Så gjorde jag

»Bär dina drömmar försiktigt«

En täljd sked ledde in Filip Lejonberg på en helt ny bana. Nu köar kunderna till hans handsmidda skedknivar.

Foto Lars Sjöqvist
31 januari 2020

»När jag skulle gifta mig förra våren ville jag göra en present till min fru. Jag kom att tänka på den gamla seden att ge en täljd sked till sin fästmö. Friargåva, tror jag det hette. Det ville jag göra!

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Jag hade aldrig gjort någon sked innan, men jag har alltid hållit på med hantverk. Textil, lera, metall… För mig är det ingen stor skillnad om jag syr ett par byxor eller täljer en sked. Det är handens språk man använder. Så jag skaffade verktygen och satte igång.

Skeden är gjord i björk med karvsnitt på skaftet. När den var klar ville jag bara göra fler. Täljning är beroendeframkallande. Men allt hantverk blir mycket roligare när man använder välgjorda verktyg. Det ger ännu en dimension till ens eget skapande. Skedkniven jag fick tag i kändes dock inte särskilt kul. Den var ganska dyr och finishen var inte särskilt fin.

För mig ligger det närmast till hands att lösa problem på egen hand. Jag tänker inte på att gå och köpa nånting bättre utan jag tänker ›Äsch, det här kan väl inte vara så svårt‹. Så då bestämde jag mig för att smida en skedkniv som var som jag ville ha den.

Vi hade nyss flyttat till huset som vi hyr här i Värmland så jag fick ta det lite försiktigt. Jag byggde en liten gasolässja och satt på huk på trallen på baksidan och försökte smida. Jag hade inget städ så jag fick hamra mot ett gammalt skruvstycke som stod på marken. Utöver det hade jag en vinkelslip, en hammare och ett järnrör som jag kunde böja bladen runt.

Jag tittade på hur andra gör och försökte göra likadant. Det är väl så man gör när man inte kan något själv. Medan jag gjorde den första kniven kom jag på hur jag skulle kunna göra nästa lite bättre, och nästa och nästa.

Jag vill inte att det här ska vara så ingenjörigt. Jag vill mer gå på känsla. Det där med hundradelar och tiondelar får jag nog av på jobbet.

Första gången jag fick kontakt med smide var jag 18 år. Jag gick en kurs i att göra långbågar på Hemslöjden i Västerås. Som en del av kursen fick man smida en pilspets. Jag tyckte det var så fascinerande att jag direkt kom på att jag skulle utbilda mig till konstsmed. Men till slut var jag nog för feg. Jag valde att bli ingenjör istället. Men smidesdrömmen har aldrig försvunnit.

Att smida är fortfarande lika fängslande som när jag gjorde den där pilspetsen. Redan innan hammaren träffar stålet, tycker jag att jag vet vad som kommer hända. Det känns som att materialet blir en förlängning av min kropp. När man böjer ett finger behöver man ju inte tänka – man bara gör det. På något sätt känns det likadant med metallen. Det är mer känsla och intuition som styr än specifika beräkningar.

Den första prototypen som jag var riktigt nöjd med var färdig i slutet på november förra året. Nu har jag nog gjort ett 40-tal färdiga knivar. Det är väldigt kul att folk gillar dem. Just nu håller jag lite låg profil för att hinna få iväg knivar till alla som beställt. Det är många som hör av sig, så det är lite väntetid. Det är ju ett trevligt problem men jag vill inte att det ska bli så stressigt att glädjen går förlorad. Just nu jobbar jag 75 procent på mitt vanliga jobb men jag ska försöka att gå ned lite till i arbetstid så jag får mer tid till knivarna.

Det viktigaste med min kniv är att den har en konvex baksida och en skålad insida. Den konvexa utsidan gör att kniven följer med i skäret och lyfter sig ut ur träet på ett bra sätt, utan att hacka och fastna när du skålar ur din sked. Den skålade insidan gör att man med lätthet kan skärpa kniven från insidan utan att behöva ta bort så mycket material eller påverka knivens geometri på utsidan.

Jag ville också att böjningsradien på kniven skulle funka till många olika slags skedar. Så den börjar med en flack radie som sedan blir tajtare och tajtare. Om man vill tälja en grund slev använder man bladet närmast skaftet, men om man vill ha en liten sked med brant skålning använder man bladet närmast spetsen. Den har egg bara på ena sidan så att man kan trycka på bladet med sina fingrar när man täljer. Skaftet är ett enkelt björkskaft. Det är lite längre än på vanliga knivar så att man får en bra hävstångseffekt.

Jag tror att min yrkesbakgrund har hjälpt mig att jobba metodiskt, och att tänka på det jag gör lite vetenskapligt. Men jag vill inte att det här ska vara så ingenjörigt. Jag vill mer gå på känsla. Det där med hundradelar och tiondelar får jag nog av på jobbet.

Slipningen var det som tog längst tid att få till. Jag fick tälja och slipa om, tälja och slipa om. Det var ganska frustrerade där ett tag. Jag har kasserat långt många fler blad än jag har producerat. Men ju längre jag kom desto mer förståelse fick jag. Till sist tyckte jag att jag fick kontakt med slipningen på samma sätt som jag har med smidet.

Stålet jag använder heter 15 N20. Det har en medelhög kolhalt och en del nickel som gör att det är lätt att polera upp en blank yta. Det är snällt när det gäller härdningen – det kräver inte en massa avancerad utrustning. Och så är det tillverkat i Sverige vilket känns bra.

Jag börjar med att slipa fram grundformen i en tremillimeters plåt. Sedan gör jag den skålformad ända ut till spetsen och smider till eggens insida så att den blir platt. Efter det gör jag själva böjningen av bladet och kröker till tången som ska gå in i skaftet. Sedan normaliserar jag det för att få bort spänningar i materialet innan jag grovslipar fram själva egg-geometrin. Sedan härdar jag det, anlöper bladet så att det inte blir för sprött, slutslipar och polerar.

Från att jag täljde den där skeden till min fru har allting ramlat på ganska naturligt. Jag är väldigt tacksam för hur det har blivit. För ett tag sedan träffade jag Carina Olsson, hemslöjdskonsulenten i Karlstad, av en slump. Hon tipsade mig om en smed på en hembygdsgård i Kristinehamn. När jag ringde honom visade det sig att han just var på väg att flytta, så jag fick ta över hans smedja. Jag får använda den mot att jag håller öppet för besökare lite då och då.

Just nu hinner jag knappt med att tälja skedar längre. Så för ett tag sen tog jag en liten paus och bara täljde, för att inte tappa bakgrunden till varför jag gör det här. Man måste vara rädd om sina drömmar så att man inte sliter ut dem. Man ska bära dem försiktigt och låta dem ta tid. Och man måste våga prova sånt som man inte kan. Vårt samhälle är så specialiserat. Alla jobbar med sin egen smala nisch. Folk tror att man måste vara duktig för att få hålla på med någonting. Men så är det faktiskt inte. Man kan hitta sin egen väg.«

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy