobbat i ladugård i över trettio år nu. Det syns när hon tar till yxan. Möt skulptören som känner igen sig i både trä och fä.

Text Liv Blomberg
Foto Lena Katarina Johansson
10 augusti 2016

Inga Hjohlman står under en gran och funderar över varför hon så gärna jobbar med trä. Det handlar om livet och dess prövningar. Och om hur det är att vara människa.
– Tiden och livet syns i träet. Man kan ana en strävan, anpassningar i årsringar och form. Man ser umbärandena. Jag tycker nästan att jag känner igen lite av mig själv, säger hon och viftar undan en mygga.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Det hörs fågelkvitter och längre in i skuggan står och sitter några nakna damer i mossan.
– Det är lite svårt att bli av med dem. De hänger sig kvar här. Som barn som aldrig flyttar hemifrån, säger hon skrattande och betraktar skulpturerna med viss ömhet.

Inga Hjohlman är skulptör och ladugårdsarbetare. Hon jobbar med trä och kor. Tiden delar hon nästan lika mellan verkstaden hemma i källaren och ladugården på ett lantbruk där hon är anställd. Utanför husknuten en bit in i skogen står de envetna damerna.
– Hon är ju gjord av en lada, säger Inga och pekar på en av kvinnofigurerna.
– Tidigare bodde jag i Hälsingland och där står många lador och förfaller och i dem finns det mycket roligt timmer. Hennes lår är av stockar. Hon hade ett häftstift där som fick sitta kvar, det är väl någon affisch som suttit på väggen.

Inga Hjohlman samarbetar med tiden. Det får synas att materialet haft en annan historia innan det blev till lår, rävben, kosvans eller fågelvinge i hennes egensinniga och uttrycksfulla skulpturer. Förutom gamla lador använder hon brädor, stubbar, grenar, drivved och annat som hon kommer över.
– Det bästa är när jag bara hittar, för letar jag är det jättesvårt att finna det jag vill ha. Då kommer jag hem med annat, säger Inga och berättar om den gång då hon hade gjort två skulpturer av lärk. De stod bredvid varandra men kändes inte färdiga.
– Det var som att de ville något mer, att jag skulle lyssna kändes det som. Eller äsch, det är klart att det var jag som ville något mer, avbryter hon sig och säger att nu låter hon väl knasig när hon pratar så där om materialet. Som att det skulle vilja något.
– Det spelar i och för sig ingen roll om det är träet eller jag som vill, skrattar hon sen.

Till sist kom hon på att hon skulle koppla ihop dem, att de två skulpturerna skulle vara sammanvuxna.

Och då behövdes en grenklyka. En speciell klyka som skulle ha rätt storlek, en viss vinkel och vara lite lätt framåtböjd.
– Och jag letade och letade. Jag blev som besatt, fick riktiga klykögon. Såg mig omkring överallt. När jag körde bil, när jag gick, hela tiden. Och var hittade jag den? Jo hemma, förstås!

Hemma, det är numera Torshäll, en gård högt uppe på höjden i byn Tibble i Dalarna. Här växte Inga upp och för ett tag sedan flyttade hon tillbaka.

I början av 1900-talet var platsen en trädgårdsskola för kvinnor. Idag breder den lätt förvildade trädgården ut sig mellan grånade fruktträd och bärbuskar. Gullvivor och pärlhyacinter står i blom bland väntande blåtistel, stärnflocka och pioner.

Runt omkring vecklar skogen ut sig som en mörk vägg, utom mot söder där utsikten svindlar. Blånande berg så långt ögat når.
– Min syster funderar på att kanske göra i ordning landen och öppna kafé här, berättar Inga. Och då skulle det ju finnas plats för damerna i trädgården. De skulle nog trivas bland folk.

Till skillnad från damerna har de fyra barnen flyttat hemifrån och de senaste femton åren har Inga Hjohlman givit sig själv och sitt skapande utrymme. Hon har medvetet valt att gå ner i arbetstid för att kunna vara i verkstaden varje dag.
– Fast ibland sitter jag bara och glor, jag är inte så effektiv precis.

