Att spinna sig fri

Mahatma Gandhi smidde planer vid spinnrocken. Zac O’Yeah berättar historien om tyget som skulle välta ett imperium. Jonas Gratzer fotograferade.

Text Zac O'Yeah
Foto Jonas Gratzer
23 augusti 2019

– Vi har inget minimimål utan istället ett tak för hur mycket vi vill tillverka. När en vävare vävt 160 meter tyg får denne ta ledigt resten av månaden och ägna sig åt personlig utveckling. Som att spela teater, förklarar Santosh Koulagi medan han visar mig runt i väveriet.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Santosh Koulagi

Santosh är skribent och visionär idealist. Vi befinner oss på den lummiga Deccaplatån i södra Indien, femton mil från storstaden Bangalore. Vägen till Melkote, en tusenårig tempelstad med 3305 invånare, kändes som en tidsresa förbi risfält och palmdjungler.
En gång var invånarna sidenvävare, men idag är hantverket i princip utdött då ungdomar vill flytta till storstäder och tjäna storkovan. Istället har Santoshs familj infört vävning av gandhianskt ekologiskt bomullstyg – khadi, för att erbjuda ett alternativ. Vävarna får motsvarande 1200 kronor i månadslön, vilket är dubbelt så mycket som vävare i regionen annars tjänar och hela tre gånger mer än till exempel i norra Indien.

Väveriet ligger vackert i djungeln sju kilometer utanför Melkote och har ett dussin vävstolar liknande den som min hemslöjdande mamma brukade väva på. I taket hänger inga lampor. Man vill inte att vävarna jobbar över utan går hem innan det mörknar vilket det gör vid sextiden i tropikerna. De börjar också ganska sent. När jag kommer vid tolvtiden sitter de och tittar på en videoupptagning av en komedi som de nyligen satte upp. När de ser sig själva projicerade på den vita väggen blir de märkbart förtjusta.

Allt detta understryker att khadi inte är något som kan tillverkas i textilfabriker av robotarbetare på ackord, utan tyget ingår i en holistisk filosofi. Santosh talar om khadi som en moralisk-ekonomisk-politisk aktivitet:
– Vi har inget schema som sådant, folk jobbar när de känner för det, helg eller vardag, och tar rast när de vill. Det är upp till dem.

Det sista han vill är nämligen att se tillväxt som kan leda till storskalighet. Men däremot får folk gärna komma och lära sig hur de kan starta egna små väverier eller återuppliva nedlagda väverier vilket det finns gott om i Indien. Den sortens horisontella expansion av khadi är enbart välkommen. Han skrattar till:
– Vi ser förstås gärna att fler använder khadi, men om varje indier skulle köpa sig en khadinäsduk så räcker ju inte produktionen till. Vi uppmuntrar dessutom vävarna att lära sig andra saker också än att bara väva, så vi odlar ekologiska grönsaker. Så kan de ta med hälsosam mat hem.

Santosh slår ut med armen mot träd dignande av papaya och leräpple: Om någon blir sugen på ett mellanmål är det bara att plocka frukt från träden. Trots den avslappnade attityden säljer fabriken kvalitetstyg både till indiska butiker och utlandet; just nu har de fått beställningar från England och Japan, nämner han medan vi flanerar ner till färgbaden, som är fyra stycken och stora som badkar. På en ställning hänger varpgarn i olika behagligt milda färgtoner harmoniskt på tork från bommar.
– Det mesta är växtfärger. Det blå är indigo som odlas i Tamil Nadu, brunt är lokal betelnöt, det gula granatäppelskal och rött kommer från krapprot. Det svarta är däremot järnoxid.

Men var kommer själva bomullen ifrån?
– Olika odlare här i delstaten. Vi vill återuppliva gammaldags ekologisk indisk bomull, så vi betalar extra till bönder som kan leverera det. Vi kallar den ekologiska för tula vilket betyder »jämvikt«. Indien blev av med de traditionella bomullsodlingarna på kolonialtiden. Den indiska bomullen är kortfibrig, men engelsmännen tvingade oss att växla till amerikansk långstapelbomull, eftersom det passade maskinvävstolarna som byggdes under industrirevolutionen.

I Gandhis läsning ledde detta till insikten om att Indien kunde ta steget mot frihet om folk spann och vävde sitt eget tyg.

