Det faluröda huset står med öppen dörr ut mot sommarvärmen. På förstutrappan sitter katten Baji och ser outgrundlig ut. En vedbod och ett lider ramar in gårdstunet tillsammans med en timrad stuga med anor – kanske ända från 1700-talet.
– Den var anledningen till att vi föll för det här stället, säger Ostwald Au-Yeung och tittar upp mot de munblåsta fönsterglasen som speglar sommarhimlen.
Att väva en psalm
Han kommer från en modevärld där allt går galet snabbt. Men nu vill Ostwald Au-Yeung sakta ner och gräva där han står. Han gör det genom vävning.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Han och hans man köpte gården för ett år sedan. Efter några år utomlands ville de provbo i Sverige och valde Dalarna eftersom maken kommer härifrån. Ostwald däremot är uppvuxen i Kanada och har en bakgrund som modedesigner, stylist och personal shopper.
Idag kan han även kalla sig handvävare.
Bland det första han gjorde i Sverige var nämligen att gå två år på Sätergläntans vävutbildning.
– Jag har alltid varit intresserad av textil och därför var det intressant för mig att lära mig skapa tyg från grunden, förklarar han.
Och det gjorde han till den grad att han i våras fick Hilda Tillqvists linstipendium med en motivering som beskrev hans bredd inom linnevävning, »från traditionell hantverksteknik och folkkultur till modern formgivning, där ett starkt intresse för historik och teknik genomsyrar arbetet«.
– Ja, jag älskar lin, det är ett lyxigt material. Men det var först när jag kom till Sverige som jag förstod dess storhet. I Nordamerika vill man till exempel inte att linet glänser. Jag hade faktiskt aldrig sett en mangel innan jag kom hit, ler han.
Att han har ett starkt intresse för det som varit och för hur man jobbat förr, är en beskrivning som träffar mitt i prick. I Leksand har Ostwald borrat sig djupt ner i den lokala textila traditionen och historien.
– Jag hade turen att lära känna ägarna till en gammal släktgård som har en stor privat samling av textilier och allmogeföremål. Eftersom de visste att jag vävde och gick på Sätergläntan lät de mig ta hand om en gammal damastvävstol från 1872 som står på gården.
Ostwald tog sig an uppgiften, varpade och satte upp en väv med 1680 trådar för att göra en rekonstruktion av en damastduk som hade vävts i samma vävstol 1872. I familjens textila arkiv fanns också rester av ett gammalt förkläde till Leksanddräkten som Ostwald rekonstruerade.
– Jag har verkligen fått en ovanlig och djupgående inblick i Leksands historia genom de här vännerna och deras berättelser om gården, om människorna som bott där och föremålen som de tagit hand om och förvarar. Det kan ju vara svårt att komma in i gemenskapen på en plats som nyinflyttad men jag har blivit oerhört generöst välkomnad här.
Uppe på vinden på hans egen gård står en trissvävstol från Glimåkra och en kontramarschvävstol från Marks vävstolar. Just nu är de sammankopplade med en gemensam varp. Ostwald visar ett par tabletter och en löpare. De är de enda som är kvar, resten har han sålt via ett projekt för Hemslöjden i Leksand. Uppdraget var att väva bordstextilier och Ostwald vävde en 10-skaftsdräll på linvarp som han flamfärgat själv. Med en egenhändigt konstruerad trådmanipulator lät han varpen skapa ett elegant zick-zackmönster i blå indigo mot det ofärgade inslagets grå toner.
–Tabletter och löpare är ett enkelt format. Det är inte så stora föremål, därför blir de inte så kostsamma för den som köper dem och de är lätta att använda, förklarar han och viftar bort frågan om sin formgivning genom att enkelt säga att han »kanske har en skarp blick« för färg och form från sin bakgrund inom kommersiellt mode.
