Bykyrkans många slag tystnar och den lilla grusvägen mellan husen i byn Tard ligger tyst i vårsolen, sånär som på en tupp som gal från grannhusets bakgård. Här, i de fattigaste delarna av nordöstra Ungern, ungefär en och en halv timme från Budapest, ligger Matyódesign. Ett företag som syr kläder broderade med blommor, fåglar och blad – mönster som gått i arv från generation till generation och numera återfinns på Unescos lista över immateriella världsarv.
Besvärjelseblommor
En födelsedagspresent, ett världsarv och en sladdrig t-shirt blev starten på ett räddningsprojekt. Målet: att hålla liv i gamla broderier.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Husen i byn är enkla, och den renoverade syateljén sticker ut med sin nyputsade vita fasad. På insidan är det strikt och modernt möblerat men färgglada broderier möter oss överallt.
Rozi Váczi är företagets grundare och visar oss runt i huset där kvinnor klipper till och förbereder plagg som ska broderas. Företaget är inte vinstdrivande, allt överskott går tillbaka in i verksamheten, och för miljöns skull sys större delen av kläderna på plats. Kunder kan också skicka egna kläder till Tard, för att få dem dekorerade med broderier i valfria färger.
I Ungern är färgstarka broderier en viktig del av folkkonsttraditionen på många håll men motiv och färgval kan skilja sig åt mellan olika regioner och etniska grupper. Här,
i byarna på slättlandet runt staden Mezókövesd finns den romersk-katolska etniska gruppen Matyó, känd för de färgrika blom- och fågelmotiv de dekorerat såväl kläder som bruksföremål med sedan åtminstone 200 år.
Matyóbroderierna sys framför allt med liksidig plattsöm med bomullstråd, men det förekommer även korsstygn i såväl folkdräkter som på andra textilier. Enligt legenden började allt när djävulen tillfångatog en ung man. Hans fästmö bad att få honom tillbaka, varpå djävulen svarade: »Ja, om du kommer hit med dina vackraste sommarblommor i förklädet«. Det var vinter, och i desperation broderade flickan istället blommorna på förklädet. Djävulen var nöjd med denna lösning, och höll sitt löfte. Sedan dess bär såväl kvinnor som män broderade förkläden för att skydda sig mot ondska.
Enligt legenden började allt när djävulen tillfångatog en ung man.
Rozi Váczi tillbringade sin barndom i Tard, och när hon som utflyttad vuxen drabbades av en förlossningsdepression åkte hon hem till byn för att läka sin själ. När hennes dotters pappa fyllde år tog hon en vit t-shirt, och cyklade hem till Mária Hajdu Miklósné, den broderikunniga kvinna som fungerat som Rozis barnflicka när hon var liten, för att fråga om inte hon kunde brodera något på den. Ur denna födelsedagspresent föddes idén att brodera på moderna plagg för att hjälpa till att bevara matyótraditionen.
Därifrån har företaget sakta men säkert vuxit till att idag sysselsätta 27 av byns kvinnor, en stor del av dem pensionärer med låga eller inga inkomster efter många år av lågavlönat arbete inom hem och jordbruk. Eftersom broderierna går bra att utföra hemifrån har de frihet att bestämma hur mycket och när de vill arbeta. I nuläget är den stora utmaningen att efterfrågan är större än vad sömmerskorna hinner med.
Mönstren är traditionella, i vissa fall flera hundra år gamla, men färgvalen har företaget försökt utveckla för att tilltala en bredare publik. Istället för att vara röda kan pionerna som är en av grundpelarna i mönstren nu även vara rosa, något de äldre kvinnorna accepterat med viss skepsis. Traditionellt representerade den svarta färgen jorden, ur vilken skörden och livet kommer. Den röda färgen stod för lycka, gult för sommaren och solen, medan blått representerade förgänglighet och död. Efter första världskriget kom de gröna slingorna att representera sorg och minnet av dem som stupat i kriget.
– Lungfärgad, muttrar Erzsébet »Erzsi« Gomány, 81 år, med glimten i ögat, och pekar på en puderrosa blomma på ett plagg. Det här är inte en matyófärg!
Hon och sjuttiotvååriga systerdottern Mária Hajdu Miklósné – som alla kallar Dadus, barnflicka, eftersom det var just hon som passade Rozi som liten – gnabbas vant medan de broderar.
– Vem valde de här färgerna egentligen? frågar Erszi.
– Rozi har valt dem, säger Dadus.
– Jag tror jag får ge henne ett kok stryk, skrattar Erszi och frågar fotografen Nóra Hunyadi om det kommer att synas på fotona att blommorna är rosa.
– Ja, tycker du att jag ska photoshoppa dem röda? skämtar Nóra.
– Ja, gör det! Utöver det tycker jag att det är fint!
Tonen mellan Dadus och Erzsi är rå, men hjärtlig. Erzsi är visserligen Dadus moster, men det skiljer bara nio år dem emellan. Dadus frågar om en blomsterslinga på tröjan hon broderar. Tycker Erzsi att knoppen ska vara grön eller blå?
– Jag skulle definitivt inte göra den i grönt.
– Jag frågar dig så att det blir bra val av färger, säger Dadus.
– Ja. Annars får jag ge dig ett kok stryk också, inte bara Rozi, fnittrar Erzsi.
– Ja, det vet vi att du kan, säger Dadus.
Bredvid henne på bordet ligger en t-shirt med en blå och gul duva.
Erzsi lutar sig fram och viskar:
– Det här gillar jag inte heller. Gult!?
– Det är för att det är Ukrainas flaggas färger, säger Rozi.
– Jaha, ja, då är det okej, säger Erzsi och lutar sig tillbaka. Hon förklarar att de färger som ursprungligen används i Tard främst är rött, blått och grönt, och att mindre blommor visserligen kan vara gula, men isåfall i en mörkare gul färg. Pionerna kan absolut inte vara gula.
Båda kvinnorna har dagen till ära klätt sig i folkdräkt. De har bott i byn hela sina liv och lärde sig att brodera redan i sjuårsåldern. Byn består i princip av två vägar omgivna av hus, men något behov av att åka till huvudstaden 15 mil härifrån känner de inte.
– Vad ska vi dit och göra? frågar både Erzsi och Dadus oförstående. Allt vi behöver finns här, och saknas något finns det i Mezókövesd, en mil bort.
Trots att de sällan lämnar byn har deras generation upplevt mer än de flesta. Större delen av deras vuxna liv var landet under rysk ockupation, de var barn under ungernrevolten, och Erzsi minns när hon som fyraåring 1945 mötte ryssarna på gårdsplanen framför huset.
Hon har redan varit änka i drygt 20 år, och barnen har flyttat från byn. Hon berättar sakligt och osentimentalt om sitt liv medan hon och Dadus diskuterar färgval på olika detaljer i broderierna, och samtidigt sätter både nål och tyg i min hand. Därefter bestämmer de att jag också behöver prova en folkdräkt. De rotar målmedvetet fram kläder ur en låda, och klär mig sedan med handfasta tag i en färgexplosion av underkjolar, förkläden och en blus som Erzsi förklarar är från 1930-talet.
– Sätt på henne ditt halsband, det är finare än mitt, beordrar Erzsi Dadus. Sedan beundrar de tillsammans slutresultatet.
Stoltheten över det egna arvet, den egna byn och dess kunskaper är påtaglig.