Det känns lite märkligt, nästan andäktigt att hålla i bandgrinden. Jag har inte gjort det på så länge. Jag börjar tänka på min gudfar Nils Unga som gjorde den på 1950-talet. Det är renhorn rakt igenom, allt är handgjort, han var en duktig slöjdare. Och så tänker jag på min äldsta syster som var en skicklig bandväverska. Bandgrinden är gjord till henne och det var hon som lärde mig att väva när hon då och då var hemma från Norge där hon bodde. När min syster sedan gick bort tyckte hennes man att jag skulle ärva den.
Den är behaglig att hålla i, lätt. En bandgrind får inte vara tung så att den skaver sönder garnerna. Dessutom har den ett charmigt, lite asymmetriskt utseende. Det syns att den
är gjord för att användas, inte för att ställas ut.
Jag har mest vävt enkla skoband, även om jag i ärlighetens namn inte har vävt så mycket. Däremot använder jag skoband då och då. Dels vardagsskoband när vi jobbar vid rengärdena, dels finare skoband till bröllop och så. Olika områden har sina egna skoband. De skiljer sig åt till ornamentik och färgsättning. Här i Karesuandoområdet är kvinnobanden oftast röda och gula medan mansbanden går mer i vitt och rött.
Det finns regler för hur man ska sätta på skobanden. Som mycket annat ligger mytologin bakom. I min uppfostran spelade samisk mytologi stor roll, delvis för att den hjälpte mamma att uppfostra oss syskon när pappa gått bort. Om vattenvittran kan ta den som går för nära vattnet undviker man naturligtvis att leka där. Och när man tar på sig skoband ska de snos utåt, inte inåt – det är en synd. Enligt mytologin.
Men det är länge sedan jag vävde nu. Det tar sådan tid och jag vill hinna arbeta med mina bilder. Dessutom är det svårt att få tag på den gamla sortens tretrådstvinnade, vackra garner. Men nu när jag håller i bandgrinden blir jag plötsligt lite sugen.
Berättat för Malin Vessby av Britta Marakatt-Labba, textilkonstnär, Övre Soppero. Bild: Hans-Olof Utsi.