I grunden försöker de med andra ord att rätta till ett historiskt misstag. Det amerikanska inbördeskriget ledde till en brist på långstapelbomull, så indiska bönder tvingades att producera för den brittiska textilindustrin samtidigt som lokal hemspinning och handvävning dog ut i samband med att brittiska överskottstextilier skeppades för försäljning till Indien. Siffror talar ett tydligt språk: 1750 stod Indien för en fjärdedel av världens textilproduktion; 1860 var andelen 8,6 procent. Istället för att exportera tyg, började Indien att importera.

Redan för hundra år sedan reagerade en man starkt mot denna orättvisa – Mahatma Gandhi gjorde spinnrocken till sitt mäktigaste vapen mot kolonialväsendet.

Mahatma Gandhi

»Om alla gjorde det här dagligen«, sa Gandhi vid sin spinnrock, »inte för att någon Hitler beordrat det utan för att de tror på samma ideal, skulle vi bli så samstämmiga att vi fick vår frihet.« Omkring 1930 importerade Indien två miljarder meter tyg (eller 6 meter per invånare). Därmed förstår man att utan Indiens marknader skulle imperiet hamna i ekonomiska trångmål. I Gandhis läsning ledde detta till insikten om att Indien kunde ta steget mot frihet om folk spann och vävde sitt eget tyg, då tyg var en kugge i det maskineri som gjorde England till världens första industrialiserade nation och Indien till en av de fattigaste.

Folk tände på idén och det blev enorm efterfrågan på spinnrockar som till och med importerades från Danmark – trots att spinnrocken ursprungligen hade uppfunnits i Indien. Så sällsynt hade den blivit i sitt eget hemland. Hemspunnet ingick i politikeruniformen: grov bomull symboliserade oberoende från de globala makterna. När de indiska politikerna samlades för att ta beslut om en indisk flagga att hissa istället för den brittiska, gjordes också den av khadi och med ett symboliskt spinnrockshjul i mitten. Indiska flaggor för officiellt bruk tillverkas än idag av ett khadiväveri i Hubli, fyrtio mil norr om Melkote.

Jammu i vävstolen.

Spinnrocken, som kan verka antik, är en god illustration av hur Gandhi var funtad: den var visuell när fotojournalistik och journalfilmer just fått sitt genombrott. Bojkotten av engelskt tyg främjade inhemsk produktion, tillverkningen av spinnrockar gav jobb åt snickare och smeder. Traditionellt hade spinning och vävning dessutom varit bisysslor som bondefamiljer ägnat sig åt för att dryga ut kassan mellan sådd och skörd, vilket Gandhi såg som ett exempel på helgjuten landsbygdsekonomi.

Effekten visade sig vara över förväntan. Om 1925 hade sett femtiotusen spinnare i arbete i 1500 byar, var de fem år senare hundratusen, plus vävare, färgare och skräddare. (Idag beräknas närmare en halv miljon personer arbeta med khadi i Indien.) Men det rörde sig inte enbart om hemspinning, för i sitt byahögkvarter lade Gandhi tillsammans med sin stab av visionära ingenjörer och idealistiska ekonomer grunderna för mikroekonomi och ekologisk livsstil: stormlyktor som brände vegetabilisk spillolja istället för fossila bränslen, toaletter som förbrukade mindre vatten, grundskolor inspirerade av nordiska folkhögskolerörelsen, och så vidare.

Till och med det faktum att han valt att bo i en by istället för huvudstaden var en del av hans decentraliseringsplan. Så khadi var inget vurmande för primitivism utan ingick i en logisk livsfilosofi för att styra världen undan från ekonomiska och ekologiska klavertramp.

Hela idén är självförsörjning och miljövänlighet. Khadi är nog tyget med minst koldioxidavtryck.

Där finns också intressanta paralleller till den skandinaviska hemslöjdsrörelsen, utöver det faktum att några av spinnrocksprototyperna kom från Danmark. Utan-för Borås hade ju Sveriges första mekaniserade väveri grundats 1834, så den allmogetrend som följde – och hemslöjdsrörelsens grundande – var en självklar motreaktion. Speciellt under världskrigen upplevdes det som synnerligen nödvändigt att folk fortfarande visste hur man kardade, spann och vävde sin egen halsduk.

– Alla kan inte vara som Mahatma Gandhi som spann varje dag men man kan göra så gott man kan, säger Santosh Koulagi.

Gandhiansk khadi var den tydligaste indiska motsvarigheten. Santosh påpekar att 1950- och 60-talen var en bra period för khadi. Men inget gjordes åt marknadsföringen så khadi såg en nedgång under det 1970-tal som i resten av världen var en period av grönavågare, men i Indien en tid för senkommen industrirevolution. Miljötänk började slå igenom först på 1990-talet och konsumentmedvetenheten som kom på 2000-talet ledde till ökad efterfrågan igen.
– Folk börjar gradvis förstå vikten av värdesystem, moral och ideologi, och samtidigt växer intresset för khadi. Men nu finns inga vävare kvar! Problemet är att få in en ny generation. Det tar sin tid eftersom ungdomar inte sätter värde på hantverk. De drömmer om andra slags jobb, beklagar sig Santosh.

I samband med Indiens frihetskamp blev hemspunnet en del av politikeruniformen: grov bomull symboliserade oberoende från de globala makterna. Gandhi valde ofta själv just ett sådant här höftskynke, så kallat »dhoti«.

Men även om få indier spinner eller väver själva idag, så dyker det i storstäderna upp allt fler butiker som säljer khadiprodukter. Fast vad är khadi, om man ska definiera det?
– Ja, i egentlig bemärkelse är det ju garn som jag spunnit för hand och sedan vävt egenhändigt i sådan omfattning att jag har kläder så att det räcker för hela året. Om man kan väva, lär man sig khadivävning på ett par dagar. Det finns några få teknikaliteter som att garnet är bräckligare jämfört mot fabriksgarn. Men hela idén är självförsörjning och miljövänlighet. Khadi är nog tyget med minst koldioxidavtryck, säger han och sätter sig bakom spinnrocken som kallas för charkha för att demonstrera.

Mer än någon specifik komplicerad teknik präglas khadi av enkelhetsfilosofi, att var och en ska kunna göra det själv, få en inkomst och klä sig. En viss puritanism är alltså implicit, då inga maskiner som drivs av elektricitet eller andra bränslen används. Det är en enkel tuskaftsväv, vilket gör kläderna mycket svala på sommaren då tyget andas, »därför kallar vi det för Indiens luftkonditionerade tyg.« Men på kyliga vinteraftnar värmer khadi gott. Trots den lågteknologiska nivån på produktionen görs det nya framsteg och han beskriver modernare spinnrockar än den han själv använder, som med åtta trissor producerar åtta gånger mer garn.
– Jag försöker spinna regelbundet, men alla kan ju inte vara som Gandhi som alltid spann, säger Santosh med ironisk självförebråelse.

Tips

Att besöka Melkote

Byn ligger på ett berg 150 km väster om Bangalores internationella flygplats i södra Indien. En taxi tur och retur kostar 600 svenska kronor. Det finns ett par enklare härbärgen och flera vegetariska restauranger. Väveriet Hosa Jeevana Dari Training Centre ligger 7 km utanför byn på Chinakuruli Road. Janapada Seva Trust driver butiken Janapada Khadi som säljer deras egna produkter, ett bassortiment som täcker in en familjs behov av textilprodukter så urvalet är begränsat men jag köpte en färggrann skjorta för 130 kronor och ett badlakan för 60 kronor.

Typiskt för khadi är de många små knutarna i väven, där den sköra handspunna tråden av kortfibrig bomull gått av och vävaren knutit ihop den igen – detta utgör khaditygets unika fingeravtryck, ett sorts oavsiktligt slumpmönster av knottror som ger det en naturlig känsla.
– Två tredjedelar av all khadi man ser i storstädernas affärer är oäkta. Äkta khadi har en väldigt liten marknadsandel. Till att börja med är det ju tidskrävande att tillverka. Gandhis idé var att man ska spinna själv – så vad jag har på mig är inte äkta eftersom jag inte satt vid vävstolen, inte sant?

Den tusenåriga staden Melkote ligger på ett berg, 15 mil väster om storstaden Bangalore i södra Indien.

Santosh pratar också mycket om sin pappa, Surendra Koulagis vision. Det var han som startade den här organisationen 1960. Rörelsen ägnar sig också åt saker som poliobekämpning, utbildning, barnhem, återplantering av utrotningshotade träd, handikappstöd, ekologisk träning, och de har en kursgård där det ska hållas en dokumentärfilmningskurs veckan efter mitt besök.
– Khadi är bara en av våra aktiviteter, men vävandet är vår ryggrad, säger han.

Zac O’Yeah är författare till bland annat Gandhibiografin Mahatma! som nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2008. Senast gav han ut romanen Den tropiske detektiven (2018).

Jonas Gratzer är prisbelönt bildjournalist och numera ägare till en skjorta i khadi från Melkote.

23 augusti 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy