»Både jag och baidarkan gillar havet«

Mer individanpassat blir det knappast. Eller mer formaliserat för den delen.

Vi slingrar oss fram i slakteriet. Utifrån ser huset närmast övergivet ut och inuti är det ena rummet slitnare än det andra. Det luktar lite – kött? Men skenet av ödehus bedrar, här pågår en massa. Ett lokalt mejeri har sitt lager här, en karateklubb hyr in sig och vi passerar både pågående motorcykelreparationer och vedstaplar innan vi når längst in, till det som tidigare var tvättrum, nu träverkstad. Här bygger Göran Posthuma kajaker enligt inuitisk tradition på fritiden eller så lär han ut till andra hur man gör. Innan han började hänga här byggde han sin senaste kajak hemma på balkongen.

Han böjer sig fram och kisar längs relingslisterna på en påbörjad kajak som görs av en kursdeltagare. Göran Posthuma tittar mycket på linjer när han bygger. Ritningar, förklarar han, är oftast överflödiga, trots att det står en riktig kajakbibel med detaljerade beskrivningar av drygt tvåhundra olika slags grönländska kajaker på hyllan, kvarglömd av någon annan. Mest handlar byggandet om erfarenhet, påpekar han, både egen och andras före honom. Inuiterna visste vad de gjorde. Det här är båtar gjorda för att klara tuffa tag. Valrossar, valar, vågor. Om paddlarna välte i ishavsvattnen runt Grönland, Alaska och Kanada förr, var de dödens. Och också Göran Posthuma har utsatt sina kajaker för test. Två gånger har han gått runt – varav en av dem när vågorna, han pekar upp mot taket, »var ungefär så där höga«. Men det är två gånger på tjugo års intensiv paddling runt om i nordnorska vatten, i Östersjön, Västkusten, Mälaren… Han försöker förklara vad som är grejen.
– Man kan inte vara närmre vattnet än så, om man inte vill simma. Och man kommer till platser som man inte kan nå på andra sätt. Ena stunden är det lugnt och i nästa ögonblick är man omgiven av stora vågor och det är väldigt intensivt. Man måste vara just där, just då, inget annat finns. Det är en stark upplevelse. Man är nära allt.

Han tänker efter lite och kommer in på byggandet.
– Många av dagens paddlare har ingen tilltro till de här egenhändigt byggda kajakerna, eller till det som är gammalt över huvud taget. Men det är beprövade farkoster, fulländade för flera hundra år sen. De klarar vad som helst. Och jag har inga som helst problem med att hänga med dem som paddlar i nyköpta glasfiberkajaker. Snarare tvärt om. Träkajaker som de här är inte helt stumma i sin konstruktion. Vissa delar är hopsurrade, det finns en sviktmån. Därför blir de mer flexibla i vattnet. Alla nya material… ja, det blir inte bättre kajaker för det. Och dessutom är det en härlig känsla att i vårt högteknologiska samhälle själv ha byggt något som funkar så bra, säger han. Så hemslöjdskonsulent han är.

Sen berättar han om de grönländska mästerskapen, en av värstingtävlingarna i traditionell havs- och kajakkunskap. Där ska de tävlande bland annat klara av att parera ryck från en imaginär tusenkilos valross och kunna »rolla« med en bjässe till sten i famnen. Rolla är detsamma som att göra en eskimåsväng, det vill säga snurra runt i vattnet och komma upp på rät köl igen, en teknik som i paddlarkretsar inte främst beskrivs som räddningsmetod när man väl vält, utan istället som »ett offensivt paddeltag som eliminerar behovet av räddning och minskar risken att hamna i problematiska situationer«, för att citera en annan av Sveriges mesta kajakbyggare, Björn Thomasson. Nej, Göran Posthuma har inte varit med på mästerskapen. Och, ja, han kan sin eskimåsväng. Eller rättare sagt ett par av de omkring trettio varianter som finns. Och, visst, han har paddlat bland isbergen på Grönland. Men det är inget han rabblar upp så snart vi möts. Istället kommer det fram under ett långt samtal, pö om pö,
på hans mjuka och lågmälda vis.

På senare år har det dessutom blivit mindre och mindre paddling, understryker han, utan att se särskilt bekymrad ut för det. Saker och ting förändras.

De kajaktyper Göran Posthuma har byggt – och som han idag lär andra att bygga – är framför allt av två typer.

