Begränsa dig

Hennes kviltar är geometriskt strama kompositioner där cirklar, kurvor och ovaler i bjärta färger förvillar ögat. På håll ser vissa ut som grafiska tryck och Bauhaus-influerade affischer, andra ger illusionen av att vara skiktmålade i transparanta lager på lager.
– Jag tycker om när det ser platt ut. Min favoritteknik är vanlig piecing, att lägga bitarna rätsida mot rätsida, sy ihop och sedan pressa så att det blir riktigt, riktigt platt.

Jenny Haynes är uppvuxen i Sverige och har gått på Tillskärarakademin i Stockholm, men bor sedan många år i England. Hon försörjer sig på sina lapptäcken genom att hålla kurser i konsten att skapa grafiskt mönstrade kviltar.
– Det handlar mycket om precision. Hur man matchar sömmar, hur man får till exakt en kvarts inch sömsmån, hur man pressar. Det är mycket hantverk, vad gör vänster hand och vad gör höger – att gå på djupet i detaljerna.

Alla Jenny Haynes lapptäcken har ett gemensamt kännetecken, nämligen kurvor och böjda linjer.
– Det är en begränsning som jag gett mig själv; jag ska bara jobba med kurvor. Raka sömmar är tråkiga. Det är ett sätt att hålla igång skapargnistan.

Nu är inte idétorka ett problem. Jenny skrattar och säger att om det är en sak hon lärt sig om sig själv så är det att det aldrig blir stilla i huvudet.
– Men jag var en ganska frustrerad konstnär tills jag hittade det här mediet. Jag kunde inte få ner min inre bild på papper eller i något annat material. Men med tyg kommer jag väldigt, väldigt nära och det gör mig jätteglad!

Hon sydde sitt första lapptäcke som tonåring. Men hennes yngre jag var mer intresserad av kläder och mode. Efter Tillskärarakademin blev det en tur till London School of Fashion. Ändå fick hon efter ett par år nog av modevärlden. När hon började med avancerade lapptäcken föll allt på plats. 
– Det är mycket mönsterkonstruktion i mitt sätt att arbeta. Som konstruktör gör man en design från tredimensionellt till tvådimensionellt så att man kan återskapa något tredimensionellt igen. Jag tycker om att bryta ner något färdigt i bitar och sedan sätta ihop det igen. Lite ingenjörsmässigt fast med mycket lek, säger hon och förklarar att hennes arbetsmetod bäst kan sammanfattas som just lek.
– Jag är väldigt nyfiken – jag älskar att åka vilse. Det är min favoritsysselsättning, att hitta nya vägar och miljöer. Samma sak när jag syr. Jag vill veta vad som händer om jag gör si eller så. Det är som att stoppa ostmackan i videospelaren; jag bara måste se vad som händer!

Genom leken uppstår ett naturligt urval, vissa idéer får hänga med och blir omsatta i praktiken medan andra faller bort längs vägen.
– Alla mina kurser är baserade på det som jag lekt mig fram till i ateljén. Jag lägger upp en kurs utifrån det jag lekte med sist. Är den inte jättepopulär så kör jag bara en gång, men älskas den så håller jag den flera gånger.

Kurserna har hon hemma i studion i Sheffield, digitalt via skärm och på olika platser runt om i världen. Hon har varit i Australien, Tyskland, Danmark och USA och i höst kommer hon till Sverige för en tredagars workshop.

Deltagarna är både nybörjare och erfarna, formgivare och designers.
– Många kviltdesigners som ritar egna lapptäcken kommer just för att lära sig sömnadsteknikerna.

Intresset för att sy lapptäcken är stort i många länder och det finns gott om folk som vill lära sig och utvecklas. I vissa länder, som Sverige och England, har många haft någon i sin närhet som sytt, kanske en farmor eller mormor, som förmedlat både kunskap och stilideal. I andra länder är historien och traditionen inte lika starka.
– En intressant jämförelse är Tyskland. Ingen av mina tyska kursdeltagare har lärt sig från sin mamma, mormor eller farmor. Många är nya inom fältet. Det gör att de är väldigt moderna i stil, färger och konstruktion och att de spenderar både tid och pengar på att lära sig mer.

