Besatt av byggnader

Och än idag finns en liten del av Holavedens urskog bevarad, sedan 1935 avsatt som naturreservat, men utan rövare. Här, mellan sjöarna Sommen och Vättern, är det tätt mellan träden. Gammeltallar och höga granar.

En skylt upplyser om en tall som sägs vara 34 meter hög, med en omkrets på 254 cm och en diameter på 81 cm. Åldern beräknas till cirka 450 år. Tittar vi upp mot kronan snurrar det till i huvudet.

Det är Börje Samuelsson som visat vägen till reservatet. Han trampar vördnadsfullt fram över den mjuka mossan, kliver försiktigt över nerfallna trädjättar, kliar sig i skägget, hajar till inför en tjurig vril på ett träd, kikar upp mot de raka och jämntjocka tallstammarna, pekar med ett av yrket märkt finger på en omkullblåst tall invid stigen vars rotknä, försäkrar han, är starkt och utmärkt som byggvirke.

Ett rotknä är där den horisontella roten övergår till stående stam och bildar en vinkel, ett slags vinkeljärn av trä, som kan användas som stötta för takbjälken och därmed låsa väggen mot taket. Ett förr i tiden eftersökt ämne som numera mest kan hittas som ögonfröjd i reservat och nationalparker.
– I skyddad skog finns många exempel på detaljer användbara till allt från slöjd, syll och bjälklag till takstolsben och väggstöttor, försäkrar Börje.
Gammal skog utgör en skattkista för snickare och timmermän. Så har det varit i hundratals år. Här har skogen fått växa fritt och utvecklas så att ett tränat öga kan hitta naturligt växande detaljer till specifika lösningar för hus och verktyg.

I den moderna produktionsskogen är det svårare. Här är träden raka och jämnåriga, här finns inte utrymme för den variation och mångsidighet som kännetecknar gammal artrik skog. Kluriga lösningar har därför ersatts med mer rationellt industriträ. Till exempel limträ för bärande konstruktioner, istället för långsamt växande fur och gran.
En särskilt hög och välvuxen fura i reservatet väcker Börjes intresse. Säkert närmare en meter i diameter ända upp till kronan, långt ovan marken. Med en rak, kvistfri stam täckt av grov och skrovlig bark.
– Den där skulle bli utmärkt som konstruktionsvirke i en klockstapel, utan att först behöva göra limträ av virket, försäkrar han med respekt i rösten.

Men nu får den istället leva vidare i reservatet.

Börje Samuelsson är timmerman och snickare – kultursnickare – bosatt på en rödmålad gård med utsikt över Sommen. Inte överdådigt, men vackert och välhållet.
Här har grannen Perssons gamla timmerstuga fått ett nytt och värdigare liv. Boningshuset andas omtanke och trivsel. Blå scilla täcker marken om vårarna. Tornsvalor svirrar mellan holkar som tillverkats av en gammal magasinslucka. I växthuset står en länsstol av färsk hassel, seg och stark som ett spinnspö, som Börje med enkla medel tillverkat åt sin fru.

I ladan hittar vi travar med bra-att-ha virke. Här finns också en hoper verktyg som samlats genom åren, mestadels hyvlar och yxor, såväl arvegods som sådant som tagits tillvara när tillfälle uppstått.

Och huggkubben som används när Börje hugger takspån med farfars skrädyxa. Den ser ut som en stol, med rak rygg så att ämnet som ska huggas kan stå stadigt.

En bit från ladudörren väntar en metertjock ekstock invid en trave furustockar där kärnveden breder ut sig som en mörk skugga över sågsnitten.
– De blir bara bättre och bättre ju längre de får ligga, säger han. Ytveden försvinner och den beständiga kärnveden blir kvar.

Börje Samuelsson är ett resultat av mångårig snickeritradition. Hans farfars far var torpare i Ydre, men även bysnickare och slöjdare som själv förfärdigade det som behövdes på gården, inklusive de verktyg som krävdes.

Farfadern var även han snickare, samtidigt som han var kusk och fjärdingsman, en slags dåtida lokalpolis. Börjes pappa blev också snickare och byggmästare, i likhet med Börjes äldre bror och dennes två söner varav Börje idag är an-ställd hos den ene.

För egen del blev han under uppväxten starkt präglad av att tälja barkbåtar och att följa med sin pappa på olika byggen. Och inspirerad av de många slöjdföremål som lämnats kvar av tidigare generationer.

Börje har under ett långt yrkesliv arbetat med det mesta vad gäller byggnadssnickeri, från kommunala äldreboenden och egna hem till medeltida kyrkor. Och i takt med att efterfrågan på antikvariska renoveringsarbeten ökat, har Börje blivit allt mer nyfiken på det traditionella byggande som formats av den fattigbygd han vuxit upp i.

