Att väva systerskap

Men i motsats till grådiset utanför, är bussens insida full av färger. Nästan varenda passagerare – om man bortser från männen, i sina anonyma jeans och skjortor – bär Guatemalas traditionella kläder. Det är handvävda tjocka kjolar, knutna med detaljrika bälten i midjan. Det är hårband och sidentyger inflätade i långa flätor, förkläden med mynt som skramlar i fickan. Och så huipiler förstås – de handvävda blusar som ger uttryck för såväl en levande mayakultur som för varje persons egen stil och smak.
– De är fascinerande, för de representerar identitet och historia mer än något annat i Guatemala. Varje handgjord huipil representerar en unik kombination av olika influenser; idag och igår, tradition och modernitet, säger Barbara Knooke de Arathon. Hon är antropolog från Guatemala City som studerat landets textilhistoria i över trettio år.

Hennes arbete, under många år som chef för Guatemalas textilmuseum Ixchel, har tagit henne till över 120 regioner runtom i landet – var och en med sin egen historia och unika sätt att formge de traditionella blusarna. Basen är alltid densamma: Två avlånga, handvävda tygstycken, viks dubbla och fästs samman till en fyrkantig tröja. Utsmyckningen däremot varierar i all oändlighet, utifrån varje hantverkares kreativitet, smak och regionala tradition.

Bussen rullar vidare. De fyrkantiga blusarna anknyter ofta till små-städerna som passeras: I Quetzaltenangos utkanter är blusarna ofta smyckade med långa, handbroderade blomslingor. I Almolonga har de vävda blusarna istället ett geometriskt vågmönster i gult och lila och i det lilla jordbrukssamhället Zunil präglas enkla vita huipiler av knallila ränder.

Bussen stannar till i Zunil, som ligger mitt i en dalgång. Enkla hus i grå betong klättrar upp för de gröna bergssluttningarna, där broccoli, selleri och lök odlas sida vid sida med den livsviktiga majsen. En smal väg mellan några byggnader leder hem till Sofia Ixcot Xivir, som delar ett rum och kök med sin man, deras yngsta dotter Magdalena och hennes dotter.

Mitt i rummet står en avlång varpställning, en varpram, där varpens olika färger lindas upp till önskad bredd och längd före vävningen. Den kallas inqin-phal på quiché, Guatemalas största mayaspråk. Det betyder »ett redskap för att organisera«, säger Sofia Ixcot Xivir. På golvet bredvid ligger en färdig, hoprullad väv.

De flesta av Guatemalas handgjorda textilier vävs i ryggbandsväv, en urgammal och enkel anordning som kan spännas upp vid en krok eller påle – eller vid ett träd i väntan på bussen. För hundratusentals kvinnor på landsbygden är vävning och broderi självklara inslag i vardagen. Det som är speciellt med ryggbandsväv är att varpens spänning kontrolleras med kroppen. När man plockar upp mönstret vill man ha varpen lösare spänd och böjer sig därför framåt. När man slår till inslaget vill man ha varpen hårdare spänd och luftar sig bakåt.
– Vi väver varje dag, efter frukost, på eftermiddagen, ofta till sent på kvällen, säger Sofia Ixcot Xivir och vänder blicken mot en granne som kommit för att hämta huipilen som hon vävt åt henne. Ett och ett halvtårige barnbarnet Marco, undersöker nyfiket mormors väv.
– Det är så här nästa generation lär sig, genom att leka. Men väva tyger gör de inte förrän i tonåren. Det krävs styrka för att få väven jämn och tät, säger Sofia Ixcot Xivir, och lutar sig tillbaka i läderbandet som fäster väven runt hennes midja, samtidigt som hon drar en träpinne mot sig för att packa inslaget och göra väven jämn och fast.

Huipilerna är viktiga för familjens försörjning och Sofia Ixcot Xivir är stolt över sitt hantverk. Samtidigt säger hon att det är repetitivt och ofta på köparens villkor.