Inga Hjohlman verkar inte vara rädd för tiden. Tvärtom. Hon gestaltar den och låter den jobba för sig.
– Det tar lite tid att få utrymme och möjlighet att ställa ut. Jag känner andra som precis som jag kommit i gång sent med sin konst och då är man plötsligt en medelålders tant, säger hon med ett skratt.
– Man är inte lika intressant då som en ung grabb exempelvis. Men för mig har Liljevalchs vårutställningar varit en skjuts som lett till utställningar.

Jag tror att kor har en ganska djup förankring i mänskligheten. De har gett oss så mycket för vår överlevnad.

Allt fler har det blivit. Och allt mer uppmärksamhet har hon fått, speciellt för sina koskulpturer. Det är simmande kor, väntande kor, stolta kor, hjärteknipande kalvar och magra kostackare.
– Dem blir jag av med, säger Inga. Folk gillar kor. Jag tror att kor har en ganska djup förankring i mänskligheten. De har gett oss så mycket för vår överlevnad. Det sitter nog i generna att man är tacksam.

Själv har hon alltid gillat både kor och trä. Som liten täljde hon gubbar och barkbåtar. Och hämtade mjölk hos grannen som hade djur. Som vuxen gick hon ett år på Nyckelviksskolan där hon förutom att ägna sig åt konst också lärde sig leka. Innan dess hade hon gått en utbildning inom lantbruk och djurskötsel. Hon har jobbat med kor i närmare trettio år men menar att det hela tiden finns mer att lära.
– Jag tycker om kor och är väldigt insnöad på dem. Jag vet hur de känns; kontrasterna mellan de hårda knotorna och den runda, mjuka magen. Det är mycket in och ut på kroppen, dramatiska böjar, kotor, toppar och dalar. Formmässigt är de inte självklara.
– En häst är nästan lättare att skulptera, den är mer uttrycksfull. Kon har sin verksamhet i det inre, säger hon eftertänksamt.

Varje dag går hon ner i verkstaden på förmiddagen och varje eftermiddag väntar de levade korna på henne i ladugården. Visst kan hon känna att det ibland vore skönt att inte behöva åka i väg när hon kommit i gång med något. Men samtidigt frågar hon sig hur det skulle kännas att ha all tid i världen.
– Man kanske skulle bli lite konstig, funderar hon.
– Att komma till handgripligheterna i lagården behövs, att skotta skit och träffa folk. Det ena mår bra av det andra. Att ha både och är väldigt berikande för livet.

I verkstaden blir det även annat än kor. Just nu ligger en rävunge och sover på snickarbänken bland yxor, skölpar och stämjärn. De stora sakerna kapar Inga Hjolman med motorsåg, men finliret görs med de mindre eggverktygen. Ofta är det själva träet som sätter igång skaparlusten.
– För mig går det via träet. Via böjen på björken, några roliga bitar, en svängning i grenen. Eller så får jag en bild i huvudet som jag går vidare med.

Som urtidsdjuren ute på baksidan av huset. De började som en bild och en känsla som Inga sedan formade materialet efter. En väldig revbensbåt av bräder och älghorn gungar majestätiskt i vinden och bredvid svävar en urtidsfågel med slutna ögon. Okläckt ser den ut. Värnlös. Som något som ännu inte fått bli till. Man vill bara ta den i famnen, hålla den och försiktigt önska den livet.

Det har blivit eftermiddag och korna väntar. De går i en modern lösdriftsanläggning en kvarts bilfärd bort. Varje ko bestämmer själv när den ska mjölkas. Då går den in i ett bås där en robotarm tvättar juvret och sätter på spenkopparna. Samtidigt matas en lagom mängd kraftfoder ut så att kon kan äta medan den mjölkas.

När Inga Hjohlman började arbeta med kor för trettio år sedan var gårdarna små, runt sexton mjölkdjur, som sedan blev till trettio, därefter sextio och på den nuvarande arbetsplatsen finns etthundratjugo kor. Det blir inte samma personliga möte med djuren längre, de har nummer numera, istället för namn. Men Inga trivs bland de stora nyfikna djuren som uppmärksamt följer henne med blicken.
– Jag tror inte korna mår dåligt av att vara så här många. Det är nog mer vi människor som mår bättre av det småskaliga, säger hon och stryker en ko över kinden.
– Jag identifierar mig mycket med korna och föreställer mig att jag förstår vad de känner. Ibland står de bara och väntar. Bara står. Uthärdar. Det kan jag känna igen mig i.

10 augusti 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy