Att sticka en livlina

Dessa svarta och blanka mojänger är alltså stickmaskiner. Sockstickningsmaskiner, för att vara exakt. Lena berättar att för bara lite mer än femtio år sedan rasslade det tiotusentals sådana i stugorna runt om i Sverige.
– Och det konstiga är att när vi åker runt på mässor och visar upp dem är det ingen som sett något liknande!

När Lena säger vi, och det säger hon ofta, så menar hon förutom sig själv parhästen Anki Petersson. De blev bekanta i ett slöjdprojekt för en del år sedan. Då var trådarbete Lenas grej, medan Anki stickade kläder på moderna stickmaskiner. En dag kom Anki över en gammal sockstickningsmaskin och involverade snart och lätt Lena i denna nya värld. När de kommit underfund med hur stickningen går till och hur maskinerna renoveras, annonserade de och kom över fler och fler. Snart hade de en riktig flotta parkerad i Lenas verkstad, och här har de sedan dess hållit åtskilliga kurser i strumpstickning, med egenproducerad kurslitteratur.

De runda stickningsmaskinerna, också kallade cylinderstickare, började bli populära på 1920-talet, och hade sin storhetstid kring andra världskriget. Försvaret hade ett enormt behov av sockor. Speciella strumpstickningsbolag erbjöd folk, framför allt kvinnor, att köpa en stickmaskin på avbetalning och sälja sina strumpor till bolaget som distribuerade dem. Den relativt komplicerade stickkonsten fick man läsa sig till i ett häfte. Innan man blev accepterad som strumpleverantör fick man skicka in en strumpa på prov. Lena läser upp ett gammalt brev från Strumpstickningsbolaget Victoria, till en kvinna med ny maskin: »Vi fann din strumpa något så när, men vi förväntar oss bättre.« Sen följer en hel A4-sida med synpunkter och anmärkningar!

Anki kommer förbi. Hon har några saker att snacka med Lena om inför den gigantiska mässa som börjar om ett par dagar. Hon stannar dock i dörröppningen; hon är krasslig, och det vore förödande om Lena skulle bli det också. Någon av dem måste vara frisk för att kunna stå i montern. För Anki är mässorna livsviktiga rent ekonomiskt. Hon är ju mitt i livet, garn och stickat är hennes försörjning. Lena däremot är pensionerad sjuksköterska. För henne är både mässorna och stickningen ett rent nöje. Hon är glad om försäljningen av strumpor täcker inköp av nytt garn. Alldeles uppenbart har väninnorna stor glädje av varann.

Anki driver en stickateljé och webbshop där hon förutom tröjor, mössor och halsdukar även säljer garner. Hon verkar vara en sån där föredömligt företagsam hantverkare som gör det hon vill göra, bor i glesbygd, sliter hårt och får det att fungera. Att ha en egen firma och kombinera tillverkning med försäljning av material, tror hon är bra modell.
– Man får inte vara enkelspårig, man måste stå på fler ben. Kurserna är också betydelsefulla för mig, både för att det är roligt och för att det ger inkomster.

Tillsammans har Lena och Anki påbörjat en ambitiös dokumentation av sockstickningsmaskiner och historierna som följer med dem. De handlar ofta om ensamstående kvinnor som klarat att försörja sig och sina barn, ibland sjuka fäder också, med hjälp av en stickmaskin. Sedan Anki och Lena gjort sig ett namn som ambassadörer för stickmaskiner blev de erbjudna att överta ett stickmaskinsmuseum från Skåne. Just nu mellanlagras en mängd antika maskiner i Lenas stall, i väntan på dokumentation, restaurering och utställning, både fysiskt och på webben. Vid en gammal maskin finns en lapp. Där kan jag läsa följande:
»Denna stickmaskin köpte Anna Nilsson, gift Andersson 1929, då bosatt i Benestad. Hon blev då änka och skulle försörja sig själv och fem små barn. Sommar och höst kunde hon tjäna sitt levebröd på gårdarna med betgallring och betuppdragning. Under vinterhalvåret stickade hon strumpor som hon cyklade runt i gårdarna och sålde.«

För Anki växte intresset för kulturhistoria när hon insåg att den typ av stickmaskiner hon försörjde sig med existerat i flera hundra år. Lena visar gamla reklamblad för sockstickningsmaskiner, det är tydligt att kulturhistorien är en viktig bit även för henne. Hon berättar:
– Jag kontaktade Nordiska Museet och frågade vad de hade för anteckningar och material gällande sockstickningsmaskiner. De hade ingenting! Det tror jag beror på att det är kvinnohistoria.

Att denna viktiga kvinnohistoria förpassats till glömskans töcken är en av anledningarna till att Lena och Anki tagit sig an uppgiften med en otrolig intensitet. Klart vi måste förmedla detta, ingen annan har ju gjort det! Och om dessa stickmaskiner vid tiden för den stora insamlingsivern ansågs alltför moderna och ickeautentiska, ger de i dag helt andra signaler. Vackra gjutjärnsapparater, gamla tiders hederliga mekanik som med lagom stort motstånd rör sig stadigt, dag efter dag. För Lena har intresset för det tekniska blivit väl så stort som själva stickandet. Hon berättar:
– Ja, jag älskar att plocka isär en gammal sockstickningsmaskin och få den att fungera igen.

Med lacknafta, smärgelduk, kanske ett besök på mekanisk verkstad och, inte minst, vansinnigt många timmar, har Lena förvandlat rostigt skrot till stickvilliga hjälpredor. Nya nålar behövs ibland, och finns ännu att köpa till två av de vanligaste maskinerna. De övriga är det lönlöst att försöka sig på, menar hon.

Anki och Lena hävdar att deras strumpor håller avsevärt bättre än både industrins och de handstickade. Det tunna garnet blir i stickmaskinen till en hårt stickad strumpa, där maskorna är så många att slitaget blir litet för var och en. Någon procent syntet i yllegarnet optimerar hållbarheten. Kan strumpstickning med maskin bli en ny trend i bästa DIY-anda? Som ett lagom bakåtblickande sätt att slippa köpa strumpor i varuhus? Kanske det. Hos Lena står också en nytillverkad amerikansk sockstickningsmaskin.
I USA är tydligen denna typ av stickning större, där hålls sockstickningskonvent och författas små skrifter. Lena ger dock denna nya apparat underkänt.
– Den är motbjudande! Lättmetall, elektronisk varvräknare, den wobblar och känns klen. Jag har haft den ett år, men inte stickat en maska på den. Dessutom kostar den 20 000 kronor.

Den som vill köpa en antik maskin av Anki och Lena kan kanske få göra det. Förutsatt att de först går en kurs, och verkligen tar sig förbi stadiet av misströst och trassel. Det är inte svårt, lovar de, men det är väldigt många moment att hålla reda på. Lena berättar:
– Det är långtifrån givet att man lyckas få till en socka under kursens första helg.

På Lenas nu aktiva maskin räknar varvräknaren fort till 20, 40 och 100 varv. Det rasslar trivsamt, och med flinka fingrar styr hon maskor och nålar tills strumpan har fått en fin form, med resår, häl och sömlös tå. Efter en timme har hon gjort ytterligare en socka. Som sedan ska sys ihop i tån, för hand, med maskstygn.

Det är inte svårt att förstå hennes besatthet.

Jonatan Malm har efter många år i gamla kalla hus utan vettiga värmesystem insett värdet av ullsockor och ull everywhere.
Martin Gustavsson Försvarsmaktens vita ullstrumpor höll hans fötter varma även då det var 36 minus under militärövningarna i Jokkmokk.