För andra vävare har plaggen en större, spirituell betydelse – som en osynlig länk till det förgångna, till mayafolkets förfäder och till gammal kunskap.

Några timmar sydöst om Zunil ligger byn San Juan La Laguna. Här talar invånarna tzutujil, ett annat av Guatemalas 21 mayaspråk. Och ingen annanstans i Centralamerika är ursprungskulturen så levande som här. En stor del av befolkningen identifierar sig som maya (officiell statistik säger 40%, men många menar att det är närmare 60%), och det syns allra tydligast i de traditionella textilierna.
– Det historiska mayafolket var starkt och intelligent, men våra förfäder skrev inga böcker. De förde vidare traditionerna så här, med sina händer, säger Alejandra Micaela Ujpán, hantverkare i San Juan La Laguna.

Byn, som ligger vid sjön Atitlans strand, är välkänd i Guatemala för sin textilkunskap. Vägen som leder upp från båtbryggan kantas av små butiker med sjalar, väskor och ponchos – vävda av lokala hantverkare men anpassade till besökande turisters smak.

Alejandra Micaela Ujpáns textilier däremot, är typiska för San Juan La Laguna.
– För mig är huipilen ett heligt plagg, som sätter mig i kontakt med tidigare generationer. Jag bär alltid huipil, men den kan vara från olika delar av Guatemala. Plagget representerar en mayakvinnas hårda arbete, och därmed vår gemenskap, säger Alejandra Micaela Ujpán.

Hon håller upp en tjock huipil i dova färger, med broderade, färgglada dekorationer runt halsen, typiska för hennes hemort San Juan. Broderigarnet är av bomull och flertrådigt, för att ge ett tjockt och reliefartat mönster.
– Den blå färgen representerar sjön, det gröna bergen. Runt halsen finns en regnbåge, xokon-a, som vi säger på tzutujil.

Nedanför kragen är små rutor broderade i ett geometriskt mönster. Det representerar mayareligionens tjugofyra nahualer, skyddsväsen från djurvärlden, berättar Alejandra Micaela Ujpán. Alla huipiler härifrån har samma mönster, medan andra byar runt sjön dekorerar på ytterligare vis.

Hon tar några exempel: I Santiago Atitlan, en kort båtresa bort, broderar man fantasifulla fåglar, medan huipilerna i Santa Cruz La Laguna, norr om sjön, är mönstrade på ett vis som symboliserar hur solen reflekteras i vattnet, för att symbolisera hur solen reflekteras i vattnet.

Antropologen från Guatemala city, Barbara Knooke de Arathon har skrivit flera böcker just om huipilernas bildspråk. Symboler från naturen är vanliga, men också vardagsföremål som skålar, saxar och kammar. Sicksackmönstret återkommer över hela Guatemala, och kan beskriva allt från berg till ormar – eller livets toppar och dalar.
– Det intressanta är hur de spirituella mayasymbolerna förs vidare i ett hantverk som präglats starkt av de koloniserande spanjorerna. Huipilerna som de ser ut idag är ett resultat av synkretism, där nya material och trender smält samman med en uråldrig kultur, säger hon.

Det är oklart hur huipilens historia såg ut före den spanska invasionen 1524. I vissa delar av Guatemala bars dekorerade textilier; i andra, där klimatet var varmt, var klädseln minimal. Men Huipilen har överlevt återkommande försök att marginalisera mayafolket, som pågått ända fram till våra dagar. Under inbördeskriget i Guatemala mellan 1960 och 1996, dödades upp emot 200 000 personer, mestadels civila från ursprungsbefolkningen. Inte minst attackerades samhällen som Zunil och San Juan La Laguna, där nästan alla identifierar sig som maya, av regimen.
– På den tiden var det farligt att bära traditionella kläder. De blev ett sätt att identifiera människor, eftersom de talar om varifrån du kommer. Min man är ett av krigets offer. Han fördes bort och torterades av militären, ärren runt armarna och halsen är fortfarande kvar, berättar Alejandra Micaela Ujpán.

