Att söka sin kavaj

Nähe.

Vad är det då som får mig att gå omkring år efter år i dessa fiskbensmönster, i detta ylle härdat i duggregn och atlantisk vind? Som ett får. I samma ytterplagg, som svalkar om sommaren och värmer om vintern.

Berättelsen om min kavaj vävdes härute på Yttre Hebriderna. Av Harris Tweed. Med sina hundra år i följd påstås Harris Tweed vara det uthålligaste varumärket i Storbritannien alla kategorier. Det värmde mig medan jag sökte ön runt efter ursprunget till min kavaj.

I Stornoway träffar jag Lorna Macauley.
– Staffan, jag tror du har en Haggas, konstaterar hon med sin skorrande skotska dialekt. Hon tar min nya grå fiskbensmönstrade Harris Tweedkavaj, kollar en siffra som står tryckt på en isydd flik och går iväg efter pärmen där uppgifter om kavajen ska finnas.

Lorna Macaulay är VD för The Harris Tweed Authority. Organisationen marknadsför, övervakar och garanterar kvalitén på produkterna som tillverkas i tre fabriker här på Lewis. Ursprungligen låg de på ön Harris några mil söderut, därav namnet.

The Authority huserar i en liten tegelbungalow mitt i Stornoway. Staden med sina niotusen innevånare är centrum för Yttre Hebriderna där färjan från Ullapool lägger till, där ull skeppas in och Harris Tweed ut. Men fiskehamnsidyllen blir hela tiden överkörd av bilar i kontinental hastighet.

Lugnare gick det till när norska vikingar grundade Stornoway, »Stjärnvägen«, sen de navigerat sig hit över havet med hjälp av stjärnhimlen. Idag ligger nästan alla öns affärer här. Resten av ön är byar, samlingar av grå stenhus med ett litet vävskjul intill.
Utan vävskjul inget Harris Tweed. Det sa regeringen för hundra år sedan och det säger den nu. Särskilt som all annan textilindustri i Storbritannien har flytt till Asien. En parlamentslag skyddar »Klotet« som varumärke och knyter det till Yttre Hebriderna. Det är här ute ullen ska spinnas och färgas och vara pure virgin, alltså inte återanvänd, och det är här den ska vävas – ute i hemmen.

– Din kavaj är sydd av tyg i mönster w002999, berättar Lorna som återvänt med pärmen, av 1125 meter av just den väv som kom ut och stämplades med Klotet den 26 januari 2006. Två år innan Mr Haggas fabrik gick i konkurs. Vävens design var gjord av Ken McKenzie, på fabriken i Shawbost på andra sidan ön.

Honom vill jag träffa, tänker jag. Men ingen syr längre upp kavajer på Yttre Hebriderna. En tyglapp på sidenfodret visar att min kavaj är sydd av engelska Brook Taverner Tailor, ägt av Haggas son. Men det arbetet lägger Brook Taverner ut på Kina, säger Lorna och suckar.
– Längre kommer vi inte med din kavaj. Men i framtiden ska kunden kunna veta allt om sin Harris Tweed när han kommer hem med den från affären.

På en märkeslapp som dinglar från en av knapparna ska kunden kunna läsa av en siffra, gå in på hemsidan och få en identitet på plagget: vem vävaren är, och när, var, hur han vävde detta tyg. Just nu utvecklar hon ett dataprogram som kan ge en bild av vävaren, vad han ser genom fönstret när han väver, lite gaelisk musik, ett röstutdrag på gaeliska där hans erfarenheter som vävare blir världskända.
– Vi vill skicka med en känsla för produkten, en berättelse. Ett mervärde.

Vävare och tweedfabriker lever i symbios, förklarar Lorna Macaulay. Men många vävare har känt sig anonyma, bara fått sig tillsänt en bom med varp, vävt sina femtio meter och skickat tillbaks det till fabriken. Förra året bjöd Harris Tweed in dem till modegala med organisationens produkter. De fick se kläderna, modellerna, se vart deras tyger tar vägen.
– Vad stolta de var.

Jag tar bussen mot Carloway på andra sidan Lewis för att möta en stolt vävare.

Klickety-klack, klickety-klack, säger Norman MacKenzies mekaniska vävstol, likt en gammal tågvagn över skenskarvar varje gång han trampar pedalerna ner upp ner upp, klickety-klack och en skyttel far genom det lila, gröna, bruna i varpen, klockljungens färger i heden.
– När jag som grabb gick genom byn hörde jag en vävstol i varje hus, hundra i hela byn som lät klickety-klack i hela min ungdom. Folk fick ihop till ett anständigt liv. Och en frihet att även kunna se till fåren, bruka jorden, fiska.

Som grabb satt Norman därborta i hörnet timme ut och timme in och fascinerades av sin farbror Donalds vävkonst, och hur maskinens alla delar rörde sig, hur de samarbetade. När Donald gick in för en kopp te satte han sig på pallen själv och prövade. Att lära upp någon ansågs som slöseri med tid.

