Beths vassa skär

Eggen och snitten. Kroppen och kraften. Slöjdarstjärnan Beth Moen har aldrig behövt välja. Hon har alltid vetat.

Text Malin Vessby
Foto Ylva Sundgren
19 augusti 2020

Om hon blundar minns Beth Moen sin första kniv. Den hade grönt skaft och parerstång. Det står ett skimmer kring den bilden. Också när hon var ute och lekte hade hon kniven med sig, kanske var hon sju. Snart därpå började hon samla. Under sommarloven när de var hos farfar som hade snickarbod och vedbacke hängde allt fler i bältet, sex sju stycken till slut. En från Norge, en långväga orientalisk och några moraknivar.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Ett halvsekel senare och sextio mil från barndomens Ljungbyhed sitter Beth Moen på en pall i Västra björken, Siljansnäs, Dalarna.

– Ibland känns det tråkigt att jag inte har dem kvar.

Över verkstadsgolvet ligger luftiga lager av spån, lite som det ännu inte hopsopade håret hos en frisör. Längs väggarna: rader med verktyg.

– Jag har alltid vetat, säger hon på sin lugna skånska.

– Vassa eggar är min grej.

Ska man berätta om täljningen i Sverige går man inte förbi Beth Moen. Det beror inte bara på att hon med åren blivit fixstjärna bland täljintresserade i både Storbritannien och de amerikanska svenskbygderna, världskänd i slöjdarkretsar för sina huggna skålar, eller att hon numera briljerar i de flesta gröna trätekniker – utan också på att hon är ett nav.

Faktiskt en utgångspunkt.

Ser man sig om bland framgångsrika slöjdare i Sverige idag, så har en stor del av dem passerat slöjdskolan Sätergläntan, där Beth Moen sedan 1998 är tongivande lärare på träutbildningen. Tjugotvå kullar har lämnat skolan sedan hon klev in genom huvudbyggnadens blå port. Det är som ringar på vattnet.

Hon skakar lite på huvudet.

– Jag har inte tänkt på det på det sättet. Eleverna utvecklas ju åt sitt eget håll. Jag vill bara lära ut det här. Det känns viktigt på nåt sätt. Slöjdande ger så mycket tillfredsställelse och självkänsla. Det är häftigt. Tänk att man kan ta ett träd och göra saker av det, utbrister hon och en intensiv gnista tänds i det lugna.

Beth vid en laggbänk från Venjan, gjord 1934. I Venjan gjordes många trähinkar förr.

Dessa dagar lämnar hon sällan den faluröda gården på Björkbergets sluttning eftersom Viruset slår osynliga lovar runt varje knut. De fyrtio procent som hon numera jobbar på Sätergläntan utspelar sig till stor del över nätet. Men delar av elevernas utveckling kan hon ändå se framför sig. Vid det här laget har Beth Moen varit med om det så många gånger. Den ökade förtrogenheten med verktyg och tekniker är bara en del. Hon beskriver hur de liksom kan få ett självklart förhållningssätt till både träden, träet och livet efter ett tag.

För att förtydliga gör hon en snabb jämförelse mellan en snickare och slöjdare som behöver skära bort en bit trä.

– Som snickare ritar man noga upp måtten först när en bit ska kapas av. Sen drar man igång bandsågen och spånsugen. Det är en hel apparat.

Både hon och sambon AnneLie Karlsson är möbelsnickare i grunden. De har inramade mästardiplom bredvid sina hyvelbänkar och i maskinrummet står både rikthyvel, planhyvel, justersåg och svarv.

– Med slöjden är allt så mycket enklare. Du hämtar en yxa och hugger bort biten. Det är så självklart på något vis.

Sedan radade skålarna upp sig, lätta och ljusa, stora som handfat och små som filtallrikar. Huggna med brutal precision i asp, björk, poppel, sälg. Insidan först, utsidan sedan.

Annelie hojtar från sin sida av verkstaden där hon sitter och täljer. Beth har dröjt lite för länge inför frågan om vad hon slöjdar mest.

– Skålar är ju din grej! Du har ju inspirerat folk över hela världen att hugga skålar.