I Sverige och England är beteendet lite annorlunda. Här har traditioner sprungit ur fattigdom och nöd. Täckena har gjorts för att ta tillvara utslitna textiler.
– I och med att det är nedärvt, så blir det något man gör men kanske inte ser ett så stort ekonomiskt värde i. Traditionellt har man inte lagt så mycket pengar på det. Men det håller på att ändras. Många går kurser för att lära sig mer och modern kviltning blandas med mer traditionella stilar.

I USA finns också en stark och livlig kviltscen, som sätter enorma summor i omlopp. Enligt en undersökning från Craft Industri Alliance beräknas kviltindustrin inom de närmaste åren omsätta fem miljarder årligen. Runt tio miljoner människor i USA och Kanada uppger att de syr lapptäcken. Varje år arrangeras en av världens största mässor för kviltare, Quiltcon, med seminarier, workshops, utställningar och tävlingar. Förra året ansökte runt 2000 personer om att få delta i tävlingarna och en jury valde ut 300 täcken som ställdes ut i klasser som Best in Show, Bästa maskinkvilt, Bästa handkvilt, Bästa moderna design och Folkets val. Förutom ära får vinnaren av Best in show-klassen tusen dollar.
– Det finns ju folk som skickar in täcken bara för att vinna prispengar. För mig handlar det mer om att visa upp mig och få kontakt med andra, säger Jenny vars täcken visats och prisats ett flertal gånger.

Förra året fick hon höra av jurymedlemmar och tävlingsdomare att även om hon själv bara deltog i en tävlingsklass med ett täcke så hade hon gjort avtryck fler ställen.
– I och med att många gått på kurs hos mig så syntes mitt sätt att arbeta i många andras kviltar. Det gjorde mig glad, säger hon och fortsätter:
– Mitt mål är inte att sälja täcken. Jag vill dela med mig av min kunskap och försörja mig på det och jag använder mina täcken när jag håller kurs.

Hon pekar på ett av täckena som hänger på väggen bakom henne i studion.
– Jag vill ju inte sy det igen, jag vill hellre sy något nytt! Kommer det någon och vill köpa det, sätter jag upp priset ordentligt så att det lönar sig för mig att sy om det.

För det kostar att producera avancerade lapptäcken. Bara att få ett täcke kviltat, alltså att fram- och baksida sys ihop med ett lager vadd emellan, kan gå på tusen pund om man inte gör det själv. Förr syddes sömmarna för hand men så ser det inte alltid ut idag. Jenny Haynes samarbetar med kviltare som har så kallade longarm-maskiner. Det är speciella symaskiner som har en extra lång och rörlig del och som kan sy över stora ytor. Moderna varianter styrs via en inbyggd dator och sömmarnas mönster kan programmeras in på förhand.
– Just nu jobbar jag med Iva Steiner. Det har blivit som ett konstnärligt samarbete där jag designar och komponerar färger och former och hon gör kviltningssömmarna efter att ha stämt av med mig.

Just färg är något som Jenny Haynes gärna leker med. Hon har klippt isär en färgkarta och kan sitta i timmar och flytta runt de små bitarna. Låta nyanser, toner och kulörer mötas tills det säger klick.
– Det är bara magkänsla! Jag har ingen speciell utbildning i färglära. Men det är som att ha eller inte ha musiköra. Alla har inte absolut färggehör. Många ber om hjälp och säger att de inte riktigt kan se vad som passar ihop.

Hon brukar ge en kurs där hon visar hur hon leker med former och färger. Jenny Haynes har utvecklat egna mallar i genomskinligt plexiglas som hon använder när hon skapar sina mönster. Hon arbetar ofta på datorn i programmet Touchdraw. Men det går att göra egna mallar i papper eller kartong också, tipsar hon.
– Sedan är det bara att flytta runt och testa.

Själv har hon tre grundformer som hon bygger alla sina mönster på: en cirkel, en oval och en lång, utdragen oval.
– Jag tycker det är roligt att leka med de här tre. Det är en begränsning som jag bestämt mig för. Genom den får jag fler idéer än om jag hade alla möjligheter i världen. En begränsning är inte en begränsning. Det är motsatsen.
– Man får ett större språk att leka med om man inte tillåter sig allt.­