Dels en grönlandskajak, som han beskriver som allround till kynnet. Den är lätt att bära, bra att leka med, som han säger. Dels är det baidarkan, en kanot som ursprungligen gjordes av aleuterna, ett folk som står inuiterna nära om man ser till språk och kultur och som härstammar från en ögrupp med samma namn, belägen mellan Alaska i Nordamerika och Kamtjatka i Sibirien. Baidarkan är snabbare än grönlandskajaken och än mer gjord för stora vågor.
– Den är ganska rundbottnad och känns aldrig riktigt stabil. Men tänk dig ett äggskal på vatten, det bara följer med, säger Göran Posthuma.

Baidarkan lär också ha behandlats som en levande varelse av aleuterna. Det är inte konstigt att förstå för den som paddlat mycket. Kajaken och vågorna blir som ett. Eller som Göran Posthuma säger:
– Både jag och baidarkan gillar havet.

Just att sätta sig in i vad som gör en sjöduglig form, är ett av hans råd till den som själv funderar på att bygga en kajak.
– Olika bottnar, till exempel, ger helt olika sjöegenskaper. Man brukar tala om platta, runda och v-formade bottnar. En platt botten exempelvis är stabil på lugnt vatten. Men man är snabbt runt om det börjar blåsa.

De två kajaktyper som han fastnat för har bägge sitt ursprung i trädfattiga trakter. Det är också ett av skälen till varför stommen endast består av ett glest, dukat träskelett. Upphovsmakarna tog vara på vad de hade tillgång till, i det här fallet fyndad drivved som de täckte med sälhudar. I Posthumas tolkning utgörs duken istället av hårt spänd bomullskanvas och stommarna gör han i en blandning av furu, gran, ask och ek, materialen valda efter respektive träslags egenskaper. Ask och ek till exempel, som han har till spant och sittbrunn, lämpar sig bra att böja – eller basa – och blir hårda och slitstarka efteråt.

När han berättar om basningen, alltså hur man genom upphettning kan mjuka upp trä till böjbarhet, ser han förtjust ut. Favoritmomentet. Det trixigaste. Han böjer de fuktiga, heta träbitarna över knäet, berättar han, skyddad av ett benskydd som han gjort av traktorinnerslang.

Vi går längre in i den avlånga verkstaden för att titta på paddlarna. Också de är egentillverkade, oftast i skiktlimmad fura.
– Men en bra granplanka funkar också.

Även här är formen hämtad från grönländska respektive aleutiska paddlar. Bägge är smala som skidor, svagt avsmalnade på mitten. Det är paddelblad som skiljer sig ordentligt från de breda och rundade varianter som vanligtvis sitter på västerländska, moderna, butiksinköpta paddlar.
– Ja, de är så enkla till formen att det är svårt att tro att de är så bra som de är, kommenterar Göran Posthuma.
– Men de är lätta. Och tar knappt någon vind.

Tror jag det. Paddelpinnar.

Att han började slöjda på allvar för drygt tjugo år sen har just med funktionen att göra, säger han, i kombination med ett starkt intresse för friluftsliv. Till det kommer frihetskänslan i att kunna göra själv. Efter gymnasiet gick han Friluftsledarlinjen på Sjöviks folkhögskola utanför Avesta, idag omdöpt till Friluftsliv-Hantverk-Ledarskap. Där ingick bland annat att göra en dukad träkanadensare – som faktiskt står på golvet i verkstaden – och att ständigt och jämt ifrågasätta och praktiskt testa de föremål som man gjort.
– Blir saken bättre av det här? Nähä. Då får det vara. Så höll vi på hela tiden och analyserade hur vi kunde göra de mest funktionella grejerna. Ett förhållningssätt som jag nog burit med mig sen dess, förklarar han på sitt vänliga, stillsamma vis.
Efter Sjövik fortsatte han med slöjden. Först två års slöjdarutbildning på Vindelns folkhögskola – där han på allvar förstod att det var hans grej – och två år på Handarbetets vänner, på den högre hemslöjdsutbildningen med inriktning mot hårdslöjd. Och någon gång däremellan delade han verkstad med en kajakbyggande kompis.

Och på den vägen är det, även om han också påpekar att han numera inte nödvändigtvis behöver slöjda själv, »det är lika roligt att lära andra«. Sen tio år tillbaka är han hårdslöjdskonsulent i Jämtlands län. Nära fjällen. Nära Storsjön. Nära allt.

Malin Vessby har varken byggt eller paddlat grönlandskajaker. Däremot har hon paddlat industritillverkad havskajak, forskajak och tävlingskajak – och har en kajak vars formgivare inspirerats av baidarkan.
Sandra Lee Pettersson har bara paddlat kajak en enda gång, i samband med en fotografering. Svårt och vingligt, tyckte hon. Men hon testar gärna igen.