Blå fingrar

För mig finns ingen annan färg än den blå säger Johan Åberg. Han förlorade sig i indigons universum för mer än tio år sedan och har ännu inte hittat ut.

Text Maria Diedrichs
Foto Fredrik Jalhed
22 maj 2023

Det var en somrig torsdag vid färgningskaren på den öländska hantverksskolan Capellagården som allt föll på plats. Johan Åberg hade anmält sig till kursen Mönstra med färg med textilkonstnären Linda Zetterman. I flera dagar hade han fått prova på olika mönstertekniker. Sytt, vikt, pressat och målat på tyger. Nu var det dags att färga med indigo. Han kände sig som ett barn på julafton.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Johan Åberg jobbar ofta i en estetik inspirerad av
japanska boro-plagg men utgår helst från svenska material. Försvarets gamla draglakan, sjösäckar och handvävt linne.

Från karen med den grönbruna sörjan steg en säregen lerig doft. Johan Åberg påmindes om havet och om känslan av att hålla ett par nya jeans under näsan; en av de bästa lukter han visste. Han hade bara aldrig vetat att det var doften av indigo.

Vita tyger sänktes ned i baden och kom upp lysande blå. Det var magiskt. Han var såld.
– Här har vi det! Det blev så tydligt. Det är det här jag ska göra, minns Johan Åberg att han tänkte.

Tajmingen var precis rätt. Ett par år tidigare hade han hoppat av en karriär som designer inom modebranschen. Han hade känt allt större obehag när han såg under vilka förhållanden de kläder han formgav producerades.
– Det var fruktansvärt. Väldigt dystopiskt. För varje resa till fabrikerna i Kina gjorde det bara mer och mer ont.

Till slut hade han fått nog, klivit av hamsterhjulet och sagt upp sig. Istället hade han startat en vintagebutik och börjat missionera för att förlänga livet på de plagg som redan finns istället för att spotta ur sig nya på löpande band.
– Jag brann så mycket för det. Jag skulle övertyga hela världen om att ställa om. Butiken blev mitt forum för att samla allt jag trodde på och inspirera till förändring.

Hyllorna fylldes med gamla arbetsplagg. Rejäla material som åldras vackert. Allra bäst var det om det fanns en historia bakom plaggen, eller om man kunde hitta ett gammalt kvitto eller stämpelkort i en ficka. Ibland fanns där också gamla lagningar.
– Det gjorde mig nyfiken! Jag nördade ned mig ganska rejält. Jag minns en fransk arbetsjacka i mollskinn, du vet sån tättvävd bomull. Den var helt magisk och väldigt vackert lagad. Och så var det mycket gamla jeans såklart. Det var de som ledde mig till indigon.

Färgväxten indigo, Indigo-fera tinctoria, har odlats i åtminstone 5 000 år. Den finns idag i tropiska och tempererade regioner över hela världen. Pigmentet utvinns ur bladen genom en jäsningsprocess. Namnet kommer från gammalgrekiskans Indikón som betydde indisk – en konsekvens av att Indien stått för huvudparten av Europas indigo-import ända sedan antiken.

 

Eftersom just blåa pigment är så ovanliga har indigon haft en speciell ställning på många håll i världen. Både ekonomiskt, eftersom den varit så värdefull – och kulturellt där den ofta omgärdats av särskilda regler och ritualer. År 1878, efter 13 år av envisa försök, lyckades den tyske kemisten Adolf von Baeyer återskapa pigmentet på kemisk väg. Efter det kollapsade den kommersiella indigoodlingen och priset på pigmentet störtdök. När Johan Åberg färgar använder han naturlig indigo från en ekologisk odling i Indien. Men i stort dominerar den syntetiska varianten totalt idag. 70 000 ton syntetisk indigo i världen varje år. Lejonparten används för att ge jeans sin blåa färg.
– Jeans sammanfattar egentligen allt som fascinerar mig med indigon, säger Johan Åberg och plockar ned ett par lappade byxor från en hylla i sin ateljé.

Till skillnad från andra pigment stannar indigo på ytan av den färgade tråden. När ett par jeans slits skavs det färgade höljet bort och trådens vita inre blir synligt. Om man som Johan älskar plagg med en historia är det alltså inte så konstigt att man är tacksam mot indigon. Det är den som gör att ett par jeans kan avslöja så mycket om den som burit dem.

Men det var något annat också som fick honom på fall. Hela processen med det lynniga indigobadet som kräver en långsamhet och ett fokus som är själva antitesen till modebranschens löpande band. Att den vägrar att låta sig standardiseras,
när ingen planta är den andra lik och färgkaren låter sig påverkas av vädrets växlingar.

När Johan kom hem efter kursen på Capellagården var han besatt.
– Jag tömde internet på information, jag köpte böcker och såg filmer. Allting fascinerade mig. Butiken bytte mer och mer skepnad till en experimentverkstad.

– Folk frågar mig ofta vad jag ska göra med alla textilier. En jättekonstig fråga! Jag fattar inte hur man ens kan ställa den. Jag tar upp dem ibland och luktar på dem och tar i dem, säger Johan Åberg.

2015 var omvandlingen fullbordad. Kläderna hade fått maka på sig när lokalen fyllts med pigment, byttor och prover. Det som varit en vintagebutik hade blivit färgningsstudion Dye for Indigo. Dye som i engelskans ord för att färga, men också som en referens till att dö för någonting.
– Det är lite Göteborgshumor men det är faktiskt lite på liv och död för mig. Det är allvar, det här med indigon.