Den omedelbara konflikten är över idag, även om Guatemala lever med ett tungt arv – och ursprungsinvånarna diskrimineras fortfarande. Men för många har huipilen blivit allt viktigare för att markera stolthet och tillhörighet.

Izquik Poz, advokat från Zunil, har sitt kontor bara ett stenkast från Sofia Ixcot Xivirs hem. Till skillnad från många andra i den yngre generation, som lämnat landsbygden för att utbilda sig eller jobba i staden, fortsätter hon bära huipil.
– Den har en djup innebörd för mig, mycket mer än ett klädesplagg. Huipilen är konst, den fångar vad som finns i våra hjärtan. Att bära en huipil som någon annan gjort innebär respekt och systerskap, säger hon.

Plaggets betydelse i vår tid har bland annat lyfts fram av Rigoberta Menchú Tum, som 1992 fick Nobels fredspris för sitt arbete för ursprungsfolkens rättigheter. När hon klär sig i en huipil från sin hemstad, hårband och skärp från andra mayaregioner, samt den ikatvävda kjol som är populär i hela Guatemala, fungerar det som en politisk identitetsmarkör. Pan-maya-klädsel, säger man. Ett sätt att markera gemenskap mellan landets alla ursprungsgrupper.

I sin självbiografi från 1983 skrev Rigoberta Menchú Tum att det som sårar hennes folk mest, är »att våra kläder anses vackra, men det är som att personen som bär dem inte existerar«.

Advokat Ixquik Poz talar om en liknande situation idag.
– Det har blivit en folklorisering av de traditionella textilierna. Turistministeriet framställer dem som exotiska, tar bilder för att använda dem i kampanjer. Men de gör inget för att hindra fattigdomen på landsbygden, säger hon.

Huipilerna blir också allt mer likriktade, en utveckling som startade på 1970-talet. Det var då som vägen kom till San Juan La Laguna. Innan dess, berättar Alejandra Micaela Ujpán, tog hennes mamma kanoten för att köpa garner på andra sidan sjön.

Med vägen kom ett ökat utbud. Design började utbytas byar emellan och populära mönster kopierades och spreds. Samtidigt importerades stora, tunga symaskiner från Kina och Japan. Arbetet som gjorts för hand kunde nu ske många gånger snabbare och till ett lägre pris.

Idag står många av symaskinerna i Cantel, en grannstad till Zunil, där små fabriker masstillverkar huipiler som säljs på marknaderna runtom i Guatemala. Högljudda maskiner broderar identiska dekorationer, kopior av ett populärt korsstygnsmönster från en by nära Guatemala City. Symbolerna från bergstrakterna må vara där, men inte ett uns hantverkskänsla.

Också Sofia Ixcot Xivir och hennes döttrar bär huipiler med den sortens maskinbroderi, även om basen är tyg som de vävt själva. Det är helt enkelt det mest ekonomiska, säger de. En alltigenom handgjord huipil kostar runt 400 kronor, en maskintillverkad en tiondel av det priset.

På Guatemalas gator och marknader, och på bussen mellan Zunil och Quetzaltenango, bärs både rustika, lokaltillverkade huipiler och snabbsydda dussinexemplar. Dagens plagg är helt enkelt som kläder är mest, de spänner över ett vitt spektra. Men huipilerna har också en större funktion – som historieböcker över en kultur, bevarad av vävande och broderande händer.

Jenny Gustafsson är frilansskribent och statsvetare, fascinerad av hur både historia och samtid kan uttryckas i människors kläder.
Karim Mostafa är frilansfotograf. Han känner sig alltmer ödmjuk inför att fotografera platser där minnet av våld och konflikt lever kvar, som i Guatemala.