Beth tänker efter lite och nickar. På den vitmålade träpanelen bakom hyvelbänken sitter en lång rad bleka blyertsstreck. Ett för varje färdighuggen skål. Men att hon började arbeta med dem, hade egentligen inte med en längtan efter just skålar att göra. I så fall hade det rationella varit att svarva, eftersom huggandet tar tid. Nej, återigen var det verktygen som kallade. Eggen och snitten. Kroppen och kraften.

– Jag var nyfiken på kombinationen yxa och färskt virke, på vad jag skulle kunna åstadkomma, och jag hade redan huggit så många tråg, säger hon enkelt.

Sedan radade skålarna upp sig, flygande lätta och ljusa, stora som handfat och små som filtallrikar. De är huggna med brutal precision i asp, björk, poppel, sälg. Insidan först, utsidan sedan. Det är långt till svarvningens släta symmetri, spåren syns efter yxan. Varje skål är sin egen.

När hon talar om träden blir ögonen allvarliga. Det är något mellan henne och dem. De ska behandlas med respekt, Beth Moen är tydlig med det. Bara sällan får träd sätta livet till för att hon är huggsugen. På uppfarten utanför huset ligger en jättebjörk och väntar, den kommer från ett par grannar. Ofta är det så det går till, ryktet har gått. Om ett träd måste beskäras finns grenar att ta om hand eller så ringer någon i byn med besked om att något ska fällas, vill de ha det?  Efteråt, när en skål är klar, skriver hon under botten var trädet vuxit, i vilken by. Det blir ett sätt att föra berättelsen vidare. Nästan en form av minnesord.

– Inget träd är det andra likt, säger hon. Men många köpare vill också ha en skål från ett specifikt träd. Det handlar om en relation.

Men nu blir inte många skålar sålda. Konstrundan i trakten som skulle gått av stapeln för några veckor sedan ställdes in och med den försvann en saftig del av Beths och AnneLies årsintäkter. Också workshops och kurser har bokats av i Coronas namn. Beth skulle åkt både till USA och England.

– Tur att vi har täljhästarna, säger hon och vänder sig till AnneLie.

– Vi borde försöka få till ett lager.

Hon sneglar ut mot maskinrummet. Ingen av dem är jättesugen på den lite mer rationaliserade produktionen. Men serien med täljhästen Gråben som de sedan tjugo år tillbaka gör varje år har blivit en klassiker i Slöjdsverige och är viktig för familjeekonomin. Redskapet är till för dem som vill tälja långt och rakt, som skedar och slevar och ben, och som vill komma åt från alla håll och kanter. Modellen är lätt att fälla ihop och stuva undan och samtidigt stadig att jobba på, också för förälder och litet barn tillsammans. Varje detalj är utprovad av dem själva och förfinad genom åren, och slutresultatet tycker de om, det syns.

– Vi får satsa mer på att odla i år, säger AnneLie som fortsatt tanken om pengarna. Det är tur att vi bor så här.

I landet gror både grönkål, potatis, squash, rödbetor, kronärtskockor, broccoli och pepparot. I växthuset, som är ett litet tjärat grindhus, trängs tomater. I ett ännu mindre växthus: chili.

–  Nu måste vi bara se till att hålla rådjuren borta, svarar Beth.

Nästa satsning blir ett staket.

Om inte corona kommit i vägen skulle hon i dagarna ha redovisat ett forskningsprojekt om laggkärl. Under något år har Beth Moen varit gästhantverkare på Hantverkslaboratoriet i Mariestad för att ta reda på hur laggkärl gjordes för hand i Dalarna en gång i tiden. Det är rödlistad kunskap, konstaterar hon enkelt, som hon vill hålla vid liv och föra vidare. Även om tunntillverkning med mer maskinella metoder förekommer på sina håll här i landet kan få göra perfekta laggkärl enbart med handverktyg idag.

Och sannolikt kan ingen det bättre i Sverige än Beth Moen.

Hon ser lite fundersam ut.

– Jo, det är svårt.

– Man gör det ju mycket på fri hand och då är det knepigt att få det så exakt som det måste vara. Allt måste göras med precision.