Normans far hade mist en arm i första världskriget och kunde inte väva. När kriget var slut och soldaterna kom hem hade de blivit lovade en bit jord som krigslön, en uppmuntran för att de riskerat livet för Skottland.

Det fanns ingen ny jord. I början av 1900-talet hade Yttre Hebriderna köpts upp av tvålfabrikanten Lord Liverton. Lantbrukarna betalade hyra till honom. Snart tyckte han att jordbitarna var alltför små och slog ihop dem till stora farmer.

För fattigt folk var Harris Tweed det enda plagg som höll, som stod sig mot Atlantens duggregn och blåst«, säger designern Ken McKenzie. »Fibern var lite fetare, lite tjockare, vilket gjorde kavajen tyngre än idag. Ofta tappade de formen, med fickor hängande och slängande av allt som måste få plats.

Men veteranerna från fronten räddes ingenting för en bit jord som skulle föda dem en familj, ge dem lugn och ro och allt de drömt om i skyttegravarna. De demonstrerade, de ockuperade mark; staket rycktes upp, gränser ändrades. Tills lorden såg slaget förlorat och gav ön tillbaks till folket.
– Så mycket frihet härute, säger Norman McKenzie och andas tungt sen han varit ute och vänt torv att torka för eldning om vintern. Här känner jag mig säker, här låser vi varken hus eller bil. Och de flesta talar gaeliska.

Klickety-klack, klickety-klack svarar vävarens gamla Hattersly när han trampar vidare, med kraft, utan tvekan.

Nästa dag är en söndag. Inget klickety-klack. Bygatan i Garanin ett par kilometer norr om Carloway ligger tom. I dunklet inne i ett vävskjul skymtar jag någon som inte kan låta bli, men som gör det tyst för att inte bryta sabbaten. Att han är vävare berättar den tomma tunga varpbommen vid garageuppfarten, och den vita plastsäcken intill med vävschemat.

Jag knackar på. Inifrån sin arbetsplats har Colin McKenzie utsikt ner mot havsviken som var perfekt för vikingar att dra upp sina flatbottnade långskepp i och söka lä för vind och våg. Att slå sig ner i och bygga by.

Här ligger världens centrum, skulle vävstolen kunna berätta. Colin har trampat den i femtio år. Om den vore en cykel skulle han ha trampat jorden runt varv efter varv utan att avverka en enda centimeter väg, men mil efter mil av väv.

Fabriken ger Colin ett datum när väven ska vara klar. Om han får problem med vävstolen låter de honom dra ut några dagar på tiden. Friheten är stor. Han kan göra annat under dagen, komma tillbaks och väva tills klockan blir tolv på natten. Stor, men tveeggad. Om inte hans hustru arbetade hos kommunen skulle de inte klara sig.
– Jag lämnade en väv häromdagen men vet inte när jag får ny. Och utan arbete får jag inga pengar. Det är det enda jag har emot Harris Tweed. På vintern vill jag ju ha fullt med jobb men då får jag nästan ingenting. Ser på teve mest. Servar maskinen.

Varför ligger fina sandstränder fulla med kors, med kyrkogårdar i dynerna strax intill strandlinjen, granne med surfare?

Det är måndag. På vägen mot fabriken i Shawbost passerar bussen byn Dalmore vid Atlanten. Regnvåta moln driver in över hed och myr. In över en kyrkogård prydligt anlagd i sand, med planterad strandväxtlighet som binder den.

Jag har sett det tidigare på det ödsligt kargare Harris. Jag får veta, att varje kors är en kista buren över berg och hed. Miltals ibland. Hela kyrkogårdar ibland, när en gård ska nybyggas eller en familj behöver nyodla. Yttre Hebriderna behöver varje gram jord till de levande.

Harris Tweed i Shawbost. Här har Ken McKenzie designat kavajväv för Harris Tweed under fyrtio år. Även min. Ute i fabriken känns en speed, en koncentration. Produktionen går för högvarv. Här kardas, spinns, varpas och läggs på bommar, och när det vävda tyget kommer tillbaka från vävarna, valkas det, ruggas och överskärs. Folk rör sig snabbt, men möter min blick med vänlighet.
– Många order inne just nu, från hela världen, ropar han genom spinnmaskinernas larm. Det är nu fyra år sen Mr Haggas gick i konkurs härute för att han rationaliserade bort alla vävar utom de fyra mest traditionella fiskbensmönstren. Efter en nystart med andra ägare är produktionen idag så hög att de har svårt att få köpa ren ull, de importerar ända från Nya Zeeland. Jubileumsåret 2011 har de firat genom att förstärka existerande marknader i Japan, Tyskland, Frankrike, USA. Av regeringen har de fått pengar för att öppna nya marknader.
– Kanada är lovande ur klimatsynpunkt och för att där finns många emigranter härifrån. När människor besöker släkt därborta har de alltid med sig något från Harris Tweed i