Dåtida stilideal har sipprat ner genom samhällsskikten, till de mindre torpen, där uppfinningsrikedom, handlag, tillgängliga råvaror och, inte minst, ekonomi avgjorde hur nära originalen man kunde komma.
– En del byggare har uppenbarligen varit piggare än andra, om man ser till resultatet, kommenterar han.

Med tiden har han, som han själv säger, blivit närmast besatt av de medeltida byggnader han medverkat i att restaurera och rädda åt eftervärlden – kvarnar, kyrkor, bodar, klockstaplar, smedjor…

Börje förklarar hur han går till väga– det gäller att närma sig objektet med nyfikenhet, ödmjukhet och stor försiktighet. Att gå några varv, bilda sig en uppfattning om vad den ursprungliga byggherren har tänkt sig, vad som gjorts, hur det har utförts, med vilka verktyg och vilket material.

När sedan en bärande bjälke, ett bjälklag eller en takstol i en gammal välgjord konstruktion ska bytas används helst samma träslag och samma dimensioner som originalets, då kan man vara säker på att man slipper börja om från början och att det håller i tusen år till. Förutsatt att virket har tätt mellan årsringarna och har vuxit där det inte behövt vrida sig för mycket efter solen.
– Det är inte utan att jag ofta blivit djupt imponerad av mina kollegors hantverksskicklighet och hur de vetat att välja rätt trä till rätt plats, säger Börje. Jag inser att ju mer jag kan, desto mindre vet jag.

Varje träslag har sina artspecifika egenskaper. Ek är hård, oxel seg, furan allsidig. Men individerna är mång-sidiga och varierar allt efter växtplats, jordmån, klimat och konkurrens av andra träd. Inget träd är likt ett annat.

En tall kan till exempel vara tusen år gammal, senvuxen, högrest och härdig av kåda. Men också krokig och frodväxt, med glest mellan årsringarna. Då har den vuxit för snabbt och blir som en tonåring, tunn och vinglig.
– Alla träd har en plats att fylla, där de kan vara till nytta. Det gäller bara att veta för vilken funktion de passar bäst.

Och det är sådan kunskap, som gått i arv genom generationerna och förädlats av eget arbete och många nyfikna timmar i skogen, som kommit väl till pass i de restaureringsprojekt Börje Samuelsson engagerats i.

Som tiondeladan i Ingatorp utanför Eksjö, troligen Sveriges äldsta profana träbyggnad som finns bevarad. En enkel och inbrottssäker förrådsbod, rest av fyrkantshugget furutimmer under första hälften av 1200-talet, där många väggspån och en stor del av virket i golvet visade sig vara tillräckligt friskt för att återanvändas.
– Helt enastående, är Börjes kommentar. Boden var näst intill orörd. Vi kunde till och med ta tillvara många av de handsmidda spikar som fanns kvar i väggarna.

Ett annat projekt är Råås kvarn i Ydre. Det är en knuttimrad byakvarn från 1760-talet, byggd på en hög stensockel, som var i ett tillstånd av slutligt förfall. I drygt fyrtio år har Börje lett det ideella arbetet med att rädda den undan förgängelsen och återställa området runt kvarnen.

Den har bland annat fått nytt tak och den gamla smedjan på gården har återuppförts. Viktigt har också varit att rädda den fem meter höga och två meter tjocka grundmuren som hade kollapsat.
– Vi har också förstärkt kvarndammarna och restaurerat vattenrännan, berättar Börje.

Ytterligare ett projekt är rekonstruktionen av den gamla 1300-talskyrkan i Södra Råda som en novembernatt 2001 förvandlades till aska till följd av ett pyromandåd. Med gammal teknik och utvalt virke reser sig nu väggar och tak på en kopia av den nerbrunna kyrkan, med Börje som ansvarig för att hugga och lägga spån på tak och väggar.

– På många sätt var det bättre förr, säger Börje och stoppar in ännu en prilla under läppen. Man visste då hur ett träd bäst skulle komma till nytta och få fortsatt liv efter döden. Se bara på gamla kyrkor från 1200-talet där kådan fortfarande kan sippra fram när solen värmt upp väggen.

Kring allt detta vill Börje Samuelsson fortsätta fördjupa sig ännu ett bra tag, även om åldern börjar göra sig påmind.
– Tur då att jag fortfarande gillar det jag gör, förkunnar han. Huvud och händer har jag också kvar. Ännu återstår många hus att rädda och träd att lära känna.