Som den nyfrälsta entusiast han var hade Johan redan börjat hålla kurser för sina kompisar.
– Jag tyckte att det här måste ju alla få uppleva. Och de tyckte det var lika häftigt som jag. Det var det som gjorde att jag vågade ta språnget. Jag slängde mig ut i kursverksamhet och insåg att det fanns ett jättesug.

Börjar man förkovra sig i indigo och lagningar kommer man ganska snabbt att hamna i Japan. Det var där som de idag världsberömda trasplaggen som kallas boro växte fram för ett par hundra år sedan. Lager på lager av tunnslitna hampatyger syddes ihop med rader av förstygn i den fattiga och kylslagna provinsen Aomori. Broderitekniken sashiko förknippas också med den här typen av lagade plagg.

Förutom indigofärgning är det just sashikolagningar som Johan Åberg håller kurser i. Efter snart tio år är intresset för hans kurser fortfarande lika stort.
– Det säger väl en del om vår samtid. Man behöver få landa i ett hantverk när det blåser snålt och stormar omkring en. I min värld är det inte alls konstigt. Vi behöver den här pausen från skärmar och stress. Både indigofärgning och sashiko kräver sitt fokus. Det är inget man kan stressa fram. Det har varit en resa för mig också. Från att bara leverera och spotta ur mig grejer till noggrannheten och omsorgen kring ett indigobad. Jag behöver det lika mycket själv som mina kursdeltagare.

Under en textilresa till Japan 2019 kom Johan Åberg över en klenod. I en liten butik i Kyoto med textilier från golv till tak fick man förboka sitt besök. Innehavaren
hälsade inte när Johan steg in på utsatt tid. Men efter att ha betraktat honom en stund medan han gick runt och gjorde stora ögon värmde hon upp och började prata. Mer än två timmar senare plockade hon fram ett paket under disken.
– Den här får du köpa om du tar hand om den, vårdar den och berättar om den.

Liten japansk ordlista

Boro – trastextilier och -kläder, ofta i indigofärgad hampa och bomull, med ursprung i den kyliga japanska provinsen Aomori där de användes fram till mitten av 1900-talet.

Sashiko – sömnadsteknik som utvecklats i Japan under mer än tusen år. Rader av förstygn sys genom flera lager tyg för att laga eller förstärka

Wabi-sabi – En filosofi som bejakar det skeva, åldrade och krackelerade. Ett känt exempel på wabi-sabi-inspirerat hantverk är när trasiga föremål får förgyllda lagningar, för att förhöja snarare än att försöka dölja skadan.

Vördnadsfullt packar Johan upp sin skatt som han förvarar insvept i andra tyger. Det är en kimono som burits och lagats av tre generationer kvinnor i samma familj. Hur många lager tyg den innehåller går inte att säga. Ytan är täckt av täta förstygn. På något vis har den överlevt, när många andra trasplagg slängts som de bevis på fattigdom de varit.
– Den här sammanfattar allt jag håller på med. Indigons variation, stygnen, bakgrunden, den otroliga omsorgen. Den har allt.

Han kommer in på filosofin bakom det japanska uttrycket wabi-sabi.
– Det finns så mycket fint att hämta där som är högaktuellt idag. Man ska inte slösa på någonting. Man ska vårda det man har. Allt är förgängligt, men saker blir också bara vackrare med tiden. Man sätter ett värde i det imperfekta och åldrade. Det besjälade. Det går att applicera både på oss människor och på föremålen vi har omkring oss. Hela den filosofin genomsyras av så mycket omsorg och det är precis det vi behöver nu. Kommer man härifrån med en varm känsla i magen när man har lagat någonting, då är jag nöjd.

Trots att Johan Åberg arbetat hela sitt vuxna liv som designer har han aldrig gått någon formell utbildning. Han växte upp på landet i Dalsjöfors, mellan Borås och Ulricehamn. Efter gymnasiet fick han jobb på en reklambyrå som hade många kunder inom textilindustrin. Så kom han in i modebranschen genom bakdörren och jobbade sig upp. På samma sätt har han inte heller någon textil skolning. Men för att laga kläder behöver man inte vara någon textilteknisk expert, menar han. Det räcker att vara lite orädd.
– Att bara få vara här och göra något kreativt utan krav, det är en sorts antirörelse mot allt som snurrar runtomkring. Men det är ett ställningstagande också. När man lagar ett plagg ger man det ett annat värde. Jag brukar uppmuntra mina kursdeltagare att göra synliga lagningar. Förr var det skämmigt, nu ska vi vara stolta. Möter du någon på stan som har ett par lappade brallor då vet du att den personen också har fattat vad som gäller.

– Det gäller att hålla igång sitt lagande, jag måste underhålla valkarna på mina fingertoppar. Annars blir det så jobbigt att börja om, säger Johan Åberg.

Efter att ha arbetat heltid med färgning och lagningar i flera år har Johan nu nya järn i elden. Såväl indigoodling som designsamarbeten. Han försöker hitta balansen mellan verksamheterna.

På somrarna håller han kurser på Brännö. En heldag ute vid havet i ett gammalt nedlagt varv. Blått ute, blått inne. Det har blivit en tradition. Platserna tar slut på några minuter.
– För mig finns det ingen annan färg än den blå. Jag älskar också havet. Trots att jag är uppvuxen i skogen dras jag alltid dit. Och det blå… Den färgen är så komplex. Det finns så många lager och betydelser. Helst vill jag gå runt och vara blå om händerna hela tiden. Inte mig emot.­

22 maj 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd