Krönika

Barndomens butik

Text Ebba Witt-Brattström
Foto Marie Klingspor
27 november 2023

Det är framförallt vid jultid jag tänker på min mamma och hemslöjden. Det är som en andakt när jag försiktigt plockar upp min barndoms slöjdade julgranspynt ur kartongen där det med mammas handstil står »julsaker«. Med ömhet återser jag de olikformade stjärnorna, de röda och grå, numera tilltufsade garntomtarna och de lysande små äpplena i trä. Därtill fönsterbrädornas omaka uppsättning av tomtar och lucior, kantstötta efter årtionden av barnlekar. Juldukarna med mönstertryck i olika format som fullbordar samlingen.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Det är nu jag ramlar genom tiden.

Plötsligt är jag så liten att min mamma håller mig i handen när vi går vår lördagstur i Stockholms innerstad. Kanske har hon hämtat mig på skolan efter jobbet, det är sent femtio- eller tidigt sextiotal och på lördagar gick man halvdag. Vårt mål är troligen konditoriet OGO på Kungsgatan, där hon träffade sina estniska väninnor som liksom hon flytt över Östersjön undan Sovjetockupationen av Baltikum 1944. På vägen passerar vi hemslöjdsbutiken, stannar upp för att titta i fönstret eller gå in. Då och då köper vi något litet, som ett jul- eller påskpynt. Att det är så jag minns det har säkert att göra med att just dessa föremål har särskild lyster för ett barn.

Senare har jag funderat på om inköpet på hemslöjden för mamma var avsett att fungera som ett kvitto på hennes lyckade integration. Ett slags symbolisk svenskhet, manifesterad genom den lilla papperspåsen som hon stolt bar ut ur butiken. 

Att det är så jag minns det har säkert att göra med att just dessa föremål har särskild lyster för ett barn.

Idag är jag inte lika säker. Någonstans i minnet skaver bilden av en estnisk gumma i en liten lägenhet nära vår i Årsta, som vi någon gång besökte. Jag minns att hon stickade en tröja med estniskt mönster åt mig. Den kliade, men sånt var man van vid på den tiden. Hon sades ungefärligen »pyssla« åt hemslöjden. Troligen avlönat hemarbete som levererades till butikerna, inser jag nu.

Men i så fall, varför köpte vi inte direkt av henne? Varför denna, fördyrande, omväg? Kunde det månne förhålla sig så att det gav mamma en inre tillfredsställelse att inför andra kunder i butiken inhandla vad som tycktes vara en svensktillverkad vara, men som potentiellt kunde vara förfärdigad av någon landsmaninna (mammas ord för estniskor i exil). Som att slå två flugor i en smäll: leva sin dubbla hemmahörighet, med ett slags dold estniskhet som bonus.

Varför skulle min mammas favoritordspråk annars vara »When in Rome, do as the Romans do«? Varefter hon fnissade lite och tillfogade: men varför gör de som de gör?

Leva ett liv, sörja ett annat, som Li Bennich Björkman kallar sin fina bok om sin estniska flyktingmamma. Och ändå är ju Estland och Sverige genom sin historia och geopolitiska närhet inte särdeles olika, kulturellt sett.  

Kanske feltolkar jag mammas inköp. Under min uppväxt var Estland det för alltid förlorade landet, en evig gisslan bakom järnridån. Tänk om våra besök i hemslöjdsbutiken främst handlade om att göra barnet svenskt, visa vägen in till det slags kultur min mamma hade råd att ta hem och hänga i en julgran?

Ebba Witt-Brattström är författare och professor i nordisk litteratur. I mars släpper bokförlaget Historiska media hennes senaste bok, en dubbelbiografi om Moa och Harry Martinsson.

27 november 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!