Bellingbyxan

Överdelen på byxorna har en modern jeansskärning med knapp och blixtlås. Den är sydd i sassne, garvat renskinn. Byxbenen är gjorda av de slitstarka bellingarna. Avslutet, njálmme, längst ner på benen, har jag sytt i Harris Tweed som jag fått från en vän i Skottland. Annars brukar de sys i vadmal eller annat ylle, oftast i grått eller blått beroende på varifrån man kommer. Avsluten ska vara tunnare än byxbenet i övrigt, då går de fint över skokanten och fungerar bra att linda runt med skoband. Dessutom är byxorna dekorerade med kläde i rött och grönblått.

Jag har sytt dem till min man Leif Länta men han har inte använt dem än, det blir nog inte förrän till vintern, det är vår här nu, snön rasar från taken. Bellingarna i det här paret är mörka och fina. Både vita, spräckliga och riktigt mörka skinn är ovanliga. De här kommer från familjens egna renar. Det är min svärfar Ola Länta, som inte är i livet längre, som flått och torkat bellingarna. Jag har sparat och skött om dem länge i väntan på att sy något fint.

För att de ska vara enkla att dra på har jag satt glansigt fodertyg i byxornas överdel. Men bellingarna är ofodrade, det är ju ett naturmaterial som formar sig efter kroppen så foder passar inte där. Ett fodrat material andas heller inte lika bra.

Skinnet kommer från en ren som är slaktad på hösten. Det är korthårigt och glansigt. Pälsen från en vinterslaktad ren är mycket varmare, så om man ska sy för sträng kyla är det bättre med vinterbellingar.

Duodji, samiskt hantverk, har alltid handlat om att ta tillvara det man har. Det är ett jättejobb. Efter slakten ska skinnet helst torka i minst ett år. Sen ska köttsidan på bellingarna skrapas rena från hinnor och samma sida ska också garvas med bark i ett par omgångar för att göra skinnet mjukt och bärbart. Jag använde vide och lite sälg till barkningen. Efteråt smörjde jag in den garvade sidan med fett för att göra den än mjukare och mer motståndskraftig mot väta. Jag tänker ofta på mina förfäder som satt och sydde skor och plagg till hela familjen, vilket arbete de gjorde!

Det finns inte mycket att förbättra i byxornas grundkonstruktion. Det ligger väl beprövad kunskap bakom duodjin. Man syr till exempel inte skor till ett litet barn av bellingar från en vuxen ren, det skulle vara att slösa på material, utan då använder du sådana som kommer från en kalv eller vaja. Till en vuxen man däremot, kan du ta bellingar från en rentjur för att så mycket som möjligt av skinnet ska komma till användning.

De här materialen som används i duodji… när jag tänker på klimatet blir jag orolig för att de ska försvinna. Dels med tanke på de allt varmare vintrarna, då varma plagg kanske inte kommer att behövas i samma utsträckning, dels på grund av klimatförändringarnas påverkan på renarna och hela naturen.

Det är modernt att prata om hållbarhet nu, men det tänkandet har alltid funnits i samisk kultur. Idag har många människor kommit väldigt långt bort från naturen. Jag hoppas att det vänder, det vore bra även för människan själv. Jag tänker också på hur fort allt måste gå, att inget får ta tid idag. När allt handlar om ekonomisk vinning blir det svårt att se att det existerar andra värden.

Vi får se vad som händer framöver. Kanske kommer slöjden från min Asa Kitokutställning att visas också på ett par andra ställen. Det finns ett värde i att förmedla kunskap om samisk kultur och om synen på livet med djur och natur genom hantverk. Det känns också respektfullt mot renen, att ta tillvara så mycket man kan av den när den slaktats. Det handlar både om kärleken till djuret, respekt och tacksamhet.«­