I ett hörn av verkstaden står ett tiotal ljusa trähinkar av exakt sammanfogade stavar. Hon har kluvit fram varje stav ur torrfuror och feta kärnfuror, med stående årsringar för att träet ska röra sig så lite som möjligt. Så gjorde man förr här i trakten. På andra håll, under den laggade trähinkens tid, dominerade andra lokala träslag. I Skåne kanske bok eller ek, runt Siljansnäs alltså furu, längre norrut gran.

En kopp av björkvril med tjärad utsida.
– Jag har inte provat den än men hoppas att jag gillar att dricka ur den, jag är lite kinkig med sånt.

De bukiga stavarna har fått sin välvning med hjälp av bandkniv och hon har jobbat i en gammal laggbänk, ett ålderdomligt redskap som användes vid laggkärlstillverkning i Dalarna förr. Just den här är från Venjan. Efteråt har hon satt samman delarna, dels i ett spår i bottenplattan, dels med hjälp av en ynka centrumtapp mellan varje stav, tunn som en tandpetare. Precisionsarbete är bara förnamnet.

Lim har hon däremot bannlyst, »det hade man inte förr«, och även nyare verktyg får stå tillbaka, det ska bara vara de handverktyg som användes häromkring en gång i tiden. Som skaven, en forntida hyvelsort som man inte bara skjuter från sig utan också drar mot sig och som redan vikingarna hade koll på. Med den hyvlar hon hinkarnas utsida.

Hon reser sig upp och sträcker sig efter en smäcker gren. Också banden som hon slår runt hinkarna är gjorda efter gamla beprövade knep. Hon gör dem av långa raka grangrenar eller, helst, av gamla, sega, undertryckta smågranar som vuxit trångt och långsamt i skumrask, även om sådana är svårhittade i dagens luckra och industrigallrade skogar.

AnneLie fnissar till i fåtöljen:

– Om man går med Beth i skogen är hon inte så social precis. Hon går hela tiden och letar efter bra grenar.

Eftersom granbanden görs av färskt trä drar de ihop sig när de torkar och snörper åt runt laggkärlen. Risken är bara att det blir för tight och att de smäller av. Beth suckar lite.

Men gran är inte given. På andra håll har hassel, sälg och rönn också använts till hinkbanden, även om gran lär vara starkast, säger Beth och vrider på en gren som fått plan undersida vid täljhästen och snart ska fästas med en sinnrik knut runt en kagge. Principen är enkel.

– Två hack som går att klicka ihop och knytas liksom. Jäkligt smart, utbrister hon förtjust och ögonen börjar brinna igen.

Smart är också hur krympningen utnyttjas. Eftersom granbanden görs av färskt trä drar de ihop sig när de torkar, mellan en halv och två procent, och snörper åt runt laggkärlen. Risken är bara att det blir för tight och att de smäller av. Beth suckar lite.

– Man lär sig, säger hon.

– Men det är det som är grejen med slöjden. Även om man har hållit på länge, finns det alltid nytt att lära sig.

Beth Moen med cockerpoon Elsa.

Det hänger knivar, skölpar och yxor på rad längs verkstadens väggar. Flera av verktygen har Beth Moen själv varit med om att ta fram i samarbete med andra. Som skaven. Och en skålformad, kortskaftad tjäckelyxa. Eller bandkniven som ser ut som ett gammeldags cykelstyre, med stadiga trähandtag och slipfaser på bägge sidor av bladet för att man ska kunna ha raka handleder när man jobbar, smidd av Torsten Almén. Nyfikenheten på verktyg ringlar som en röd tråd genom livet. De kan bli bättre, återupptäckas, testas. Senast i raden är samarbetet med yxsmeden Julia Kalthoff, som hörde av sig för att hon ville göra en riktigt bra täljyxa. I ett par månader bollade de verktyget fram och tillbaka i jakt på den perfekta lättheten och balansen.

– Det är viktigt för att man inte ska bli trött i armen när man hugger, förklarar Beth Moen och håller fram yxan. Den glada gnistan tänds i ögonen. Sedan slänger hon en blick runt om i verkstaden. Verktygen tar plats, kanske är de lite väl många? Hon skakar på huvudet åt sig själv. Det är som det ska och alltid har varit.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!