Bära krans

För männen här i Asir, ett bergigt område i det annars helplatta, ökentorra, Saudiarabien, är blomsterkransen vardagsklädsel. Här bär unga och äldre, farfäder och tonåringar – och ibland en och annan kvinna – blommor som dekoration och prydnad. Som smycken, plockade i den omgivande naturen.

En liten bit längre fram på vägen, efter poliskontrollen, ligger småstaden Al-Dayer, en knutpunkt för byarna i området. En marknad hålls här varje dag; i utkanten står några lastbilar parkerade intill varandra. På de öppna flaken ligger högar med blommor och blad – knallorange tagetes och örter vars grova stjälkar och mäktiga doft får minnet av vanliga matbutikers knippen att blekna.

– Vi är här tidigt varje morgon och binder kransar, säger Hassan Abu Ali, som sitter tillsammans med tre andra män bland blommorna på flaket.

Alla fyra bär samma vävda tyg och dolk i midjan som polismannen, och de har varsin blomsterkrans på huvudet. I händerna har de kvistar och knoppar, som knyts ihop med långa trådar.
– Vi binder alla i vår egen stil. Själv tar jag inspiration från vad jag ser runtomkring mig i vardagen. Ibland gör jag enkla kransar, ibland rikligt dekorerade, säger Abu Ali.

Så stannar en bil till framför de öppna flaken, med två små flickor i identiska klänningar som kikar ut genom passagerarrutan. Pappan kliver ut och väljer tre kransar – en till honom själv, en till vardera tvillingdotter. Strax därefter kommer en bil med en man i lång, fläckfri, vit tunika och mörka pilotglasögon. Han köper en krans med orangea blommor, kör sedan iväg med en rivstart.
– Många kommer varje morgon för att köpa nya blommor, andra när det är helg eller någon speciell högtid. Då säljer vi mer än vanligt, säger Abu Ali.

Blommorna – eldfärgade tagetes, en och annan kritvit liten knopp – kommer från odlare i trakten runtomkring. De plockas tidigt på morgonen, tas sedan till den lokala marknaden där de binds till kransar och buketter.

På en kulle någon mil utanför staden Abha, tillbaka nedför de höga bergen runt Al-Dayer, ligger ett enkelt boningshus. Alldeles utanför husets dörr börjar en stig som letar sig ned till en liten äng, omgiven av mjuka kullar. Det är hit, varje morgon efter soluppgången, som Jaber Mohammad och hans barnbarn går för att plocka blommor.
– Vi brukar gå tillsammans innan barnen går till skolan, sedan kör jag till marknaden och säljer blommorna där, säger Mohammad.

Han går ut i det vildvuxna gräset, och börjar plocka tagetesen som planterats här. Knopparna skiftar från gult till rött via orange, och bildar en sprakande bukett i hans hand. De brukar plocka tio påsar fulla varje morgon, berättar Mohammad, och sälja dem för 25 riyal, strax under 60 kronor, styck.

Mohammad och hans familj kommer ursprungligen från Jemen, Saudiarabiens granne i söder. Historiskt har Asir alltid stått nära Jemen: det var först på trettiotalet, efter att landsfadern Ibn Saud intagit regionen med sin armé, som Asir formellt blev del av den saudiska staten. Sedan dess har relationerna dem emellan präglats av Saudiarabiens större makt. Under det pågående kriget i Jemen, enligt FN den värsta pågående humanitära krisen i världen, leder Riyadh bombningar och en förödande blockad. På den här sidan gränsen, runtom i Asir, är många traditioner i grunden mer jemenitiska än typiskt saudiska. De dyrbart dekorerade dolkarna, maten som tillagas generöst med kryddor och olja (ett resultat av flera århundradens handel och utbyte med Indien), och så blomsterkransarna i håret.
– Vi har alltid burit blommor, det är vår tradition. Vi bär dem för att vara vackra, och för att dofta gott, säger Mohammad.

När morgonens skörd är plockad kör han in till Abha, den största staden i Asir. Abha har haft en viktig roll genom historien, som knutpunkt på den kryddväg som gick från Jemen till Medelhavet, förbi städer som Kairo och Mecka. Marknaden där hålls fortfarande varje dag, men det är på tisdagar den är som störst; då kommer försäljare från hela regionen med sina varor. Odlare säljer dadlar och honung, hantverkare stora bastmattor och kokkärl som huggits i massiv sten av stenhuggare i Jemen. Mycket är masstillverkat idag – de broderade klänningar som traditionellt burits av Asirs kvinnor lyser med sin frånvaro, liksom regionens stolt handsmidda silversmycken.

Blomsterbindarna, däremot, finns kvar. Precis vid ingången till marknaden, på enkla stolar av trä, sitter flera äldre kvinnor med varsin hög av örter och blommor. En av dem, Umm Hussein, binder noggrant ihop tagetesknoppar med en tråd av plast. Varje krans som blir färdig lägger hon åt sidan, i en liten hög till försäljning. Hon knyter buketter också, med flera olika sorters örter.
– Detta är timjan, det här är dill. Och så baaithara, säger hon och håller upp några kvistar av en svagt silverskimrande växt från malörtssläktet, som trivs i torra klimat som det saudiska.

– Buketterna är till för att lägga i vardagsrummet eller på sängen i sovrummet, så att hemmet doftar gott i flera dagar.

Saudiarabien har en lång tradition av naturläkemedel och medicinalväxter. Umm Hussein har rader av burkar med hennapulver, bredvid kransarna på bordet, och små förpackningar med schampo gjort av olika örter. Utmed muren som omger marknaden sitter försäljare av tandborsten miswak, uppgrävda rötter från arrakträdet som växer på slätterna utmed Röda havet. Koranen – och flera moderna vetenskapliga studier – menar att tänder görs föredömligt rena med miswak, och många saudier tuggar dagligen på den anissmakande roten.

Umm Hussein fortsätter plocka upp blomma efter blomma. Hon jobbar långsamt; fingrarna har många års arbete i sig. Så pekar hon på vad som lättar upp dagarna – en liten mobiltelefon, instucken mellan örat och hennes svarta slöja.
– Jag pratar med min dotter för att få tiden att gå när jag jobbar, och så här kan jag ha händerna fria. Igår glömde jag telefonen hemma, då blev det en lång dag!