Hans tidigare lärare på Sätergläntan, Marie Ekstedt Bjersing beskriver honom just som en person som tar med sig sina tidigare erfarenheter och omsätter dem i sitt skapande. Men Ostwald värjer sig mot att han skulle vara en förnyare av traditionellt hantverk.
– Jag vill inte säga att jag moderniserar hantverket. Jag försöker vara en del av en tradition. Det är en tråkig attityd att alltid vilja utveckla och förnya. Det är helt okej att väva rosengång och trasmattor. Syftet behöver inte alltid vara att något nytt ska uppstå – även om det är naturligt att det gör det ibland, säger han.
Dubbelväven som sitter i vävstolen just nu är en fortsättning på löparna och tabletterna. Kanske blir det väggbilder, kanske något annat. Ostwald vill fortsätta att utforska och känna sig fram med den ikatfärgade varpen.
– Det är lätt att alltid vilja gå vidare och pröva nya saker. Men det är också bra att stanna upp, fördjupa sig och se vart det leder. Det är den stora skillnaden mellan mode och hantverk.
– Inom modet är du alltid på väg mot nästa grej, mot något annat, något nytt. Där finns inte en chans till fördjupning.
Han vill inte heller prata om inspiration i den bemärkelse som vi vanligtvis menar idag.
– Jag är inte på jakt efter inspiration. Historiskt betyder ordet att något talar genom dig. Det kan vara en gud, musiken, poesin eller en plats. Man hade en annan syn på skapande förr. Idag framställs lätt skaparprocessen som att den handlar om en själv. Men mina vävar handlar inte om mig, säger Ostwald och funderar en stund innan han förklarar hur han tänker:
– Visst är det bra att lyfta fram dem som gör hantverket. Teknologin har underlättat för oss att se och inspireras av varandra. Samtidigt finns det bilder i överflöd. Det är lätt att bli överväldigad. Allt ser likadant ut.
– Själv går jag hellre till källorna. Jag vill förstå hur man levde förr. Vi tycker ofta att vi är så mycket smartare idag än då. Men vi är inte så annorlunda, vi har bara andra förutsättningar.
Han tar fram en väv där han plockat in ett diskret mönster av guldtråd. Runtom finns stråk av svart silke och noppväv, som ett bakgrundsbrus.
Han har vävt en psalm.
De glimmande guldflotteringarna motsvarar tonerna i Trona, en medeltida koral som bara sjungs i Leksands kyrka.
– Jag hittade en gammal psalmbok på loppis. Den innehöll inga noter utan enbart siffror och texter. Psalmerna är gjorda för att spelas på ett psalmodikon, berättar Ostwald.
Det stränginstrumentet var vanligt i Sverige under 1800-talet och består av en meterlång smal trälåda med greppbräda och en enda sträng, som spelas med stråke. Instrumentet introducerades av prästen Johannes Dillner på 1830-talet. Några år tidigare hade en ny psalmbok införts i Sverige med flera hundra nya psalmer. Det var svårt för vanligt folk att veta hur melodierna skulle låta eftersom de flesta inte kunde läsa noter. Psalmodikonet var då ett enkelt instrument att lära sig och kunde användas i små församlingar som saknade orgel till att spela de nya psalmerna. Siffersystemet var också ett sätt att förenkla för gemene man. Varje siffra motsvarar en ton i melodin och en stavelse i texten.
– Man ville vara pedagogisk och sprida psalmer. Men det saknas angivelse av både takt och tonart, så trots att centralmakten skickade ut ett påbud om att det var det här folk skulle sjunga, så gjorde folk det till sitt eget. Det lät nog väldigt olika i olika församlingar, berättar Ostwald.
– Så den som känner till det här siffersystemet skulle kunna sjunga den här väven, säger han och börjar nynna den medeltida melodin och dess ålderdomliga ord om tron på det goda och mäktiga som ligger som en möjlighet i allt skapande:
»Wi tro på en allsmäktig Gud, av hwars Anda, genom Ordet, allt skapat är, och på hwars bud Allt godt och härligt wordet«.